Nu kan man manipulera Googles algoritm!

Jag finner det märkligt att man på senare år kan läsa artiklar om hur Googles algoritmer kan manipuleras. Här är ett exempel: Facebooks algoritmer manipulerades inför USA-valet. (Jag väljer att undvika den tekniska diskussionen om att man inte manipulerar någon algoritm över huvud taget, utan indirekt manipulerar Googles index.)

Fenomenet med att ändra innehåll som Googles sökmotor utgår ifrån har funnits länge, och har gått under namnet sökmotoroptimering eller sökmotormarknadsföring. Jag har till och med gett tips på sökmotoroptimering för 13 år sedan på den här bloggen, innan jag började jobba på universitet och skriva om andra saker. Tanken med sökmotoroptimering är dock enkel. Eftersom Google använder orden i länktexterna för att (delvis) avgöra vad en hemsida handlar om innebär det att man kan påverka sökresultaten genom länktexterna på en hemsida. Redan 1999 uppdagades de första större påverkansförsöken med så kallad Googlebombning, att få vissa hemsidor att hamna högre upp i sökresultatet på helt irrelevanta sökord.

Kanske fick det mest uppseende under det amerikanska presidentvalet 2004. När man sökte på ”miserable failure” dök nämligen George W. Bush upp som första förslag i sökresultatet. På andra plats Michael Moore.

Det kollektiva minnet, åtminstone uttryckt i dagstidningarnas texter, om vad som har hänt tidigare i historien är relativt kort. Däremot kan sökmotoroptimering förstås ha större politisk betydelse nu än för 14 år sedan. Men än så länge verkar många tyckare anta att det påverkar val, snarare än att faktiskt visa att så är fallet. Men kom ihåg, det som kan antas utan belägg kan lika väl avfärdas utan belägg.

Filterbubblor – ett hotfullt och vilseledande begrepp

I går, torsdag, hade Institutet för mediestudier seminariet Fejk, filter och faktaresistens – hotar sociala medier demokratin? Boken med samma namn presenterades med bland annat kortare presentationer av några av författarna (däribland jag) samt diskussioner med inbjudna gäster.

I boken skriver jag ett kapitel om filterbubblor, och varför idén är både felaktig, vilseledande och överdriven. Inledningen av kapitlet sammanfattar slutsatsen:

Begreppet filterbubblor har också utvidgats till att betyda något mycket bredare i samhällsdebatten. Syftet med detta kapitel är därför dels att klargöra vad filterbubblor är och varför idén kan avfärdas, och dels beskriva hur vi tenderar att välja information (ett forskningsområde som kallas selektiv exponering). Slutsatsen är att vi tenderar att välja bekräftande information något mer än motstridig information, men exponeras trots det ofta för mer motstridig information beroende på omständigheter i situationen. När vi har ett intresse eller nyfikenhet för nyheter spelar vår benägenhet att söka bekräftande information betydligt minde roll.

Du kan hoppa direkt till kapitlet Filterbubblor – ett hotfullt och vilseledande begrepp i PDF-filen.

Kan-journalistik: nyheter om saker som kan hända

Krispanikskräck

Journalisterna har inte mycket makt, men de har ändå en specifik och mycket viktig makt, nämligen att skapa moralpanik. Åtminstone om man frågar Eric Louw, som i boken The Media and Political Process (s. 73f) skriver:

journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.

Historien ”X påverkade Y” är förstås mer intressant än ”X påverkade inte Y”.  Men ibland räcker verkligheten inte till för att skapa sådana rubriker, och då finns det andra sätt att skapa moralpanik.

Har man inget konkret exempel att komma med kan man alltid använda vinkeln ”X kan påverka Y”.

Har man fortfarande inget att komma med kan man med fördel använda ”det kan inte uteslutas att X kommer påverka Y”.

Här bör man därmed förhålla sig kritisk. Varför inte ställa följdfrågan ”när kunde detta uteslutas senast?”. Om svaret är att man sällan eller aldrig kan utesluta något gör man sig snarare skyldig till att appellera till okunnigheten och flytta bevisbördan till de som påstår att något inte sker, snarare än att presentera belägg för att detta något faktiskt sker.

MSB kan inte utesluta utländsk påverkan på valet – ”vi står inför en stor utmaning”

Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, sa i en intervju i P1 Medierna under 2014 apropå användet av ordet kan när tidningen skrev om försvunna planet flight MH370:

Det är väl en bra formulering som tydliggör för publiken att det här är inte något vi vet, utan det här är något som man kanske utreder eller en teori som myndigheterna har. Men det är inget fakta som vi kan slå fast.

