Samhälle

Vilka vill ha censur – kvinnor eller män?

Peter Dahlgren Leave a comment

I debatten kring censur och yttrandefrihet har påståendet dykt upp att kvinnor är mer benägna att förespråka censur. Däremot har jag inte sett någon presentera belägg för detta påstående, så jag plockade fram svenskarnas attityder kring censur från SOM-undersökningarna. Kvinnor är, i genomsnitt, något mer benägna att förespråka censur än män.

I en debattartikel i Expressen hävdade flera debattörer att kvinnor är mer positiva till censur än män:

Vi kan inte längre blunda för att kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden.

Tidskriften Feministiskt perspektiv svarade att det är grundlöst.

Så vad gäller? Även om dessa debattörer främst hade universiteten i åtanke, tänkte jag undersöka hur det ser ut mer allmänt i den svenska befolkningen.

Könsskillnader i attityden till censur

Om vi använder SOM-undersökningarna från 2002 och framåt kan vi se att kvinnor är något mer positiva till censur än män.

Under år 2017 instämde 64 procent av svenska kvinnor att censur aldrig bör kunna användas, medan 77 procent av männen ansåg det. Över tid har dock attityderna förändrats något, fler och fler (både kvinnor och män) tycker att censur är en dålig idé. Vänder man på steken så kan man säga att 36 procent av kvinnorna vill ha censur, åtminstone i undantagsfall, medan motsvarande siffra för männen är 24 procent.

Klicka på bilden för en större version.

Kvinnor och mäns åsikter om censur av press, radio och tv

Bakom varje linje finns ett grått band. Det visar 95 procent konfidensintervall, vilket är den osäkerhet jag valde.

Metod

Mer specifikt ställdes följande fråga under 2002, 2008, 2013 samt 2017 i de nationella SOM-undersökningarna:

Vilka av följande metoder tycker du bör kunna användas för att motverka hot mot Sveriges nationella säkerhet?

Frågan följdes av flera aktiviteter, bland annat Censur i press, radio och tv. Jag valde att plocka bort ”Ingen uppfattning” och endast titta på de tre alternativen där deltagarna har uttryckt en preferens, vilket är de som syns i grafen ovan.

Man skulle kunna tolka denna fråga som att den handlar om yttre hot mot Sverige. Men av omkringliggande frågor (exempelvis kameraövervakning, telefonavlyssning, demonstrationsförbud) så kan man också se det mer allmänt, som inskränkningar av medborgerliga friheter.

Censur och viljan att förbjuda yttranden är inte nödvändigtvis samma sak. Censur sker ofta av staten men man kan ju också tycka att privata företag ska kunna censurera yttranden (exempelvis på sociala medier). Med det sagt är censur det närmaste vi kan komma till att mäta attityden till yttrandefrihet, åtminstone över tid.

Konfidensintervallet konstruerades genom en GAM med andragradspolynomial.

Antalet deltagare inkluderade i analysen är för respektive år följande: 2002 (n = 1 539), 2008 (n = 1 416), 2013 (n = 1 473) samt 2017 (n = 1 524). Dessa siffror är slutresultatet efter att de som svarade ”Ingen uppfattning” har plockats bort.

Slutsats

Är kvinnor mer benägna att förorda censur? Ja, svenska kvinnor är i genomsnitt mer benägna att tycka att censur av press, radio och tv är en bra idé jämfört med män. Det rör sig om runt 4-13 procentenheters skillnad, i genomsnitt, under 2017.

Denna slutsats gäller svenska kvinnor och män i allmänhet och i genomsnitt. Det säger ingenting om enskilda män eller kvinnor, män eller kvinnor på universitet, eller för den delen kvinnor och män på andra arbetsplatser.

Har nazister rätt att demonstrera? Två experter säger nej, två andra ja. Vem ska man lita på?

Peter Dahlgren 2 Comments

Henry Ascher är professor och säger i artikeln Nazism är ett brott – inte en åsikt att nazism är brott mot de mänskliga rättigheterna och sakfrågan därmed är enkel, det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att ens låta nazister få demonstrera:

Att förvägra eller begränsa andra människors mänskliga rättigheter innebär alltså ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är just detta som är kärnan i nazismen och högerextremismen. Därför bryter Bokmässans och Polisens beslut mot de mänskliga rättigheterna. Både i teorin och i praktiken.

En annan professor, Stefan Jonsson, säger också samma sak i artikeln Experter: Redan stöd att stoppa nazisterna:

Det finns redan idag stöd i lagen för att stoppa nazisterna och deras demonstrationer, anser en rad experter.
– Polisen är okunniga och principlösa och framstår som rent ryggradslösa, säger professor Stefan Jonsson.

Men det finns de som inte håller med.

Mårten Schultz, också professor, säger motsatsen i tv-inslaget Därför går det inte att stoppa nazistdemonstrationer.

I en annan artikel, Experterna svarar: Därför får nazisterna marschera, säger professor Eva-Maria Svensson följande:

Varför får nazister marschera?

– Demonstationsfriheten är långtgående. Man kan inte stoppa någon från att demonstrera bara för att de har en speciell åsikt, säger Eva-Maria Svensson.

Så inte ens experterna kan komma överens om nazister får demonstrera eller inte. Två experter säger ja, två andra experter säger nej.

Just det ja, jag glömde säga att Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap och barnöverläkare, medan Stefan Jonsson är professor i etnicitet. Eva-Maria Svensson är professor i rättsvetenskap, medan Mårten Schultz är professor i civilrätt.

Jag låter er läsare avgöra vem som är mest lämpad att uttala sig om juridiken i Sverige.

