Apple säger åt oss att tekniken kommer att göra oss fria. År 1984 säger de att Orwells 1984 inte kommer att hända. Samtidigt går de längst fram i ledet för godtycklig censur.
Det är en av internettrenderna säger Rebecca MacKinnon i denna TED Talk på ämnet internetdemokrati. Hennes budskap är enkelt: Let’s take back the internet!
Då och då kontaktar företag mig. De säger ”kan du ta bort dessa inlägg från ditt forum” och pekar på några användare som jämför priser för en produkt. ”De påstår att mitt företag är dyrare än konkurrenterna” fortsätter företagaren och försäkrar att de far med osanning. Men saken är den att du inte har rätt att styra vad andra säger om ditt företag. Du har däremot en rätt att göra samma sak: Att yttra dig.
Det forum jag driver är en mötesplats för människor. Jag har förvisso ett elegant regelsystem som tillämpas strikt, men det säger ingenting om att man inte får tala osanning. Jag betvivlar inte på något sätt att företagaren ifråga har rätt om sitt pris. De är säkert billigast på marknaden. Men det är däremot inte min sak, som drivet forumet, att se till att de påståenden som görs stämmer överens med verkligheten. På en öppen mötesplats har även motdebattörens åsikt rätt att komma till tals. Men med företagarens egna logik skulle jag lika väl kunna censurera honom i stället för användarna.
Häromåret var det till och med ett juridikföretag som menade att det var olagligt att ”förtala” deras företag. Jag skrattade, eftersom förtal är ett brott mot personer. Inte företag. Juridikföretaget hade alltså inte ens koll på den juridik de sålde till sina kunder, vilket är ett bottenbetyg i min bok (som är en Moleskine för övrigt). Deras kommunikation luktade naturligtvis lika bedrövlig som den tjänst de försökte våldföra sig med.
Jag raderade förstås inget av de här inläggen, utan hänvisar helt enkelt till att vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och att det bästa man kan göra är att själv ge sig in i debatten i stället för att hytta med näven och ropa efter förbud.
Jag har många gånger ställt upp tankeexempel där enbart positiva saker får sägas. Vad det resulterar i är lätt att se eftersom vi redan har sådana länder och vi brukar fästa etiketten ”diktaturer” med snabblim på dem. Om du däremot försöker få den som äger forumet att radera och censurera allt du ogillar så bör du nog överväga att stå i en verkstad och svarva metallkoner i stället.
Att dina kunder har flyttat ut på nätet innebär inte att du ska göra ditt yttersta för att hindra dem. Det innebär att du också ska flytta ut på nätet och möta dem där de finns. För som vi kan se ovan så är det en dålig idé att försöka censurera de som sprider dåliga vibbar om ditt företag. Internetmogna företag utvecklar i stället digitala strategier för att hantera besvärliga kommentarer och bygga upp sitt varumärke på nätet.
Några allmänna tips för att hantera negativ kritik om ditt företag på internet:
Om du googlar på ditt eget namn, vad får du fram då? Många privatpersoner hör av sig till mig och vill att jag tar bort deras namn från mitt forum eller någon webbplats de varit med och arbetat kring. Även journalister som jag köpt (!) nyheter ifrån har velat ta bort nyheterna så att deras namn inte dyker upp vid en sökning. Det du ska göra då är att själv ta kontroll över ditt sökresultat. Bygg en hemsida med ditt eget namn som domän (jag har peterdahlgren.com) och se till att den kommer upp överst i sökresultatet. Du har som sagt inte rätt att censurera. Men du har rätt att yttra dig!
Jag måste samtidigt påpeka att yttrandefrihet är något av mina specialintressen. Förutom att som här förklara hur man bör agera så skriver jag också om yttrandefrihet ur ett politiskt filosofiskt perspektiv på mina andra blogg där jag försvarar yttrandefriheten mot galna fundamentalister som vill avskaffa den för sin egen religions skull.
För ett tag sedan läste jag The Media and Political Process av Eric Louw, och förutom att vara en bra bok om politisk kommunikation, bjöd den också på följande guldkorn till citat – som handlar om relationen mellan journalister och politiker.