Denna kan-journalistik, där man inte berättar vad som faktiskt har hänt eller sannolikt kommer hända, utan vad som logiskt sett kan hända, innebär att man har en oändlig källa att ösa nyheter från. Det är bara fantasin som sätter gränserna om vilka saker som ännu inte har uteslutits eller vilka konsekvenser det kan tänkas få. Den verkliga konsekvensen kan (notera kan här!) många gånger i stället bli, som Louw uttrycker det, att en moralpanik skapas.

Men när allt kommer till kritan, hur många saker kan du komma på som verkligen kan uteslutas i framtiden?

60 år av kommunikationsforskning i en graf

En ny intressant studie publicerades med en analys av 149 meta-analyser. Jag plockade ut och laddade upp alla effektstorlekar på GitHub för den som vill analysera dem själv, och konstruerade graferna nedan.

I den första grafen ser du distributionen av effektstorlekarna. Medelvärdet är r = 0,21, vilket intressant nog är identiskt med socialpsykologi (se även effektstorlekar från socialpsykologi på GitHub som jag laddat upp).

Uppdelat på sex olika fält ser man exempelvis att det mesta är relativa låga effektstorlekar, men att exempelvis organisations- och gruppkommunikation åtminstone har lite större effekter.

Däremot återfinns de största effekterna under påverkan (Persuasion). Detta är dock sådant som handlar om sambandet mellan attityd och beteende, det vill säga vad vi tycker också tenderar att reflekteras i vad vi gör.

Data och källkod för att producera graferna (inklusive fler typer av grafer) finns på GitHub på länkarna ovan.

Överdrivna påståenden om Cambridge Analytica

Cambridge Analytica är ett företag som samlat in över 5 000 datapunkter på över 220 miljoner amerikanska Facebookanvändare. Det var så de lyckades få det republikanska partiet att vinna presidentvalet i USA under slutet av 2016.  Titta bara på videon nedan. Big data kan förutsäga beteende in i minsta detalj.

Det är så det låter ibland, åtminstone. Men beläggen för påståendena har till viss del lyst med sin frånvaro, och de som har kommit med påståendet har varit företaget själva, som finansieras av bland annat av en republikansk investerare.

I en intervju kallad Google Post-Election Review säger exempelvis Matt Oczkowski, produktchef för Cambridge Analytica:

we actually didn’t do any psychographics with the Trump campaign

Men det var ju så Trump vann valet? Analys av sociala medier och riktade budskap? En artikel vid New York Times ifrågasätter påståendet från Cambridge Analytica att de hade ett 50-tal kunder under 2016, en uppgift som har skiftat över tid och enligt officiella register var betydligt färre:

Cambridge executives now concede that the company never used psychographics in the Trump campaign. The technology — prominently featured in the firm’s sales materials and in media reports that cast Cambridge as a master of the dark campaign arts — remains unproved, according to former employees and Republicans familiar with the firm’s work.

Cambridge Analytica arbetade först för Ted Cruz. Han slogs ut under valkampanjen. Företaget började då arbeta för Trump. Så i stället för att Cambridge Analytica skapade förutsättningarna för en republikansk seger skulle man mycket väl kunna hävda att kausaliteten var omvänd: Cambridge Analytica följde de bästa förutsättningarna för en republikansk seger. Det är därför inte speciellt konstigt om det vinnande laget använder deras produkter om man får byta häst mitt under pågående lopp. Då kan det vara bra att reflektera kring survivorship bias.

De överdrivna påståendena om Cambridge Analytica var dock inte negativt för företaget, tvärtom. De fick finansiärer och det var också deras huvudfokus. Från Matt Oczkowski och Google Post-Election Review igen:

the emphasis was always on fundraising

Cambridge Analytica använde NLP och sentimentanalys (men inte psykografisk analys), vilket på sätt och vis är ganska triviala saker i jämförelse. Som brukligt är det inhämtandet av data och att få det i rätt format som är det svåra och som tar tid.

