källkritik

Journalister som skriver om källkritik, men inte källgranskar sina egna källor

De senaste åren har det varit mycket prat om osanningar på nätet och vikten av källkritik. Dessvärre tenderar många påståenden vara överdrivna, och även initiala studier om ”fake news” visade sig vara fel. För att inte tala om den tyske journalisten Claas Relotius som skrev uppdiktade nyheter för Der Spiegel.

Men det finns en kategori av misstag som är lite extra humoristiska (och kanske pinsamma för den drabbade). Det är när journalister skriver om källkritik men själva inte gör källkritiken.

”59 procent av artiklarna som delas läses inte först”

I artikeln Så skadar lögner på nätet får vi veta mer om osanningar och lögner som sprids, och av titeln på webbsidan att döma verkar det vara en del av en kampanj som heter Källkritik – Tänk innan du delar! Jag intervjuades till denna artikel för något år sedan men hade helt glömt bort den, fram till nu då jag hade något svagt minne om jag var med där någonstans.

Om du klickar på bilden nedan, som jag saxat från artikeln, ser du i det vänstra stycket påståendet som görs. Att 59 procent av alla artiklar som sprids i sociala medier delas innan de läses först (av inläggsförfattaren får man förmoda).

Klickar man på länken som går till studien, och därefter söker efter ”59” (det är verkligen det enda jag gjorde!) så kommer man efter ett fåtal sökhopp fram till stycket till höger i bilden. Och vad säger studien? Jo, att 59 procent av de undersökta länkarna som delas på Twitter inte har klickats på. Studien säger alltså inget om huruvida inläggsförfattaren läste länken innan den delades. Och temat för artikeln var alltså osanningar och källkritik på nätet…

Läs också

Har nazister rätt att demonstrera? Två experter säger nej, två andra ja. Vem ska man lita på?

Henry Ascher är professor och säger i artikeln Nazism är ett brott – inte en åsikt att nazism är brott mot de mänskliga rättigheterna och sakfrågan därmed är enkel, det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna att ens låta nazister få demonstrera:

Att förvägra eller begränsa andra människors mänskliga rättigheter innebär alltså ett brott mot mänskliga rättigheter. Det är just detta som är kärnan i nazismen och högerextremismen. Därför bryter Bokmässans och Polisens beslut mot de mänskliga rättigheterna. Både i teorin och i praktiken.

En annan professor, Stefan Jonsson, säger också samma sak i artikeln Experter: Redan stöd att stoppa nazisterna:

Det finns redan idag stöd i lagen för att stoppa nazisterna och deras demonstrationer, anser en rad experter.
– Polisen är okunniga och principlösa och framstår som rent ryggradslösa, säger professor Stefan Jonsson.

Men det finns de som inte håller med.

Mårten Schultz, också professor, säger motsatsen i tv-inslaget Därför går det inte att stoppa nazistdemonstrationer.

I en annan artikel, Experterna svarar: Därför får nazisterna marschera, säger professor Eva-Maria Svensson följande:

Varför får nazister marschera?

– Demonstationsfriheten är långtgående. Man kan inte stoppa någon från att demonstrera bara för att de har en speciell åsikt, säger Eva-Maria Svensson.

Så inte ens experterna kan komma överens om nazister får demonstrera eller inte. Två experter säger ja, två andra experter säger nej.

Just det ja, jag glömde säga att Henry Ascher är professor i folkhälsovetenskap och barnöverläkare, medan Stefan Jonsson är professor i etnicitet. Eva-Maria Svensson är professor i rättsvetenskap, medan Mårten Schultz är professor i civilrätt.

Jag låter er läsare avgöra vem som är mest lämpad att uttala sig om juridiken i Sverige.

Läser journalister källorna de hänvisar till?

Viskleken har nog de flesta hört talas om. En person säger något till en andra person, som i sin tur säger det till en tredje, och så vidare. Poängen är att informationen bitvis förändras på vägen.

I journalistiken (och i forskningen också, faktiskt) förekommer också visklekar. Man kollar helt enkelt inte upp källorna, utan accepterar slutsatsen någon annan har skrivit (och kanske inte ens förstått), för att sedan föra vidare slutsatsen ifråga. Här följer ett exempel.

Sveriges Radio Medieormen skriver så här:

New York Times har uppmärksammat fenomenet i en artikel om hur Googles algoritmer, oavsiktligt får man hoppas, har börjat diskriminera. Som exempel anger man en studie som visar att Googles platsannonser för högbetalda jobb oftare riktas mot män än mot kvinnor.

Följer man länken till New York Times kan man läsa detta:

Google’s online advertising system, for instance, showed an ad for high-income jobs to men much more often than it showed the ad to women, a new study by Carnegie Mellon University researchers found.