”Det är algoritmerna” – en förklaring som betyder ”jag har ingen förklaring”

Peter Dahlgren 2 Comments

Algoritmer: Så påverkar de din vardag

Stiftelsen för internetinfrastruktur har släppt en ny rapport vid namn Algoritmer: Så påverkar de din vardag, skriven av Jutta Haider och Olof Sundin.

Här tänkte jag redogöra för min kritik mot dels rapporten och dels ordet ”algoritmer” i största allmänhet. För det som många menar när de säger ”algoritmer” verkar egentligen vara ”mjukvara”.

Algoritm: ett nytt ord för att ersätta mjukvara

Vad är det som gör att du ser det du ser på nätet? Det är algoritmerna. Hur kan du läsa den här texten just nu? Tack vare algoritmerna. Och vad är det som gör att du kan posta en kommentar i kommentarsfältet? Du gissade rätt, det är också algoritmerna. ”Algoritm” tycks vara de senaste årens buzzword i svensk press (se diagrammet nedan) som kan förklara vad som händer i det digitala samhället.

Men när ett begrepp tenderar att förklara allt blir vi inte mycket klokare av att använda det. Aristoteles påpekade redan i Retoriken (s. 152 i svenska upplagan) att en sak vi alla människor vet är vi i regel väldigt okunniga om när det omformuleras med andra ord. Detsamma kan sägas om algoritmer när det verkar få ersätta ”mjukvara” i allt högre utsträckning. Algoritmer har dokumenterats 1 600 år före Kristus, så fenomenet kan åtminstone inte påstås vara speciellt nytt (om vi nu inte förväntas jämföra med big bang), även om det har ökat i popularitet på senare år.

Google har exempelvis över 40 000 egna patent, de flesta mjukvarupatent, och det bidrar därför sällan till förståelsen när någon väljer att prata om ”Googles algoritm” – i singular dessutom. Algoritm likställs ofta med ett recept, och vi säger ju sällan att vi har lagat ”receptet” till lunch om vi inte först specificerar exakt vilket av alla tusentals recept vi talar om.

Mitt förslag är att inte göra sig själv okunnig genom att byta ut ord vi redan kan och använder till förmån för ord som är både malplacerade och på fel abstraktionsnivå. Det går utmärkt att säga ”Googles sökmotor” i stället för ”Googles algoritm”. Forskare kan fortsätta säga att de använt OLS regression för att analysera datan i stället för att säga att de använt en algoritm. Det senare kan syfta på precis vad som helst, medan det förra är någorlunda väl avgränsat. (Googles sökmotor har för övrigt mängder av algoritmer, de flesta banala, som hur länkarna till andra sidor i sökresultatet ska visas.)

Vill man prata om innehåll som skräddarsys efter individens tidigare beteenden (sökningar eller klick på länkar) är ett lämpligare ord personalisering. Då kan vi skilja mellan vad en individ själv väljer att utesluta från sin informationsmiljö (aktiv personalisering) och vad företag som Google och Facebook exempelvis bestämmer vad du ska se utifrån dina tidigare beteenden (passiv personalisering). Redan här har vi kommit till kärnfrågan (åtminstone en av dem) i stället för att trassla in oss i tekniska detaljer.

Nu vänder jag i stället blicken mot rapporten ifråga.

Kulturella värderingar kodifierade i algoritmer

Rapportförfattarna skriver (s. 9-10) att samhälleliga och kulturella normer, fördomar och liknande är inskrivna i algoritmer. Som stöd för detta argument visar de några tydliga exempel på hur detta kan ske i praktiken:

Algoritmer är kulturellt kodade

Algoritmer är en djupt integrerad del av vårt samhälle. Algoritmer ger också uttryck för dominerande föreställningar och värderingar i vår kultur. Det går att uttrycka i termer av att algoritmer kodifierar dessa föreställningar och värderingar. Vi ser det till exempel i hur en kulturs värderingar om offentlig amning och den kvinnliga kroppen leder till att Facebook censurerar alltför ”explicita” bilder på amning. Det får i sin tur genomslag världen över genom de värderingar som finns inbyggda i Facebooks algoritm, vilken automatiskt letar upp och döljer kvinnlig nakenhet. Det här leder till att även schematiskt ritade bilder på bröst vid till exempel en kampanj för bröstcancer kan bli osynliggjorda.

Det som kan framstå som självklart i den kultur där algoritmen är skapad, kan framstå som underligt, kanske till och med stötande, i en annan kultur. Andra exempel visar på rasistiska värderingar som syns i Googles och Flickrs algoritmer för automatisk taggning av bilder. Google har exempelvis behövt be om ursäkt för att en algoritm för bildbeskrivning taggade två svarta personer med ”gorillas”.

Detta är allvarligt om så vore fallet. Tittar man på referensen till tidningsartikeln säger Google att de också har råkat klassificera människor som hundar. Med rapportförfattarnas fokus på hur kulturella normer påverkar algoritmen borde slutsatsen också vara (a fortiori) att Googles värderingar är att människor är hundar och att dessa värderingar är kodifierade i algoritmen.

Dessbättre är det felaktigt, och det beror på hur klassificering av bilder går till, vilket bygger på perceptuell inlärning och är inte inskrivet i algoritmen över huvud taget.

Det handlar om att man använder en bildklassificerare och låter denna ”lära” från en mängd olika exempelbilder. Ut kommer då en modell från algoritmen som har till uppgift att klassificera nya bilder, som modellen tidigare inte har sett. Därefter släpper man lös klassificeraren (modellen) i det vilda och låter den klassificera bilder på egen hand utifrån mönster den själv hittar. Detta senare steg i mönsterigenkänningen har alltså inte programmerats av någon människa över huvud taget. Annorlunda uttryckt skapar dessa algoritmer saker utöver vad de har programmerats att göra, alltså modellen.