Cambridge Analytica verkar vara den vanliga historien. Grandiosa påståenden följt av massmedier som okritiskt rapporterar vidare. Om man befinner sig i ett kunskapsvakuum och inte vet varför någonting händer, och det finns någon som kommer med en inte allt för otrolig historia, är det lätt att acceptera den förklaringen utan att först grundligt kontrollera både sannolikheten i förklaringen liksom alternativa förklaringar. Då kan man skapa feedbackloopar och självuppfyllande profetior, där uppfattningen om ett problem leder till att problemet ifråga också uppstår.

Därför kan påverkanskampanjer spelas upp inför öppen ridå samtidigt som man kliar sig i huvudet och undrar vad för slags osynlig kraft det är som orkestrerat kampanjen. Då kan det vara lättare att tolka in en aktör med ett syfte snarare än resultatet av flera stokastiska processer. Slutsatsen kan väl för enkelhetens skull vara att det inte är lätt att vara människa alla gånger…

Uppdaterat 17 mars 2018: En tidigare anställd säger att de mycket väl använde Facebookdata. Se videon Cambridge Analytica whistleblower: ‘We spent $1m harvesting millions of Facebook profiles’ hos The Guardian samt relaterade nyheter på sidan.

Relevant litteratur om selektiv exponering

Jag får då och då frågor från studenter om vilka artiklar de bör läsa om selektiv exponering (och fenomenet ”filterbubblor” som ofta förekommer i medierna). I stället för att skicka mail till varje student kan jag lika väl lägga listan här, och sedan länka till det här inlägget. Två flugor i en smäll alltså, både transparens och mindre jobb för mig i framtiden!

Urval

Jag har samlat på mig drygt 300 referenser enbart om selektiv exponering, samt ett tusental andra referenser om närliggande ämnen. De kan man enklast hitta genom att söka på Google Scholar efter ”selective exposure”.  Tänk dock på att ”selektiv exponering” också är ett begrepp som förekommer inom kemin och medicin när man selektivt exponeras för vissa ämnen. Så även om man får runt 25 000 resultat på Google Scholar är de flesta inom andra ämnen.

Listan med litteraturtips nedan är framför allt baserat på mitt eget godtycke, och mitt godtycke gillar (a) översiktsartiklar och meta-analyser, (b) historiska tillbakablickar med empiri för att få lite perspektiv på frågan, (c) teoretisk kritik och utveckling, samt (d) artiklar som är kritiska mot fenomenet (eftersom logik, genom modus tollens, innebär att empiriska påståenden som är falsifierade alltid är starkare än påståenden som är verifierade – allt annat lika – men litteraturen behandlas dock inte på det sättet på grund av publication bias där man tror att positiva resultat på något vis skulle vara ”bättre”).

Litteratur

Narrativa översiktsartiklar och meta-analyser om selektiv exponering, confirmation bias och motivated reasoning:

  • Cotton, J. L. (1985). Cognitive dissonance in selective exposure. In D. Zillmann & J. Bryant (Eds.), Selective Exposure to Communication (pp. 11–33). Hillsdale, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates.
  • Hart, W., Albarracín, D., Eagly, A. H., Brechan, I., Lindberg, M. J., & Merrill, L. (2009). Feeling validated versus being correct: A meta-analysis of selective exposure to information. Psychological Bulletin, 135(4), 555–588. https://doi.org/10.1037/a0015701
  • Nickerson, R. S. (1998). Confirmation bias: A ubiquitous phenomenon in many guises. Review of General Psychology, 2(2), 175–220. https://doi.org/10.1037/1089-2680.2.2.175
  • Smith, S. M., Fabrigar, L. R., & Norris, M. E. (2008). Reflecting on Six Decades of Selective Exposure Research: Progress, Challenges, and Opportunities. Social and Personality Psychology Compass, 2(1), 464–493. https://doi.org/10.1111/j.1751-9004.2007.00060.x
  • Sweeny, K., Melnyk, D., Miller, W., & Shepperd, J. A. (2010). Information Avoidance: Who, What, When, and Why. Review of General Psychology, 14(4), 340–353. https://doi.org/10.1037/a0021288

Nedan följer empiriska artiklar med viktiga teoretiska bidrag. Garrett påpekar exempelvis att selektiv exponering har två dimensioner (söka upp information respektive undvika information) där undvikande är mycket svagare av de två. Tappin med kollegor skiljer på confirmation och desirability bias, det vill säga vad vi tror är inte nödvändigtvis detsamma som vad vi önskar, och där önskandet är det starkare av de två.