Vad politiker måste göra i en medialiserad politik (sidan 25ff):
Secondly, the televisualization of politics altered the sort of people selected to be performance-politicians [...] What is now required is an ability to wear whatever ‘face’ (mask) one’s minders require: to perform in front of television camers; to look attractive and/or ‘leader-like’ on screen; to speak in sound-bites; and preferably say nothing substantive when journalists are around.
Vad politiska journalister tror om sig själva (sidan 71):
Central to liberal journalism’s professional ideology is the notion that journalists serve the public by acting as watchdogs. [...] this notion has grown into a package of fantasies political journalists now believe about themselves, i.e. [...] A self-image of themselves as tough, rugged individuals fighting for truth and justice [...] These fantasies generate a sense of being an elite group among political journalists.
Journalisternas makt (sidan 73ff):
It is also a ‘negative power’, because journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.
Kort sagt har journalister vanföreställningen att de tillhör den politiska eliten men kan egentligen bara skrämma politiker och framkalla moralpanik bland allmänheten. Politiker å andra sidan gör bäst i att inte säga något av substans, över huvud taget, i närheten av en journalist, och ska helst bara vara en bildskön snubbe som ser ut som en ledare i tv-rutan. 
En ny podcast har sett dagens ljus. En podcast om vetenskap och kritiskt tänkande som satsar på ett populärvetenskapligt och lättsamt innehåll.
Skeptikerpodden är en podcast som ifrågasätter påståenden om övernaturliga fenomen, vidskepelse och pseudovetenskap i största allmänhet. Har du någon gång undrat ”Är det verkligen sant?” är denna podcast för dig. Det är ditt fyrtorn i det vetenskapliga havet av ettor och nollor.
Anmäl dig på hemsidan för att få reda på när första avsnittet kommer ut eller följ Skeptikerpodden på Twitter eller Facebook.
Som om jag inte hade nog att göra kommer jag framöver även att producera denna podcast, i synnerhet att sköta all information och PR. Och hjälpa till med innehållet förstås, och kanske någon paneldiskussion om argumentation, felslut och logik, vilket jag tycker är intressant.
Brit Stakston, strateg för sociala medier, arbetar med Saltå Kvarns mediestrategi i sociala medier. Saltå Kvarn säljer bland annat ekologiska produkter. Men de säljer också ockult magisk mat (!) utifrån ett antroposofiskt perspektiv. Men den här bloggposten ska främst handla om transparens, eller snarare bristen av den.
Saltå Kvarn säljer biodynamiskt odlade preparat. De flesta tror att det är någon synonym till ekologisk odlad mat, men i själva verket så handlar det om ett magiskt tänkande kring mat. Genom att odla maten på ett visst sätt, enligt antroposofiskt gallimatias, förväntas kosmos ha ett inflytande på maten. Nationalencyklopedin skriver:
Form av alternativ odling, där man avstår från fabrikstillverkade, lättlösliga gödselmedel och kemiska bekämpningsmedel samt sätter särskild tilltro till ”kosmiska inflytanden”, bl.a. vid framställning av komposter, vartill s.k. biodynamiska preparat utnyttjas.
Ännu bättre är om du läser Hexmasters beskrivning av biodynamiskt och då exempelvis hur man faktiskt kan gå tillväga när man odlar biodynamisk mat:
Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.
Detta skulle då ”förbättra näringsinnehållet” eftersom det på ett eller annat vis tar energi från kosmos. Fast på ett ockult sätt då. Förstås. Jag kan lika väl dra den om rödluvan också. Nåväl, att biodynamisk odlad mat är kvalificerat trams står bortom allt rimligt tvivel. Det stora problemet är att människor i allmänhet tror att biodynamiskt är synonymt med en ekologisk förädlingsprocess, och därför ser biodynamiskt som något eftersträvansvärt.
Det här fick mig att undra om PR-konsulter bryr sig om vad kunden säger, eller om man sväljer de flesta påståendena så länge det trillar ned ett lönekuvert i brevlådan varje månad. Brit Stakston brukar lyfta fram Saltå Kvarn som ett bra exempel på hur företag kan arbeta i sociala medier med transparens och öppenhet som två ledord. Och det är inte så konstigt med tanke på att hon själv hjälpt till att utbilda dem och föreläser tillsammans med dem.