Däremot kan dessa producera andra typer av fel, till exempel när man stoppar in ett skevt urval av bilder i modellen. Detta beskrivs betydligt mer nyanserat i artikeln Artificial Intelligence’s White Guy Problem där forskaren Kate Crawford från Microsoft beskriver problematiken:

This is fundamentally a data problem. Algorithms learn by being fed certain images, often chosen by engineers, and the system builds a model of the world based on those images. If a system is trained on photos of people who are overwhelmingly white, it will have a harder time recognizing nonwhite faces.

Ett annat extremt exempel värt att nämna är Tay. Microsoft utvecklade en chatbot vid namn Tay på Twitter som efter ett par timmar blev nynazist på grund av att ha blivit medvetet matad med nazistiska, sexistiska och rasistiska kommentarer av andra Twitteranvändare. Detta reflekterar inte nödvändigtvis att nazistiska normer hos Microsoft har kodifierats i algoritmen, utan snarare att Tay är ett exempel på artificiell intelligens avsedd att lära sig härma andra människor. Resultatet är en extrem form av behaviorism och social inlärning, en svamp som suger åt sig allt den blir tillsagd och sedan gör likadant.

Vidare i rapporten om algoritmer står det:

Man har också funnit att Google Sök i högre utsträckning visar annonser för välavlönade jobb för manliga profiler än för kvinnliga. Dessa exempel gör det tydligt hur kulturella värderingar, fördomar och etiska förhållningssätt finns inskrivna i algoritmer som i sin tur har möjlighet att påverka andra. Algoritmer och samhälle formar därmed varandra.

Låt oss titta i referensen de hänvisar till. Där står det: ”We cannot determine who caused these findings due to our limited visibility into the ad ecosystem, which includes Google, advertisers, websites, and users.”

Det är med andra ord inte säkert att det är Googles algoritm över huvud taget som är ansvarig för resultatet, utan det kan också vara annonsörerna, webbplatserna eller användarna. Ändå skriver rapportförfattarna att det är inskrivet i algoritmer och att dessa exempel är tydliga. Så referensen de hänvisar till är med andra ord inget stöd till det argument som läggs fram i rapporten om att algoritmer är kulturellt kodade.

Algoritmer, eller rättare sagt modellerna, av ovan nämnda slag gör alltid fel i viss utsträckning, och syftet är oftast att minimera felen snarare än att göra träningen perfekt (så kallad overfitting fungerar sällan utanför det omedelbara sammanhanget).

Kan algoritmer aldrig vara kulturellt kodifierade? Jodå. Men det finns ingen logiskt tvingande nödvändighet i att en algoritm är kulturellt kodifierad. Försök exempelvis hitta den kulturella kodifieringen i kvadratroten. Föreställningen om att eventuella normer är ”inskrivna” i algoritmerna verkar snarare vara något rapportförfattarna har tillskrivit algoritmerna utifrån sina egna kulturella perspektiv.

Hade rapportförfattarna fortsatt på sin analogi som presenterades inledningsvis, att algoritmer är som recept, så hade de också kunna dra den deduktiva slutsatsen att resultatet av algoritmen till stor del också beror på vad man stoppar in i modellen. Ett bakverk är ju som bekant beroende dels av råvarorna och dels av tillagningsproceduren. Enkelt uttryckt gäller principen ”skit in, skit ut” oavsett hur bra tillagningsproceduren i övrigt är, vilket sätter fokus på hur algoritmerna har tränats snarare än hur algoritmerna är skrivna. För skillnaden mellan ett recept och en algoritm är att recept specificerar vilka råvaror du ska tillaga. Algoritmer gör det inte, utan antas kunna lösa generella problem.

Denna distinktion, som rapportförfattarna introducerar men överger, gör mig bekymrad att rapportförfattarna inte riktigt förstår algoritmer eller hur de fungerar, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att författarna har till uppgift att lära andra hur algoritmer fungerar och dessutom har skrivit tre rapporter om ämnet för Statens medieråd, Regeringskansliet och Skolverket.

Google kan rimligen anklagas för att skriva en dålig algoritm som exempelvis prioriterar fel innehåll i deras sökmotor, liksom att de kan kritiseras för att träna algoritmen med ett skevt urval av exempel. Detta ska lyftas upp och kritiseras. Men när användare manipulerar innehållet, som modellen ifråga sedan utgår ifrån, kan Google möjligen anklagas för moralisk passivitet om detta innehåll får konsekvenser som Google inte rättar till. Likaså bör vi kritisera Google när de använder träningsdata som är skev i någon bemärkelse. (Givetvis gäller samma argument för andra företag, men Google får tjäna som exempel här.)

Det rapportförfattarna lyfter fram, de etiska aspekterna såsom transparens inför automatiskt beslutsfattande som bygger på proprietära algoritmer, är därför en mycket viktig fråga. I synnerhet om de i vid utsträckning införs allt mer i den offentliga sfären bland myndigheter.

Vidare skriver rapportförfattarna (s. 15):

Big data hanterar, som namnet antyder, stora mängder data, men syftar i sin betydelse snarare på hur man sammanför olika data för att kunna urskilja mönster. Man använder då algoritmer för att utföra så kallade förutsägande (predikativa) analyser genom att förstå hur olika skeenden hänger ihop. Det handlar inte minst om att förutspå konsumentbeteenden och individers preferenser, men andra användningsområden är också tänkbara. Exempelvis kan de ord vi söker på i Google Sök användas för att bedöma allmänhetens intresse för olika politiska frågor, för att förutse valresultat eller hur en influensaepidemi sprider sig. (Google Flu Trends, GFT)

Det kanske inte är ett lyckat exempel då Google Flu Trends är nedlagd sedan flera år tillbaka eftersom det inte fungerade.