  • Garrett, R. K. (2009). Politically Motivated Reinforcement Seeking: Reframing the Selective Exposure Debate. Journal of Communication, 59(4), 676–699. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2009.01452.x
  • Tappin, B. M., van der Leer, L., & McKay, R. T. (2017). The heart trumps the head: Desirability bias in political belief revision. Journal of Experimental Psychology: General, 146(8), 1143–1149. https://doi.org/10.1037/xge0000298

Tidigare översiktsartiklar om selektiv exponering (dessa är dock svårare att få tag på):

  • Freedman, J. L., & Sears, D. O. (1965). Selective Exposure. In Leonard Berkowitz (Ed.), Advances in Experimental Social Psychology (Vol. 2, pp. 57–97). New York: Academic Press.
  • Frey, D. (1986). Recent research on selective exposure to information. In L. Berkowitz (Ed.), Advances in Experimental Social Psychology (Vol. 19, pp. 41–80). San Diego, CA: Academic Press.
  • Sears, D. O. (1968). The Paradox of De Facto Selective Exposure Without Preference for Supportive Information. In R. P. Abelson, E. Aronsson, W. J. McGuire, T. M. Newcomb, M. J. Rosenberg, & P. H. Tannenbaum (Eds.), Theories of Cognitive Consistency: A Sourcebook (pp. 777–787). Chicago: Rand-McNally.

Specifikt om filterbubblor (Pariser och Sunstein är förespråkare, och delvis också Bennett och Iyengar):

  • Bennett, W. L., & Iyengar, S. (2008). A New Era of Minimal Effects? The Changing Foundations of Political Communication. Journal of Communication, 58(4), 707–731. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2008.00410.x
  • Hannak, A., Sapiezynski, P., Molavi Kakhki, A., Krishnamurthy, B., Lazer, D., Mislove, A., & Wilson, C. (2013). Measuring Personalization of Web Search. In Proceedings of the 22Nd International Conference on World Wide Web (pp. 527–538). Republic and Canton of Geneva, Switzerland: International World Wide Web Conferences Steering Committee. Retrieved from http://dl.acm.org/citation.cfm?id=2488388.2488435
  • Pariser, E. (2011). The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding from You. London: Viking.
  • Sunstein, C. R. (2001). Republic.com. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
  • Zuiderveen Borgesius, F. J., Trilling, D., Möller, J., Bodó, B., de Vreese, C. H., & Helberger, N. (2016). Should we worry about filter bubbles? Internet Policy Review, 5(1). https://doi.org/10.14763/2016.1.401

Selektiv exponering och polarisering:

  • Stroud, N. J. (2010). Polarization and Partisan Selective Exposure. Journal of Communication, 60(3), 556–576. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2010.01497.x
  • Trilling, D., Klingeren, M. van, & Tsfati, Y. (2017). Selective Exposure, Political Polarization, and Possible Mediators: Evidence From the Netherlands. International Journal of Public Opinion Research, 29(2), 189–213. https://doi.org/10.1093/ijpor/edw003

Notera att alla artiklar ovan inte framför allt handlar om internet eller tjänsterna på internet, utan främst om människor. Det finns flera anledningar till det. För det första kan internettjänsterna ändras inom loppet av fem minuter så alla specifika slutsatser i en studie blir meningslösa. Vem bryr sig till exempel om MySpace-forskning i dag? För det andra måste man ta hänsyn till människans psykologi och huruvida vi undviker information. Om vi inte gör det, innebär det att tjänsternas utformning har mindre betydelse än vad förespråkarna för filterbubblor påstår (deras argument bygger ju nämligen på att vi nästan uteslutande bara bekräftar våra övertygelser).

Forskare

Några inflytelserika forskare inom selektiv exponering som kan vara bra att hålla koll på:

  • Silvia Knobloch-Westerwick
  • R. Kelly Garrett
  • Natalie Stroud

Hoppas detta kan vara en bra väg in i litteraturen för er!

Filterbubblor finns och finns inte på samma gång (om man får definiera begrepp efter eget godtycke)

Någon säger att det är uppenbart att filterbubblor finns. Man behöver bara slänga ett öga i olika Facebookgrupper så ser man att människor tar del av olika information. Vi har inte samma vänner i våra Faceobookflöden, och därmed befinner vi oss i olika bubblor. Någon annan säger att människor inte undviker information på nätet som går emot deras övertygelser, vilket innebär att filterbubblor inte finns. En tredje hänvisar till Eli Parisers bok och att två identiska Googlesökningar kan ge helt olika sökresultat. Det är därmed uppenbart att filterbubblor finns.