Via Twitter frågade jag följande: ”Har du några problem med ‘biodynamisk odling’? Vad är din syn på det?” (Permalänk) till Brit Stakston när jag såg en av hennes Powerpoint-presentationer om Saltå Kvarn. Jag gillade inte min egen fråga, utan försökte i stället generalisera till företag i största allmänhet, eftersom den förra frågan egentligen var för dålig (glöm det där du lärt dig om att det inte finns några dumma frågor – såklart det finns!).
Jag formulerade därför följande principiella fråga i stället:
@britstakston Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk
I mitt tycke fångar denna fråga dilemmat utmärkt (utan att blanda in det specifika företaget dessutom). Svarar man nej, upplyser man andra om att man är ett moraliskt vakuum i frågan. Det vill säga, man kan arbeta med kvacksalvare ena veckan liksom man arbetar med evidensbaserad medicin den andra.
Svarar man ja, så innebär det att man står bakom eller är införstådd med de påståenden som görs om produkten. Det skulle förstås också visa hur pass påläst man är i sakfrågan. För om det visar sig att man hjälper kvacksalvare att sälja produkter så måste man antingen acceptera det (det vill säga man bryr sig inte eller kanske själv är en kvackare) eller avsluta samarbetet (vilket kan leda till att bankkontot färgas rött).
Svaret jag fick var följande:
@peterdalle egentligen en diskussion du bäst tar med @saltakvarn Men de saltmandlar etc jag köpt har alltid varit det som står på paketet
Permalänk
Okej, inte riktigt svar på frågan eftersom jag undrade hur hon värderar sina klienter och deras produkter. Vad ett företag tycker om sina egna produkter är ju tämligen trivialt att räkna ut själv. Ett missförstånd så gott som något. Jag försöker därför igen:
@britstakston Det handlar ju om ditt sätt att etiskt värdera klienter du arbetar med, en frågeställning Saltå Kvarn inte berörs utav. Permalänk
[...]
@britstakston Frågan är hypotetisk ja/nej-fråga. Jag går snart in på detaljer. Permalänk
Det svarar alltså jag, varpå jag får följande svar av Brit Stakston:
@peterdalle JMW har sin policy vad gäller uppdrag vi inte tar. En anställd kan sen välja inte jobba med de uppdrag vi har om ”problem” finns Permalänk
[...]
@peterdalle Måste göra 2 presentationer. Nu. Det här är enkelt för mig, köp inte @saltåkvarn om du inte gillar´t
Okej, fortfarande inget svar på frågan och lite undvikande av frågan dessutom. Inom medievärlden brukar man prata om att ”brygga” frågor, det vill säga att respondenten styr samtalet dit denne vill. Men så här är det: Antingen bryr man sig om vad sin kund säljer, eller så gör man det inte. Frågan är alltså inte speciellt stötande eller svår att svara på.
Jag skriver:
@britstakston Du kan alltså inte ens svara på en enkel ja/nej-fråga? Permalänk
Då väljer Brit Stakston att omtolka frågan när en annan twittrare frågar vad vi diskuterar om och poängterar att Brit Stakston faktiskt inte svarat på min fråga:
@JonasSandberg @peterdalle allt handlar om huruvida jag har problem med biodynamiska produkter. Och nej det har jag inte. Punkt. Permalänk
Nu frågar jag alltså om Brit Stakston bryr sig om vad kunderna säljer, medan hon i stället svarar på om hon har problem med biodynamisk mat som har haft kosmiskt inflytande (vilket hon dessutom redan svarat på tidigt). Missförståndet manifesteras alltså ganska kraftigt här tack vare att hon bryggar över svaret till den första frågan (kanske till och med omedvetet). Det är lätt att bli frustrerad över att någon vägrar svara på frågor som i sin tur väljer att omtolka frågan och sedan påstå saker tagna ur luften:
@peterdalle du har ju en agenda som vi både känner till med din fråga : ) http://bit.ly/aUGWp5 Permalänk
Jaha. Och där var en länk till Marknadsföringslagen (?). Oavsett om jag hade den agendan eller inte är dessutom tämligen ointressant. Då verkar det snarare som att Brit Stakston vet att hon rör sig i en juridisk träskmark och helst vill undvika ämnet… (Men varför vet vi inte, eftersom hon inte tillämpar transparens.)