Läs mer

Jag har nyligen skrivit ett avsnitt i en kommande rapport om metoder för insamling och analys av data via sociala medier för MSB, och då lade jag fokus (förvisso ytligt) på en del algoritmer för maskininlärning. Jag vet inte när rapporten publiceras, men kan länka in den här senare.

Filosofen John Danaher har skrivit en rad artiklar och intressanta blogginlägg om hoten från ett algokratiskt samhälle, det vill säga ett samhälle där algoritmer snarare än människor står för politiska beslut:

Se också min egen artikel, mer om algoritmer i relation till big data:

Filterbubblor och ekokammare under politiska val

Peter Dahlgren 13 Comments

Ekokammare

Efter det amerikanska presidentvalet blev frågan om filterbubblor och ekokammare aktuell som en av förklaringarna till Donald Trumps framgång. I denna text ska jag ge några skäl till varför effekten av filterbubblor och ekokammare är överdriven, delvis baserat på min egen forskning.

Ett vanligt förekommande fenomen är att människor framför allt tar del av nyheter och information som bekräftar vad de redan tror. Detta brukar förklaras med selektiv exponering och confirmation bias. Åtminstone i forskningen. I massmedier är detta ofta beskrivet som filterbubblor och ekokammare.

Men journalister och massmedier är dock duktiga på att lyfta fram just filterbubblor och ekokammare och ge dem ovanligt stor förklaringskraft, kanske för att det går trender och att många journalister använder sociala medier själva (dock långt ifrån alla) där exempel efter exempel på falska nyheter, propaganda och uppenbara lögner har spridits.

Det går naturligtvis inte sticka under stolen med att filterbubblor och ekokammare kan vara en bidragande orsak. Men det intressanta är ju i vilken utsträckning det är en bidragande orsak, och i nuläget finns det inte mycket som tyder på att den är speciellt stor.

För att sammanfatta forskningen i en mening kan jag säga att föreställningen om filterbubblors och ekokammares inverkan är tämligen överdriven. Det finns flera skäl till att vara skeptisk till det och jag ska redogöra för ett godtyckligt antal av skälen i denna text.

Men först:

Vad är filterbubblor och ekokammare?

Med filterbubblor menas oftast algoritmer som styr vad som ska visas i exempelvis en sökmotors resultatsidor och i våra nyhetsflöden på sociala medier. Dessa resultatsidor och nyhetsflöden påverkas i sin tur av vårt användande av dem.

Då människor generellt föredrar information som bekräftar vad de redan tror (ett väletablerat faktum i forskningen), är idén att människor klickar sig allt djupare in i en omslutande ”bubbla” av information som allt mer bekräftar vad de redan tror. På så vis återkommer (”ekar”) välbekant information dag ut och dag in.

Forskningen om filterbubblor är dock inte speciellt omfattande, utan startade i mångt och mycket med Eli Parisers bok The Filter Bubble. Det är förvisso ingen akademisk bok, utan i mångt och mycket en bok om Eli Parisers egna erfarenheter och farhågor av att använda Google med några illustrativa exempel.

Boken har gett upphov till mycket diskussion och forskningsfrågor, men det är kanske bäst att se boken på just det viset och inte som ett bevis på problemen med sökmotorer eller sociala medier.

1. Alla algoritmer är inte personaliseringar

Först av allt verkar det finnas en vanlig missuppfattning att algoritmer kan likställas med personalisering. Men algoritmer är långt ifrån synonymt med personalisering.

En algoritm är helt enkelt instruktioner som en dator följer för att slutföra en specifik uppgift, precis som vi människor följer ett recept i en kokbok. En algoritm kan därför vara väldigt enkel (exempelvis ”Om A är lika med 1, så ska B utföras”) eller betydligt mer komplex, och kan slutföra vilken typ av uppgift som helst (det vill säga, den behöver inte vara relaterad till personalisering). Det är samma för recept, du kan göra ett bakverk eller ett sprängmedel.

Personalisering innebär, i detta sammanhang, att sociala medier och sökmotorer kommer ihåg och anpassar sig efter vad just du gillar, klickar på eller liknande. Klickar du exempelvis på länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk så kommer mer länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk att visas framöver. Risken är då uppenbar: Du får tills slut bara se länkar om hur mänsklig klimatpåverkan är falsk.

Men då missar man alla andra algoritmer som också finns i sociala medier och sökmotorer. Google arbetar med att kontrollera sanningshalten i påståenden, att öka mångfalden på YouTube genom att infoga relaterade videor, med mera. Facebook har också algoritmer som visar relaterade länkar till en upplagd länk, vilket har visat sig minska effekten av ekokammare. Kort sagt, det finns många algoritmer och några kan öka filterbubblan, andra minska den. Vi vet alltså inte ens åt vilket håll pendeln lutar, generellt sett.

Men detta är den tekniska biten. Forskningen visar också att människor tröttnar på att höra samma sak flera gånger, även under kortare tidsperioder som ett par timmar, och letar sig därför vidare till annan information som säger emot deras övertygelser. Med andra ord, tekniken kanske har ändrats drastiskt på senare år, men människor är fortfarande stenåldersmänniskor.

Så vad är konsekvenserna av filterbubblor på sikt? Det är svårt att säga, men vad som däremot är säkert att säga att det är lätt att överdriva och antingen prata om en av två ytterligheter där tekniken styr människorna eller där människorna styr tekniken. Sanningen pendlar dock fram och tillbaka mellan dessa två ytterligheter beroende på sammanhang.

Därför är varningarna om filterbubblor och ekokammare också överdrivna eftersom det verkar bygga på antagandet att människor bara vill bekräfta sina övertygelser och att algoritmer bara syftar till att personalisera innehållet i sociala medier, vilket endast är sant om man ignorerar alla andra tillfällen då de inte gör det.