Vem har då rätt?

Alla.

Om vi låter var och en definiera ord efter eget godtycke kan man förstås få vad som helst att vara sant: ”Gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns Gud.” Enkelt. Använder man olika definitioner, får man också olika slutsatser.

I inlägget Därför är filterbubblan inte det vi borde prata om beskriver Anna Loverus, digital strateg och forskare i beteendevetenskap, detta problem och att filterbubblor ofta beskrivs felaktigt samt att det inte är det vi egentligen borde fokusera på:

Eftersom begreppet ofta väcker en intuitiv idé om vad det är så är det inte konstigt att folk hör det, och tror att de vet vad det är. Särskilt eftersom mycket av debatten handlar om huruvida det finns bubblor eller inte, känns det prioriterat att vi vet vad en bubbla är innan vi ger oss in i detta.

  1. Alla har sin egen filterbubbla. Själva definitionen av filterbubblor utgår från att två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord. Men du delar inte din filterbubbla med andra människor.

Om syftet är att beskriva vad filterbubblor faktiskt är, så kan man omedelbart avfärda den definitionen eftersom inte ens Eli Pariser (som myntade begreppet!) håller med om den definitionen. I boken The Filter Bubble skriver han om personaliseringsalgoritmer (alltså inte specifikt sökmotorer) på sidan 9:

The new generation of Internet filters looks at the things you seem to like – the actual things you’ve done, or the things people like you like – and tries to extrapolate. They are prediction engines, constantly creating and refining a theory of who you are and what you’ll do and want next. Together, these engines create a unique universe of information for each of us – what I’ve come to call a filter bubble – which fundamentally alters the way we encounter ideas and information.

Vidare säger han inte alls att alla har sin egen filterbubbla, utan att det är en konsekvens som kan uppstå: ”the filter bubble introduces three dynamics we’eve never dealt with before: First, you’re alone in it” (s. 9). Cass Sunstein menar också att det kan leda till en ”Daily me” där alla nyheter skräddarsys efter en själv, utan tillstymmelse till någon oliktänkare. De andra två konsekvenserna är dels att filterbubblor är osynliga för användaren, och dels att man inte kan välja om man vill gå ur filterbubblan eftersom företagen vill tjäna mer pengar genom att öka personaliseringen. Men Facebook, Twitter och Google låter användarna välja själva, i varierande utsträckning, och frågan kvarstår därför om riktningen verkligen går åt mer, snarare än mindre, personalisering. Däremot är det möjliga konsekvenser som vi i allra högsta grad bör ta på allvar, i synnerhet den bristande transparensen.

Med andra ord pratar Pariser (samt Sunstein och övriga) om de demokratiska konsekvenserna personligt utformade tjänster kan ge. De gör med andra ord inte enbart den triviala observationen att tjänsterna är personligt utformade i varierande grad, utan ger också skäl för ett kausalt samband som de menar kommer (eller åtminstone kan) uppstå. Det är detta kausala samband jag tycker är intressant.

I bilden nedan visas det argument jag presenterade i föreläsningen på Internetdagarna, vilket utgår från framför allt Pariser och Sunstein men också vad andra forskare och förståsigpåare har påstått kommer hända. Jag argumenterar för att detta kedjeargument bryts redan på steg två.

Vidare skriver Anna Loverus:

I debatten om filterbubblor används ofta dagstidningen som exempel på att fenomenet inte är nytt eller att de inte finns. Du hade en socialistisk eller liberal morgontidning, kanske även en kvällstidning, och det var dina enda perspektiv. Men tidningsexemplet missar nästan alltid två aspekter när det används för att förklara att filterbubblor inte är något nytt:

  1. Du visste vilket perspektiv din tidning förmedlade, det var även något tidningen själv kommunicerade.
  2. Du kunde alltid gå och köpa ytterligare tidningar om du vill veta vilka perspektiv du inte fick.

Men dagens rekommendationsalgoritmer skiljer sig på båda dessa punkter:

  1. Du har ingen aning om varför just du får just de träffar som dyker upp när du letar viss information.
  2. Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.

De här två faktorerna i sig är varför vi började prata om filterbubblor över huvud taget.