För några veckor sedan blev jag uppringd av en kund som ville att jag skulle göra ett copyjobb för hälsoprodukter. Jag tackade nej av den enkla anledningen att de påståenden som gjordes kring produkten ifråga inte stämmer. Jag vill inte bidra till att människor blir bedragna på pengar för något de sätter tilltro till, som egentligen inte har någon effekt utöver placebo.
Nog om det, åter till historien. Brit Stakston ansåg sig själv bli en ”spelpjäs i mitt resonemang”, vilket förstås är kreativt uttryckt men dock helt substanslöst. Svaret på frågan uteblev således igen. Efter ett nästan oändligt antal iterationer (känns det som) är vi uppe i sjätte gången jag frågar. Och det är också här jag stannar:
@britstakston 6:e gången jag frågar: Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk
Transparensen som Brit Stakston normalt sett förespråkar vet jag inte riktigt vad den tagit vägen. Svaret levererades enligt samma modell som tidigare:
@peterdalle Jag ville inte bli en spelpjäs i dina resonemang runt biodynamik där dina frågor startade. Nothing more, nothing less : ) Permalänk
Att svara på en principiell fråga som rör kunders påståenden är den diskussionen ur vilken jag ville ha svar. Att omtolka frågan och lägga in dolda motiv och dylikt är en försvarsmekanism när man känner sig trängd. Den boxare som står inträngd i hörnet och inser att den mött sin överman börjar förstås inte boxa tillbaka, utan tar alla tillfällen att hänga på boxaren för att ta överleva ronden och övervinna sin trötthet.
Vad vill jag då ha sagt med den här långa texten där jag är otrevlig, allmänt bitter, sur och trött? 
Att om man förespråkar transparens så är det rimligt att den även bör gälla den som förespråkar transparensen. Om transparensen upphör när saker och ting börjar bli lite jobbiga så har du de facto borrat ned huvudet i marken.
Brit Stakston är dock öppen med att hon inte vill vara öppen eftersom det kan leda till frågor som hon inte vill besvara. Men låt oss då i ärlighetens namn sluta använda ordet transparens.
Om vi då tar och flyttar fokus till Saltå Kvarn och deras ägarförhållanden så kan vi se att Saltå Kvarn ägs av en antroposofisk sammanslutning, varav magisk mat bara är en av deras fullständigt absurda och knäppa idéer.
Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.
Vidarkliniken blev 2008 utnämnd till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och Folkbildning som motiverar utmärkelsen så här:
Till Årets förvillare 2008 utses Vidarkliniken i Järna och dess verksamhetschef Ursula Flatters för att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder. Genom intensivt lobbyarbete har kliniken under många år lyckats få regeringens dispens att ge patienter antroposofiska medel utan dokumenterad effekt. Trots att Flatters är legitimerad läkare har hon den anmärkningsvärda inställningen att antroposofiska läkemedel inte kan testas på samma sätt som andra läkemedel, t.ex. med dubbelblinda kliniska studier.
Antroposofin grundar sig på Rudolfs Steiners ockulta läror och påpekar ett magiskt tänkande, precis som i fallet med odlandet av maten. Sett ur detta perspektiv så är det lätt att förstå varför mina frågor är obekväma att svara på. Eller som ett meddelande jag fick tillsänt mig uttryckte det:
Är sannerligen en stor ironi att reklamare som tjatar om transparens arbetar med antroposofer som per definition ej är transparenta…
Bättre än så går det nog inte att formulera det, och där väljer jag att stanna det här tåget (kalla det korståget om du så vill).
Tack!
Samtidigt vill jag tacka alla twittrare som skickade direktmeddelanden till mig under diskussionens gång med glada tillrop och länktips. Det engagerade tydligen förvånansvärt många, i synnerhet över att se ”hur PR-konsulter slingrar sig” som en viss person uttryckte det angående Brit Stakston.
Jag personligen är dock mest intresserad av vad som är sant och vad som inte är sant. Tycker inte du det är en bra princip att efterleva?
Mordhoten på Lars Vilks sätter åter rondellhundarna i rampljuset. Jag har skrivit en bloggpost om ämnet på min andra blogg opponent.se:
Konsten att stå upp för yttrandefriheten när man inte får kränka
Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.