Klickar man sedan vidare till studien kan man läsa detta:

We cannot determine who caused these findings due to our limited visibility into the ad ecosystem, which includes Google, advertisers, websites, and users.

Så efter två klick kan man konstatera att originalpåståendet (”Googles algoritmer har börjat diskriminera”) inte hade mycket substans (”We cannot determine who caused these findings”). Även forskare har misstagit sig på samma punkt.

Det är väldigt positivt att massmedierna länkar till sina källor. Det gör deras arbete mer transparent och felaktigheter kan lättare upptäckas. För i ärlighetens namn är dessa fel inte förbehållet journalister. Forskare citerar också på samma sätt emellanåt, det vill säga till andrahandskällor utan att kontrollera originalkällorna. Den omvända praktiken förekommer också, att originalkällor citeras medan fullständiga vederläggningar av dessa källor inte alls citeras.

Fördelen inom akademin är dock att referenssystem både är standardiserade och nödvändiga. Därmed är också missuppfattningar i grunden demonstrerbara. Det finns inget värre än att läsa ”en studie har visat att”, vilket omedelbart skapar frågor. Vilken studie? När? Vem? Var? Hur?

I dag fick jag frågan varför så många tror att filterbubblor existerar trots att forskningen visar att de sällan gör det. Kanske kan viskleken vara en av förklaringarna. Om vi börjar med slutsatsen kan vi enkelt viska oss fram till vad som helst.

Fler exempel

”Fyra av fem kan inte skilja journalistik från sponsrat innehåll”

En ny studie visar att unga är dåliga på källkritik. Men vänta? Studien existerar inte ens, utan består av några krönikor och sammanfattningar där forskare presenterar sina reaktioner. Ändå rapporterar journalister om studien. Var är källkritiken om bristande källkritik?

Jag intervjuades av P1 Medierna för någon vecka sedan om filterbubblor och ekokammare och fick bland annat frågan om varför journalister tror på filterbubblor och ekokammare trots att forskningsläget säger att det inte är ett speciellt stort problem i nuläget.

Jag har egentligen ingen aning (eftersom jag inte kan läsa tankar), men man kan åtminstone spekulera i att det bekräftar journalisternas uppfattning och att det har skrivits om det mycket under oktober och november. Det publicerades exempelvis betydligt fler artiklar om fejknyheter under dessa månader både i tryckt svenskt press och på den svenska webben, i förhållande till tidigare månader.

Fejknyheter är helt enkelt på tapeten, och källkritik är därför relevant just nu. Så när det kommer en studie som bekräftar bilden av att unga är dåliga på källkritik, då är det förmodligen enkelt att tro att studien är någonting på spåren.

Så här skriver P1 Medierna på sin hemsida nu:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det visar Stanford-universitetet i en av de största studierna av frågan hittills. Nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå, har svarat på frågor om hur de värderar information. Och på många frågor hade de svårt skilja mellan till exempel PR och journalistik.

Nej, det visar studien inte alls.

Det finns inte ens någon studie. Det finns bara en executive summary. Det betyder inte att resultatet är fel, utan att det över huvud taget inte går att bedöma resultatet eller studiens kvalitet. Än, åtminstone. Men vi kan däremot titta på det som hittills är känt.

Så här står det i executive summary, på sidan 23:

We piloted several drafs of this task with 350 middle school students. We completed final piloting with 203 middle school students. Results indicated that students were able to identify traditional news stories and traditional advertisements: more than three-quarters of the students correctly identifed the traditional advertisement and the news story. Unfortunately, native advertising proved vexing for the vast majority of students. More than 80% of students believed that the native advertisement, identifed by the words “sponsored content,” was a real news story.

Och så här säger pressmeddelandet från Stanford:

But of the 203 students surveyed, more than 80 percent believed a native ad, identified with the words ”sponsored content,” was a real news story.

Så det är minst 162 elever av totalt 203 elever som inte kan skilja mellan sponsrat innehåll och journalistik. Det är knappast ett slumpmässigt urval av unga amerikaner, och det är inte de 8 000 eleverna som det förefaller i P1 Mediernas ingress. Det går därför inte uttala sig om ”fyra av fem unga amerikaner” (det vill säga 80 procent).

Vidare står det på sidan 2 i executive summary:

Between January 2015 and June 2016, we administered 56 tasks to students across 12 states. In total, we collected and analyzed 7,804 student responses.

Det betyder att 56 uppgifter genomfördes av totalt 7 804 elever och studenter. Det var alltså inte 7 804 elever som genomförde 56 uppgifter, vilket man kanske kan tro.