Den andra punkten (”Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.”) stämmer inte nödvändigtvis, det är bara att öppna ett inkognito-fönster och söka på Google så försvinner oftast personaliseringen. Däremot vet jag naturligtvis inte vad andra har fått för personalisering eftersom det bygger på deras tidigare beteende. Men även om vi hade sökmotorer helt utan personalisering, vet jag ändå inte vad en annan person har sökt efter (eller vilka länkar de klickar på). Å andra sidan vet jag inte vilka böcker folk lånar på biblioteket heller. De kanske främst läser böcker som deras vänner har rekommenderat? Det är därför vi frågar vad folk faktiskt gör.

Inte ens Pariser själv tror på filterbubblor i den betydelsen

Anna Loverus igen:

När forskaren Peter Dahlgren står på Internetdagarnas konferensscen och pratar om att filterbubblor inte finns, argumenterar han genom att säga att vi har mer information att tillgå idag, än någonsin tidigare, och att vi kan mäta att folk får information från fler olika källor. Det stämmer. Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens. Vi kan helt enkelt inte mäta huruvida filterbubblor finns genom att mäta antal nyhetssajter vi tar del av. Vi kan mäta huruvida filterbubblor finns genom att titta på vilken information som sorteras bort när folk försöker aktivt ta reda på hur något ligger till, och hur mycket två individers sökresultat varierar när de söker svar på samma fråga.

Det vore befängt om någon tror att antalet informationskällor en person tar del av är ett mått på huruvida ”två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord”. Men vem är det som har påstått det? Inte jag i alla fall.

Vidare var det just det kausala sambandet som Pariser påstod, nämligen att filterbubblor leder till isolering, som motbevisas genom att hänvisa till att människor får fler perspektiv. Med andra ord, förekomsten av fler perspektiv på internet är ett kraftigt argument mot filterbubblor (antalet perspektiv är däremot inte, som Loverus verkar tro, ett mått på filterbubblors existens). Det erkänner till och med Pariser själv, som hänvisar just till hur folk använder andra medier:

What role do you think the filter bubble played in the election?

[…] In fact it’s still the case in 2016 that most Americans get their news from local TV news, according to Pew. So I actually think it’s very hard to attribute the results of this election to social media generally or the filter bubble in particular.

Och återigen, Pariser gör alltså inte den triviala observationen att personaliseringsalgoritmer kan ge viss information, men inte annan, när man söker på Google.

Även om allt vi gör på nätet leder till total personalisering, där alla ser helt olika saker trots identiska sökord eller utgångspunkter, innebär det inte nödvändigtvis att ”alla har sin egen filterbubbla” och därmed blir avskurna från resten av samhället då vi fortfarande kan ta del av andra medier. Därför är en individs hela mediediet viktig att ta i beaktande när man pratar om vilka (demokratiska) konsekvenser medier har. Pariser erkänner själv detta, och påpekar i intervjun i länken ovan att han överspelade sociala mediers betydelse.

För det är ingen konst att konstruera domedagsscenarier om man först får exkludera alla andra medier.

Det egentliga problemet

De är många som säger vad debatten eller problemet egentligen handlar om, samtidigt som de säger olika saker. Jag citerar här återigen vad Anna Loverus skrev, från föregående citat:

Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens.

Det är lustigt med tanke på att Pariser hävdar raka motsatsen: ”Ultimately, democracy works only if we citizens are capabe of thinking beyound our narrow self-interest. But to do so, we need a shared view of the world we cohabit. We need to come into contact with other peoples’ lives and needs and desires. The filter bubble pushes us in the opposite direction – it creates the impression that our narrow self-interest is all that exists.” (s. 164)

Så här skrev däremot Jesper Åström, som jag citerade i Filterbubblor: 3 kommentarer – 3 svar:

Men problemet ÄR INTE utgången i det amerikanska valet, eller falska nyheter eller ens urvalet av information. Problemet ligger i att användare upplever extremer som majoriteter vilket gör att normen för vad som är rimligt i ett samhälle förskjuts. Då får extrema människor luft under vingarna.

Så vi har med andra ord tre olika personer (Loverus, Pariser och Åström) som hävdar vad det egentliga problemet med filterbubblor är, och vilka konsekvenser det får, men alla tre säger olika saker.

Samma sak sker när forskare berättar för oss vad vi egentligen vill veta från statistiska test, samtidigt som alla forskarna säger olika saker. Det hade varit mer rimligt att säga ”jag tycker att detta egentligen handlar om…”

Detta problem påtalade jag just i min föreläsning under termen concept creep (se bild 27 i presentationen), nämligen att begrepp utvidgats efterhand som de används, vilket också var anledningen till att jag presenterade det specifika argumentet jag kritiserade (baserat på bland annat Pariser och Sunsteins argument).