2. Preferenser är inte val

Även om det är ett etablerat faktum att människor föredrar nyheter och information som bekräftar vad de redan tror, följer det inte att de också exponerar sig för sådana nyheter. Inte heller följer det att de undviker nyheter som säger emot deras övertygelser. Det går alltså alldeles utmärkt att föredra nyheter som bekräftar ens övertygelser, och ändå exponeras för nyheter som går emot ens övertygelser. Det är också ett väletablerat forskningsresultat.

Det är nämligen viktigt att skilja mellan vad man själv föredrar, vad man själv väljer och vad man exponeras för som andra har valt. Det vi väljer kan också skapa en preferens för det vi har valt (så kallad mere exposure effect), vilket innebär att det inte är så enkelt att människor har en färdig åsikt och sedan inhämtar information som bekräftar den. De kan mycket väl vara tvärtom: de har inte en åsikt, utan blir exponerade för en specifik information som sedan hjälper till att forma en åsikt.

Vi får en mängd nyheter som dyker upp i våra flöden som inte bekräftar vad vi redan tror, och vår benägenhet att klicka vidare till dessa nyheter påverkas av sociala faktorer (som hur populära de är, vem som är avsändare, vilka relaterade nyheter det finns, vilket humör man är på, med mera), och inte bara huruvida innehållet bekräftar vad vi redan tror.

3. Våra vänner är inte homogena

I sociala medier sägs det ofta att vi blir vänner med människor som tycker likadant som oss själva. Forskningen visar att det stämmer i viss utsträckning. Men forskningen visar också att vi är relativt dåliga på att bedöma vilken politisk övertygelse våra vänner har. En anledning till det är att våra vänner (både offline och online) ofta kommer från arbetsplatsen där det redan finns en bredd av politiska åsikter.

Dessutom blir våra personliga nätverk mer diversifierade ju mer vi använder sociala medier. Så det borde innebära att vi exponeras för en större mångfald, inte mindre, ju mer vi använder sociala medier.

Det är dessutom de yngre som använder sociala medier mest, och det verkar vara äldre som i högre grad röstade på Donald Trump. Om nu filterbubblor och ekokammare vore den bidragande faktorn till detta valresultat (som när nyheter från högersidan med falsk information sprids på Facebook) skulle vi förvänta oss att sambandet vore tvärtom.

4. Intresserade rör sig över gränserna

De som är politiskt intresserade har ofta redan en stark politisk övertygelse och rör sig över blockgränsen och exponerar sig för nyheter som rör motståndarsidan, det vill säga nyheter som går emot deras övertygelser. De som inte är politiskt intresserade tar helt enkelt inte del av speciellt mycket nyheter från varken den ena eller andra sidan.

Detta leder till den paradoxala situationen att de som är mest mottagliga för att påverkas av information inte exponeras för den, och de som är minst mottagliga för att påverkas av information är de som exponeras mest för den.

5. Polariseringen startade innan sociala medier

Man skulle kunna tänka sig att människor som tar del av information som bekräftar vad de redan tror också kommer att bli mer extrema i sina politiska övertygelser ju längre de håller på. Men det verkar de dock inte bli, enligt en artikel jag presenterade på kommunikationskonferensen Ecrea i Prag häromdagen, som jag skrivit tillsammans med Adam Shehata och Jesper Strömbäck.

Politiska övertygelser är tvärtom relativt stabila över tid och benägenheten att exponera sig för nyheter från motståndarsidan är också relativt stabil – oberoende av varandra. Med andra ord verkar inte den politiska övertygelsen förstärka benägenheten att exponera sig för nyheter som bekräftar den egna eller andra sidan, eller vice versa. En av anledningarna är att upprepad exponering för samma typ av nyheter tappar i effekt.

Det gäller Sverige och svenskarna, men forskare från Tyskland jag pratat med under konferensen har också nått likartade resultat, dock inte publicerat i någon tidskrift ännu, liksom tidigare resultat från Nederländerna. Både Tyskland och Nederländerna har ungefär samma partisystem som Sverige.

De som pratar om ökad polarisering hänvisar ofta till USA och kraftigt vinklade medier på vänster- respektive högerkanten, mycket tack vare att det bara finns två partier och kandidater att välja mellan. Men även där tycks tendensen vara densamma.

Polariseringen inom den amerikanska kongressen och allmänheten ökade exempelvis långt innan sociala medier eller vinklade nyhetsmedier på nätet slog igenom på bred front. Vad som därför är en rimligare tolkning är att vinklade medier har vuxit fram ur en redan befintlig politisk polarisering, snarare än att vinklade medier har skapat politisk polarisering.

Om man förväxlar detta orsakssamband är det lätt att gå vilse och peka ut fel förövare, såsom filterbubblor och ekokammare, och ödsla tid på att försöka lindra problemets symptom snarare än att försöka komma till rätta med problemets orsaker.

6. Nyhetsdelningar är inte mått på hur många som tror på nyheten

Det kanske är uppenbart, men av mina diskussioner med journalister att döma behövs det påpekas upprepade gånger: bara för att en nyhet har delats tusen gånger betyder det inte att tusen personer tror att nyheten är sann.

Man kan dela en nyhet av flera skäl, till exempel för att kommentera sanningshalten i texten eller helt enkelt för att man roas av den. Inte minst delar personer på högerkanten artiklar från vänsterkanten (och vice versa) genom att påpeka det absurda i någon detalj.

Så när en nyhet har delats tusentals gånger vet vi inte varför. Vi vet bara att den delats tusentals gånger.