Det här kommer att bli ett skamlöst självpromotande. Den som inte orkar läsa min självupptagna text ombeds sluta läsa från och med… nu. Det här handlar nämligen om mina ninjakunskaper i retorik. Att verka, men inte synas.
För drygt en månad sedan skrev jag en debattartikel på Newsmill, Vill VoF verkligen störta demokratin?, som ett svar på Torbjörn Sasserssons debattartikel Den aggressiva skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning delar säng med läkemedelsindustrin.
Det handlade i det stora hela om att Sassersson påstod att vetenskapsföreningen VoF försöker inskränka yttrandefriheten och styra hela Sverige. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt sådana påståenden, men efter att ha debatterat med folk som på allvar tror att jorden är 6 000 år gammal och att USA styrs av intergalaktiska rymdödlor blir man inte speciellt förvånad längre.
Sassersson gav mig omedelbart diagnosen neuros efter jag skrivit artikeln, vilket jag tyckte var rätt kul. Men hur som helst, nu ska vi ägna oss åt en annan kommentar jag fick på min egen debattartikel.
Retorik verkar inte vara något utbrett ämne då få verkade förstå det retoriska hantverket som låg bakom artikeln (visserligen var de flesta kommentarerna från ”motståndarsidan”, så det var väl naturligt att kasta paj). Men en före detta retorikstudent, Liobov Triufanova, förstod åtminstone:
Ha ha ha, dagens bästa inlägg/replik! Som gammal retorik-student är jag djupt imponerad och avundsjuk. Var undervisas ironins underbara konst på denna höga nivå? Snart öppnar antagningen till högskolorna och jag är väldigt sugen på att läsa en termin ironi- och argumentationsanalys…
Tack, tack. Ironi är ju dock något man får öva upp själv, och min sjuka humor spelar nog en mycket viktig roll i det. Argumentationsanalys har jag framför allt fått från den teoretiska filosofin, och då i synnerhet formell och informell logik. För de som inte är bevandrade inom filosofin kan jag säga att det i princip handlar om hur man bygger upp välunderbyggda argument utan fel, liksom att man ser när någon annan begår ett felslut, det vill säga kommer till fel slutsats utifrån ett påstående.
För övrigt, om man nu skall vara allvarlig, är Peter Dahlgrens argument mycket bättre underbyggda än Torbjörn Sasserssons. Trots den ”raljerande tonen”. Personligen tycker jag mig se ett samband mellan folk som saknar både argument och förmåga att uttrycka sig elegant i skrift och klagomål över ”den barnsliga tonen” och ”översittarattityd. Men detta kan förstås vara en falsk kausalitet…
Motståndarsidan menade att jag inte hade några argument alls i min text. Det är förstås intressant att man ser det så, eftersom de var indirekta bevis eller reductio ad absurdum, vilket innebär att man vänder på resonemanget för att bevisa på hur absurd konsekvens argumentet ifråga får. Det är ett sätt att vederlägga argument, vilket kan vara svårt att se som ett argument vid första anblick. Har man ingen förståelse för argumentering är det lätt att avfärda det som ”trams” och sedan inte förstå kopplingen med sitt eget argument och motargumentet.
Att jag nämnde mina forna retorik-studier var en vink till Peter Dahlgrens egen bakgrund. Jag försökte bara säga att jag uppskattar hans yrkesmässiga skicklighet och frågar ödmjukt hur jag själv kan bli lika duktig skribent som han är.
Jag väljer att svara här. Det är egentligen mycket enkelt: filosofi, retorik och ett stort allmänt intresse för allting. (Och skriva mycket förstås.) Svårare än så är det inte – det är bara en fråga om hur mycket tid man har till förfogande, eftersom det inte är något man lär sig på fikarasten.
Peter Dahlgren hade kunnat gå den lätta vägen och motbevisa Torbjörn Sassersson i sak. Istället väljer han den svåra vägen och spinner ett mycket skicklig nät av en väl underbygd patos och etos-argumentation. Och jag erkänner, jag är mycket imponerad.
Nu när jag har lyckats hålla din uppmärksamhet ända fram till slutet vill jag bara säga att jag kan hjälpa dig att skriva debattartiklar. Du trodde väl nämligen inte att jag skulle skriva allt det här utan att på något vis ta dina pengar ifrån dig?