Sökningar och Facebookflöden är personliga redan från början

Jag kan också utveckla några ord om sökningar och till viss del Facebookflöden. Personaliserade sökningar på sökmotorer är i nuläget inte speciellt stort problem (ur ett demokratiskt perspektiv) av tre skäl:

  1. Sökningar är redan kraftigt styrda utifrån vad individen vill ha.
  2. Sökningar görs sällan om det som är gemensamt på samma sätt som nyhetskonsumtion. Det vill säga, blotta förekomsten av en sökning är redan i hög grad uttryck för något personligt.
  3. Man kan enkelt undvika personaliserad sök genom att öppna ett inkognito-fönster. (Däremot kan plats spela roll, sök exempelvis efter namnet på en restaurang när du är i en specifik stad.)

Det är sant att vi inte vet vad olika sökningar leder till för en specifik individ när sökresultaten är personaliserade, men det innebär förmodligen också att de inte var ute efter samma sak från början. Det vill säga, anledningen till att man använder en sökmotor är att man redan från början vill ha svar på en specifik fråga. Att prata om ”gemensam” kunskap eller information ter sig därför något paradoxalt när sökningar ofta syftar på det rakt motsatta. (Däremot accepterar jag det principiella problemet med en sökmotor som ger olika svar beroende på frågeställaren.)

Låt mig ta Eli Parisers eget Egypten-exempel, se Eli Parisers presentation (PDF). Två personer söker efter ”Egypten” och får olika resultat. Men söker vi oftast så? Nej, inte riktigt. Om du exempelvis vill åka på semester i Egypten och din kompis vill veta vad huvudstaden i Egypten heter kommer ni att skriva mer explicita sökningar, såsom ”Egypten pris flyg”, ”vad heter Egyptens huvudstad” eller bara ”Egypten huvudstad”. Detta faller alltså utanför det som många är intresserade utav, däribland jag själv, eftersom personalisering blir verkningslös när man använder specifika sökord snarare än det mångtydiga sökordet ”Egypten”. Det vill säga, ju mindre specifik sökfråga, desto mer kan Google använda dina tidigare beteenden för att ge resultat Google gissar att du vill ha. När du är mer specifik, desto mindre betydelse får personaliseringen. Och om sökningar redan i hög grad är personliga, borde inte heller en speciellt stor andel av sökningarna vara personaliserade.

En uppskattning bland 200 personer visar att ungefär 12 % av sökningarna som görs på Google är personaliserade (16 % för Bing), och det varierar beroende på sökord, plats och om man är inloggad eller ej. Så om denna siffra skulle kunna generaliseras, vilket är tveksamt på grund av urvalet och de få personerna, betyder det omvänt att 88 % av alla sökningar inte leder till isolerande filterbubblor.

Dessutom finns det inga skäl att anta att mitt Facebookflöde skulle stämma överens med någon annans flöde, eftersom vi inte har samma vänner till att börja med. Så personalisering specifikt på Facebook har förmodligen ringa betydelse just på grund av att människors mediediet i övrigt är bred, och dessutom verkar bli bredare med internet.

Huruvida människor isolerar sig mer och mer från information som går emot deras politiska övertygelser (vilket jag är intresserad av, inte personalisering av information i stort), kan därför inte enbart avgöras genom att hänvisa till förekomsten av recommender systems. Man måste även ta hänsyn till vad människor gör – vilken information de väljer och inte väljer – samt hur deras informationsmiljö i övrigt ser ut.

En semantisk ordlek

Så finns filterbubblor? Ja och nej. Om alla definierar begrepp efter eget godtycke (vilket man naturligtvis får!) så finns det och finns inte på samma gång, och det blir blott en semantisk ordlek. Utgår man från Parisers beskrivning så erkänner dock till och med Pariser att filterbubblor inte har speciellt stort stöd och hänvisar till andra mediers betydelse (däremot säger Pariser dock att filterbubblor kan ha andra konsekvenser än de som han själv hävdade inledningsvis). Och utgår man dessutom från det argument jag lade fram i bilden (som explicit rör samhällsfrågor och inte information i allmänhet) ovan börjar hålet i bubblan bli vidöppet.