Sedan har vi begreppen engagemang eller interaktioner. Det är begrepp som massmedierna själva har hittat på genom att slå ihop alla siffror som rapporteras från Facebook. Facebook rapporterar nämligen antalet gillningar, kommentarer och delningar, vilket tillsammans blir ”engagemang”. En fejknyhet om valet har exempelvis fått 700 000 engagemang. Men hur ofta har den gillats, kommenterats och delats? Det vet vi inte eftersom pratet om ”engagemang” döljer den informationen. Så vi har alltså en situation där mängder av siffror slås ihop och bildar nya, större siffror. Dessa stora siffror tas sedan som ett mått på problemen i samhället: Tänk att en fejknyhet har fått 700 000 engagemang! Men eftersom vi inte vet vad som döljer sig bakom denna siffra bör man förhålla sig skeptisk och ta reda på vad som har hänt, och mer viktigt varför det har hänt. Men på inga sätt kan man utifrån blott denna information dra slutsatsen om hur det påverkar människor, som att de tror på nyheten ifråga.

Att sätta ett likhetstecken mellan antal engagemang och storleken på samhällets problem är endast ett antagande, inte ett observerbart faktum. Sluta sätta så stor tilltro till stora siffror.

Slutsats

Filterbubblor, ekokammare, selektiv exponering och confirmation bias i alla ära, det är mitt forskningsområde och jag skulle gärna vilja överdriva dess betydelse för att göra min egen forskning mer relevant. Men faktum kvarstår att det i nuläget inte kan förklara speciellt mycket av den polarisering vi ser, varken i amerikanska val (som en majoritet av forskningen utgår ifrån) eller svenska val.

Det är så många faktorer som samverkar på samma gång att det är för svårt att peka ut en enda faktor, även om det känns intuitivt när man tittar på sociala medier och ser en person som delar en artikel fylld till bredden av faktafel, och att det därmed ”måste” vara en konsekvens av användningen av sociala medier.

Men däremot kan ekokammare och filterbubblor ha stor förstärkande effekt på redan befintlig polarisering. Så när vi ser extrema avarter i sociala medier så ser vi sällan genomsnittssvensken som hamnat i en ond spiral av filterbubbla, utan oftare ser vi just den extrema avarten som har fått ett medium för att göra sin röst hörd.

Forskares uppgift är då delvis att ignorera avarterna och i stället studera majoriteten, precis som vi inte studerar en sekt för att sedan dra slutsatser om befolkningen eller religioner i allmänhet.

Men låt oss leka med tanken att filterbubblor och ekokammare är de viktigaste förklaringarna till att människor röstar som de gör. Då följer genast ett par frågor: Vad förklarar tidigare val där sociala medier inte fanns? Och varför är en republikan, i stället för en demokrat, invald som president i detta val om människor helt enkelt bara bekräftar sina egna övertygelser – borde vi inte se samma resultat vid varje val och opinionsundersökning?

När massmedierna försöker lägga större delen av fokus på just fejknyheter på Facebook som en förklaring till ett valresultatet finns det alltså all anledning att vara kritisk.

Läs mer

Se mer

På Internetdagarna 2017 höll jag en föreläsning om filterbubblor – se på YouTube.

Lyssna mer

Ställen där jag pratat mer om så kallade filterbubblor.

Sveriges Radio P1 Medierna i direktsändning: Mediers reklamjulklapp och falska filterförklaringar:

Varför spelar journalister med i hysterin om Årets julklapp? Lösenordläcka i fokus efter SVT:s granskning. Och filterbubblor och falska nyheter – fenomenen som seglat upp som roten till allt ont.

Podcasten Digitalsamtal avsnitt #059 – Den porösa filterbubblan:

”Filterbubblan” är ett dåligt definierat begrepp, och vars effekter dessutom överskattas kraftigt. Bubblorna är i själva verket väldigt porösa. Det säger Peter Dahlgren, doktorand i mediepåverkan på JMG i Göteborg.

I veckans avsnitt av Digitalsamtal pratar han bland annat om selektiv exponering och vad forskningen egentligen säger om hur mediakonsumenter väljer att gallra i informationsfloden och vilka effekter det får. Läs gärna också hans blogginlägg som kommenterar bubbeldebatten efter det amerikanska presidentvalet.

Podcasten Aning avsnitt 15. Filterbubblor med Peter Dahlgren:

Ett avsnitt i gränslandet mellan mediepåverkan, politisk kommunikation och social kognition. Hur påverkar långvarig användning av sociala medier människors världsbild? Vad är filterbubblor, selektiv exponering, ekokammare och confirmation bias? Hur bör man värdera nyheter? Medieforskaren Peter Dahlgren svarar.

Politisk polarisering mellan vänstern och högern

Peter Dahlgren Leave a comment

Vad förklarar den ökande politiska polariseringen i USA och Europa? Och varför ökar stödet för populistiska partier på högerkanten? Lyssna på denna keynote-föreläsning från amerikanska psykologiförbundet (APA) med socialpsykologen Jonathan Haidt.

Jag ska inte avslöja svaret på frågorna, utan hänvisar till videon. Den är väl värd den timme den tar att se, men kom ihåg att det framför allt handlar om polarisering från ett psykologiskt perspektiv. I denna text tänkte jag däremot sammanfatta några andra intressanta punkter, framför allt den om bristen på mångfald av politiska åsikter, vilket är en bidragande orsak till polarisering.

Haidt talar bland annat om hans teori moral foundations theory, vilket handlar om varifrån våra moraliska intuitioner kommer ifrån liksom hur de bidrar till att skapa den politiska vänstern respektive högern (mer om detta finns i hans utmärkta bok The Righteous Mind).

Brist på politisk mångfald

Han tar sitt eget vetenskapsfält som exempel och att en betydande andel psykologer ser negativt på presidentkandidaten Donald Trump, vilket delvis beror på bristen på mångfald när det kommer till politiska åsikter. I synnerhet när det kommer till hans eget fält (psykologi) som kraftigt domineras av personer på den politiska vänsterkanten. I USA, liksom i Sverige, är är vi vana vid att höra om mångfald som handlar om kön eller etnicitet. Till större delen handlar det om biologiska egenskaper.