Vetenskap är ett område jag håller varmt om hjärtat. Eller rättare sagt den vetenskapliga metoden som är den bästa metoden vi har för att lägga till fler bitar i kunskapets pussel.
Jag vill därför ta tillfället i akt att tipsa om fem bra svenska vetenskapsbloggar, utan inbördes ordning, som på ett bra och inspirerande sätt lyfter fram vetenskap och kritiskt tänkande:
Om vetenskap är en metod för att bringa klarhet i frågor, att skaffa sig kunskaper om omvärlden, så är vetenskaplig skepticism ett sätt för kritisk granskning av till exempel extraordinära påståenden. Det följer hand i hand med vetenskapen.
Kritiskt tänkande är framför allt viktigt när det finns människor som tror att det som står på nätet är automatiskt sant. Förmågan att skilja sant från falskt är, tyvärr får man väl säga, inte vidare väl utvecklad bland svenskar enligt min erfarenhet och något som borde uppmuntras betydligt mer i grundskolan. Vetenskapen finns inte för att skaffa sig oändlig visdom, utan för att sätta en gräns mot oändligt dårskap.
Wikipedia och källkritik är två vanliga ordkombinationer. Eftersom vem som helst kan ändra information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Wikipedia anses därför som mindre pålitligt. Trams, säger jag.
Denna utveckling är bra. Att måla ut vanliga uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin som ett verk man inte behöver källgranska är naivt. Trots att en NE-artikel i regel bara skrivs av en expert och sedan faktagranskas av en redaktör, har det nationella uppslagsverket väldigt bristfälliga källhänvisningar – om ens några.
Tittar man på en artikel på Wikipedia hittar man förvisso en skiftande kvalitet men också en otrolig bredd och emellanåt ett väldigt djup. I större och framför allt mer kontroversiella artiklar finner man referenser till nästan varje påstående genom fotnoter. Detta gör att det blir betydligt lättare att faktiskt källgranska än Nationalencyklopedin som är skriven av experter som förmodas ha rätt enbart på basis av sin titel.
Wikipedia bör vara starten i ditt faktasökande, inte slutet. Detsamma bör gälla alla uppslagsverk och ingenting som på något vis bara gäller en wiki. Kom ihåg att ju mer extraordinärt ett påstående är, desto mer extraordinära bevis krävs. Man bör aldrig ta saker för givna oavsett vilken källan är. Det viktigaste är metoden, det vill säga hur man har kommit fram till ett givet påstående. Och då spelar det ingen roll om källan heter Nationalencyklopedin eller Wikipedia. Även Dagens Nyheter stämmer in i denna kritik men fokuserar dock bara på Wikipedia, Källkritik behövs när du använder Wikipedia, men där nämns den bristande utbildningen i källkritik som förekommer i skolan.
På Wikipedia kan man dessutom följa arbetet med en specifik artikel genom dess diskussionssidor. Man kan där enkelt se vilka påståenden som vållar huvudbry bland wikiskribenterna och därmed också vilka påståenden man själv behöver källgranska närmare. Per Gahrton kallar det en skendemokrati, men det bör snarare betraktas tvärtom. Att få alla verktyg tillgängliga för att se vilken mening som ändrats, och dessutom få syftet med redigeringen förklarat på diskussionssidorna, är minst sagt allt annat än skendemokrati. En sådan funktion saknas på de traditionella uppslagsverken och det går inte att se tankebanorna kring en artikel. Att det förekommer missbruk bör man förstås vara medveten om, men denna vetskap bör snarare göra oss mer skeptiska vilket i sin tur gör att vi dubbelkollar påståenden än tar dem för givna.
Allt handlar i slutändan om hur man hanterar de respektive uppslagsverken. Den som trodde att Nationalencyklopedin skulle läsas och sedan accepteras som fakta trodde således fel. Källkritik är något universellt och ska inte bara förknippas med internetmedier.
Uppdaterat: Wikipedias svenska ordförande har svarat på Per Gahrtons kritik.
Är det bara jag som ser likheten?
Hennes (hans?) senaste utspel i media: ”Det är löjligt att män ska vara pappalediga”
Backend Media är ett litet webbföretag som producerar flera webbplatser. Det är också en blogg om PR, kommunikation och webb.