Dessutom har jag inte ens sagt att filterbubblor inte finns, utan det är framför allt rubriker som journalister har satt på tidningsartiklar. Däremot skrev och sa jag ”Om filterbubblor inte finns, varför påstår medier det?” i min presentation för att aktualisera mediernas oförmåga att påvisa belägg för fenomen utan snarare antar dem som sanningar. Men jag är högt tveksam till att alla är lika intresserade av betingade sannolikheter som jag. Det är inte första gången jag blivit missuppfattad när jag presenterar kontingenta argument. Jag får nog försöka komma på något sätt att göra det svårare att missuppfatta.

Filterbubblor och faktaresistens – min föreläsning på Internetdagarna 2017

Häromdagen var jag på Internetdagarna 2017 och pratade på temat ”Filterbubblor och faktaresistens” tillsammans med några andra personer.

Du kan se videoklippet nedan, dryga 30 minuter. Här är några intressanta hållpunkter i videoklippet:

  • 0:40 Finns filterbubblor?
  • 5:50 Sverige är inte USA
  • 9:15 Viktig skillnad: att vi föredrar något betyder inte att vi undviker det motsatta
  • 9:38 Information sprids i flera steg
  • 14:00 Motivated reasoning: hur vi börjar med en slutsats och sedan söker stöd för den
  • 18:40 Argument allra mest polariserande
  • 19:20 Påverkansparadoxen
  • 19:55 Om filterbubblor inte finns, varför påstår medier det?
  • 25:00 Är selektiv exponering ett nytt fenomen?
  • 26:50 Vad vi bör göra

Du kan också följa med i Powerpoint-presentationen nedan där du också hittar referenser till de studier jag pratar om. Klicka på högerpilen för att hoppa till nästa bild så slipper du se videon en gång till. Källkoden till graferna (gjorda med ggplot i R) på bild nummer 22-23 finns att ladda ned på github.com/peterdalle/filterbubblor för den intresserade.

Olyckligtvis sa jag i inledningen att filterbubblor inte finns beskrivet i forskningslitteraturen, men jag menar naturligtvis att ordet filterbubblor sällan förekommer, mer än att hänvisa till populärkulturen eller mer generellt tala om filterbubblor som en tänkbar konsekvens av någonting. ”Selektiv exponering” är det begrepp som huvudsakligen använts och det är dels lite bredare och har dels använts sedan 1940-talet.

Lyssna också på min kollega, Ulrika Hedman, som pratar om ”fake news” och varför detta är ett problematiskt begrepp. Hon visar också en typologi över falska nyheter utifrån graden av sanningshalt och graden av vilseledning.

Har nazister rätt att demonstrera? Två experter säger nej, två andra ja. Vem ska man lita på?

Henry Ascher är professor och säger i artikeln Nazism är ett brott – inte en åsikt att nazism är brott mot de mänskliga rättigheterna och sakfrågan därmed är enkel, det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att ens låta nazister få demonstrera:

Att förvägra eller begränsa andra människors mänskliga rättigheter innebär alltså ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är just detta som är kärnan i nazismen och högerextremismen. Därför bryter Bokmässans och Polisens beslut mot de mänskliga rättigheterna. Både i teorin och i praktiken.

En annan professor, Stefan Jonsson, säger också samma sak i artikeln Experter: Redan stöd att stoppa nazisterna:

Det finns redan idag stöd i lagen för att stoppa nazisterna och deras demonstrationer, anser en rad experter.
– Polisen är okunniga och principlösa och framstår som rent ryggradslösa, säger professor Stefan Jonsson.

Men det finns de som inte håller med.

Mårten Schultz, också professor, säger motsatsen i tv-inslaget Därför går det inte att stoppa nazistdemonstrationer.

I en annan artikel, Experterna svarar: Därför får nazisterna marschera, säger professor Eva-Maria Svensson följande:

Varför får nazister marschera?

– Demonstationsfriheten är långtgående. Man kan inte stoppa någon från att demonstrera bara för att de har en speciell åsikt, säger Eva-Maria Svensson.

Så inte ens experterna kan komma överens om nazister får demonstrera eller inte. Två experter säger ja, två andra experter säger nej.

Just det ja, jag glömde säga att Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap och barnöverläkare, medan Stefan Jonsson är professor i etnicitet. Eva-Maria Svensson är professor i rättsvetenskap, medan Mårten Schultz är professor i civilrätt.

Jag låter er läsare avgöra vem som är mest lämpad att uttala sig om juridiken i Sverige.