Men vad som är mer viktigt, och vad som bättre förklarar polariseringen i samhället, är människors politiska åsikter. Det är därför viktigt att öka mångfalden bland forskarnas åsikter, så att vi inte har en situation där forskare sitter och skrattar (i samförstånd i fikarummet) åt hur dumma människor är som röstar på ”det” partiet.

Trump, för övrigt, är en auktoritär person – men inte fascist, påpekar Haidt. Det finns olika slags ideologier på högerkanten: de som vill ha en fri marknad och liten stat (Laissez-faire), de som vill göra förändringar långsamt (konservativa) och, slutligen, den typ som Donald Trump prenumererar på, de som glorifierar ingruppen och vill straffa avvikare (auktoritär). Därför är det inte konstigt att konservativa hatar Trump, just därför att han vill ha snabba förändringar.

Likaså är det viktigt att ha två saker i huvud samtidigt, uppmanar Haidt. När den politiska vänstern talar om ekonomiska ojämlikheter som orsak till fattigdom så har de rätt. När högern talar om moraliskt förfall har de också rätt. Med andra ord, båda sidor tar upp relevanta aspekter av problemet men gör samtidigt misstaget att försöka avfärda den andre sidan. Det handlar inte om antingen eller, utan både och.

Du har inte rätt att styra vad andra säger om ditt företag

Peter Dahlgren 7 Comments

Kritiker

Då och då kontaktar företag mig. De säger ”kan du ta bort dessa inlägg från ditt forum” och pekar på några användare som jämför priser för en produkt. ”De påstår att mitt företag är dyrare än konkurrenterna” fortsätter företagaren och försäkrar att de far med osanning. Men saken är den att du inte har rätt att styra vad andra säger om ditt företag. Du har däremot en rätt att göra samma sak: Att yttra dig.

Det forum jag driver är en mötesplats för människor. Jag har förvisso ett elegant regelsystem som tillämpas strikt, men det säger ingenting om att man inte får tala osanning. Jag betvivlar inte på något sätt att företagaren ifråga har rätt om sitt pris. De är säkert billigast på marknaden. Men det är däremot inte min sak, som drivet forumet, att se till att de påståenden som görs stämmer överens med verkligheten. På en öppen mötesplats har även motdebattörens åsikt rätt att komma till tals. Men med företagarens egna logik skulle jag lika väl kunna censurera honom i stället för användarna.

Häromåret var det till och med ett juridikföretag som menade att det var olagligt att ”förtala” deras företag. Jag skrattade, eftersom förtal är ett brott mot personer. Inte företag. Juridikföretaget hade alltså inte ens koll på den juridik de sålde till sina kunder, vilket är ett bottenbetyg i min bok (som är en Moleskine för övrigt). Deras kommunikation luktade naturligtvis lika bedrövlig som den tjänst de försökte våldföra sig med.

Yttrandefriheten innebär att även obekväma saker får sägas

Jag raderade förstås inget av de här inläggen, utan hänvisar helt enkelt till att vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och att det bästa man kan göra är att själv ge sig in i debatten i stället för att hytta med näven och ropa efter förbud.

Jag har många gånger ställt upp tankeexempel där enbart positiva saker får sägas. Vad det resulterar i är lätt att se eftersom vi redan har sådana länder och vi brukar fästa etiketten ”diktaturer” med snabblim på dem. Om du däremot försöker få den som äger forumet att radera och censurera allt du ogillar så bör du nog överväga att stå i en verkstad och svarva metallkoner i stället.

Så hur hanterar man negativ kritik?

Att dina kunder har flyttat ut på nätet innebär inte att du ska göra ditt yttersta för att hindra dem. Det innebär att du också ska flytta ut på nätet och möta dem där de finns. För som vi kan se ovan så är det en dålig idé att försöka censurera de som sprider dåliga vibbar om ditt företag. Internetmogna företag utvecklar i stället digitala strategier för att hantera besvärliga kommentarer och bygga upp sitt varumärke på nätet.

Några allmänna tips för att hantera negativ kritik om ditt företag på internet:

  • Var personlig. Det heter ”sociala medier” därför att det knyter ihop människor. Vi vill ha ett ansikte på företaget och inte bara ett företagsnamn. Utveckla en strategi för hur du ska profilera företaget i den externa kommunikation. Ska ni ha glimten i ögat eller sträva efter att verka kunniga och trovärdiga?
  • Var transparent. Visa vad du står för, vad du gör och vad du ska göra. Försök inte dölja dina intentioner eller arbetsmetoder. Det ställer krav på ditt etiska arbete och folk kan lättare få förtroende (och försvara dig) om de vet vad vad du sysslar med – och hur.
  • Dela med dig av fakta och information. Om någon säger något som är osant ska du korrigera med rätt fakta och ange källa. Gå aldrig till personangrepp eller börja hota användare. Då bör du säga upp ditt internetabonnemang i stället.
  • Vidta åtgärder. Se till att fixa problemet som du kritiseras för eller kompensera den kund som blivit drabbad. Skyll inte ifrån dig på underleverantörer, eftersom det till syvende och sist är du själv som valt underleverantören.
  • Bemöt kritiken på plats. Det är viktigt att du bemöter kritiken på den plats där den uppstod. Uppstår den på Twitter så bemöter du den på Twitter. Uppstår den på din blogg så bemöter du den på din blogg. Om du inte gör det kommer den negativa kritiken fortsätta att stå obemött (åtminstone ser det ut så). Därför gäller det att vara där dina kunder är, och hålla koll på förändringar.

Vill du inte att ditt personliga namn syns på Google?

Om du googlar på ditt eget namn, vad får du fram då? Många privatpersoner hör av sig till mig och vill att jag tar bort deras namn från mitt forum eller någon webbplats de varit med och arbetat kring. Även journalister som jag köpt (!) nyheter ifrån har velat ta bort nyheterna så att deras namn inte dyker upp vid en sökning. Det du ska göra då är att själv ta kontroll över ditt sökresultat. Bygg en hemsida med ditt eget namn som domän (jag har peterdahlgren.com) och se till att den kommer upp överst i sökresultatet. Du har som sagt inte rätt att censurera. Men du har rätt att yttra dig!

Jag måste samtidigt påpeka att yttrandefrihet är något av mina specialintressen. Förutom att som här förklara hur man bör agera så skriver jag också om yttrandefrihet ur ett politiskt filosofiskt perspektiv på mina andra blogg där jag försvarar yttrandefriheten mot galna fundamentalister som vill avskaffa den för sin egen religions skull.

Cyniskt om journalister och politik

Peter Dahlgren Leave a comment

För ett tag sedan läste jag The Media and Political Process av Eric Louw, och förutom att vara en bra bok om politisk kommunikation, bjöd den också på följande guldkorn till citat – som handlar om relationen mellan journalister och politiker.

Vad politiker måste göra i en medialiserad politik (sidan 25ff):

Secondly, the televisualization of politics altered the sort of people selected to be performance-politicians […] What is now required is an ability to wear whatever ’face’ (mask) one’s minders require: to perform in front of television camers; to look attractive and/or ’leader-like’ on screen; to speak in sound-bites; and preferably say nothing substantive when journalists are around.

Vad politiska journalister tror om sig själva (sidan 71):

Central to liberal journalism’s professional ideology is the notion that journalists serve the public by acting as watchdogs. […] this notion has grown into a package of fantasies political journalists now believe about themselves, i.e. […] A self-image of themselves as tough, rugged individuals fighting for truth and justice […] These fantasies generate a sense of being an elite group among political journalists.

Journalisternas makt (sidan 73ff):

It is also a ’negative power’, because journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ’moral panics’ and ’groundswells of hostility’ to policies.

Kort sagt har journalister vanföreställningen att de tillhör den politiska eliten men kan egentligen bara skrämma politiker och framkalla moralpanik bland allmänheten. Politiker å andra sidan gör bäst i att inte säga något av substans, över huvud taget, i närheten av en journalist, och ska helst bara vara en bildskön snubbe som ser ut som en ledare i tv-rutan. 😀

Om Lars Vilks, yttrandefrihet och att vara kränkt

Peter Dahlgren Leave a comment

Mordhoten på Lars Vilks sätter åter rondellhundarna i rampljuset. Jag har skrivit en bloggpost om ämnet på min andra blogg opponent.se:

Konsten att stå upp för yttrandefriheten när man inte får kränka

Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.

Källkritik behövs bara på Wikipedia? Trams.

Peter Dahlgren 14 Comments

Kolla källan!Wikipedia och källkritik är två vanliga ordkombinationer. Eftersom vem som helst kan ändra information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Wikipedia anses därför som mindre pålitligt. Trams, säger jag.

Denna utveckling är bra. Att måla ut vanliga uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin som ett verk man inte behöver källgranska är naivt. Trots att en NE-artikel i regel bara skrivs av en expert och sedan faktagranskas av en redaktör, har det nationella uppslagsverket väldigt bristfälliga källhänvisningar – om ens några.

Tittar man på en artikel på Wikipedia hittar man förvisso en skiftande kvalitet men också en otrolig bredd och emellanåt ett väldigt djup. I större och framför allt mer kontroversiella artiklar finner man referenser till nästan varje påstående genom fotnoter. Detta gör att det blir betydligt lättare att faktiskt källgranska än Nationalencyklopedin som är skriven av experter som förmodas ha rätt enbart på basis av sin titel.

Wikipedia bör vara starten i ditt faktasökande, inte slutet. Detsamma bör gälla alla uppslagsverk och ingenting som på något vis bara gäller en wiki. Kom ihåg att ju mer extraordinärt ett påstående är, desto mer extraordinära bevis krävs. Man bör aldrig ta saker för givna oavsett vilken källan är. Det viktigaste är metoden, det vill säga hur man har kommit fram till ett givet påstående. Och då spelar det ingen roll om källan heter Nationalencyklopedin eller Wikipedia. Även Dagens Nyheter stämmer in i denna kritik men fokuserar dock bara på Wikipedia, Källkritik behövs när du använder Wikipedia, men där nämns den bristande utbildningen i källkritik som förekommer i skolan.

På Wikipedia kan man dessutom följa arbetet med en specifik artikel genom dess diskussionssidor. Man kan där enkelt se vilka påståenden som vållar huvudbry bland wikiskribenterna och därmed också vilka påståenden man själv behöver källgranska närmare. Per Gahrton kallar det en skendemokrati, men det bör snarare betraktas tvärtom. Att få alla verktyg tillgängliga för att se vilken mening som ändrats, och dessutom få syftet med redigeringen förklarat på diskussionssidorna, är minst sagt allt annat än skendemokrati. En sådan funktion saknas på de traditionella uppslagsverken och det går inte att se tankebanorna kring en artikel. Att det förekommer missbruk bör man förstås vara medveten om, men denna vetskap bör snarare göra oss mer skeptiska vilket i sin tur gör att vi dubbelkollar påståenden än tar dem för givna.

Allt handlar i slutändan om hur man hanterar de respektive uppslagsverken. Den som trodde att Nationalencyklopedin skulle läsas och sedan accepteras som fakta trodde således fel. Källkritik är något universellt och ska inte bara förknippas med internetmedier.

Uppdaterat: Wikipedias svenska ordförande har svarat på Per Gahrtons kritik.