Inte ens Wikipedia, som rapporterat om studien under artikeln Fake news website, ger speciellt informativ beskrivning av resultatet (mina fetmarkeringar):

Education and history professor Sam Wineburg of the Stanford Graduate School of Education at Stanford University and colleague Sarah McGrew authored a 2016 study which analyzed students’ ability to discern fraudulent news from factual reporting.[69][70] The study took place over a year-long period of time, and involved a sample size of over 7,800 responses from university, secondary and middle school students in 12 states within the United States.[69][70] The researchers were ”shocked” at the ”stunning and dismaying consistency” with which students thought fraudulent news reports were factual in nature.[69][70] The authors concluded the solution was to educate consumers of media on the Internet to themselves behave like fact-checkers — and actively question the veracity of all sources they encounter online.[69][70]

Vem bryr sig om forskarnas reaktioner? Det viktiga för en encyklopedi borde väl vara resultatet av studien, inte vilka känslor forskarna visade under tiden. Vi får faktiskt inte veta något substantiellt över huvud taget från Wikipedia.

Det finns alltså inga spår av den här studien. Bara pressmeddelande från Stanford och en executive summary. De enda publikationerna som forskarna visar på projektets hemsida är en krönika i Education Week!

Däremot finns det mängder med nyhetsartiklar som rapporterar kring studien, här är några av dem:

Vad är detta?!

Det finns inget underlag för att göra bedömningar av studien över huvud taget. Som det ser ut nu är denna studien ett skämt av det enkla skälet att det inte finns någon studie att bedöma, och executive summary visar verkligen ingenting av värde. Men jag kan ha fel, och då tar jag tacksamt emot rättelser i kommentarsfältet.

Varför Stanford lyfter fram studien i ett pressmeddelande är också märkligt. Varför någon journalist publicerar den är ytterligare ett frågetecken för mig. Det blir extra pinsamt när en studie om bristande källkritik bland unga inte källgranskas av de journalister som rapporterar om den.

Uppdaterat

Jag hann knappt sova ett par timmar efter att jag skrivit denna text innan P1 Medierna hade korrigerat sin text på hemsidan:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det rapporterar Wall Street Journal utifrån en ännu opublicerad studie från Stanford-universitetet. Resultatet baserar sig på en liten delstudie med 200 elever i hela Stanfords projekt, som totalt berört nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå. Innan hela studien publicerats är det svårt att bedöma bärigheten i resultaten.
OBS: Denna notis är uppdaterad. En tidigare version kritiserades av medieforskaren Peter M Dahlgren.

Föredömligt som vanligt av journalisterna bakom P1 Medierna.

Varför sprids rykten?

Rykten och ryktesspridning

Rykten och ryktesspridning finns överallt, men trots det har ämnet inte fått mycket intresse av psykologer. I denna text ska jag sammanfatta varför rykten uppstår genom att peka på både sociala och psykologiska faktorer som kan underlätta eller förhindra ryktesspridning.

Först den korta versionen för dig som inte orkar läsa hela texten:

Rykten är obekräftade uppgifter som sprids på grund av osäkerhet i situationen och individen. Ryktesspridning fyller en viktig funktion att förstå och skapa ordning i världen. Det är bland annat massmedier, samhällskulturen och värderingarna som påverkar ryktesspridningen samtidigt som individens ångest, osäkerhet och godtrogenhet är viktiga faktorer som underlättar spridningen av rykten.

Nu över till den långa versionen. Det är egentligen en litteraturöversikt jag skrivit för några år sedan, som jag kortat ned, förenklat och anpassat för nätet.

Rykten, skvaller och nyheter

Vad är det som gör att rykten sprids mellan människor? Allport och Postman (1947) skrev det klassiska verket The Psychology of Rumor efter en omfattande ryktesspridning under andra världskriget (cf. Knapp, 1944), och de menade att ryktesspridning har störst inflytande när saker och ting är osäkra.

Rykten har traditionellt definierats som ”a specific (or topical) proposition for belief, passed along from person to person, usually by word of mouth, without secure standards of evidence being present” (Allport & Postman, 1947, s. ix).

Det är förstås en bred definition eftersom mycket av den informationen vi människor delar med varandra är just osäker, vilket innebär att vardagen är fylld av rykten. Vidare handlar det om att erbjuda en förklaring till en tro (”proposition for belief”) till något specifikt påstående (”topical”).

Det finns en viktig skillnad mellan rykten och skvaller. Ryktets syfte handlar om att skapa en tro till ett påstående medan skvaller framför allt fyller en funktion att underhålla, socialisera och skapa personliga band mellan människor (Belen, Kropat & Weber, 2011; Michelson, van Iterson & Waddington, 2010). Skvaller görs dessutom om saker som är av mindre vikt, medan rykten i regel innehåller information som är viktigare för individen (positiva eller negativa utkomster), men som är obekräftad (Bordia & DiFonzo, 2004). Det kan jämföras med nyheter som däremot innehåller bekräftad information (Bordia & DiFonzo, 2004).

Beroende på vad man kallar information så kan man också påverka dess trovärdighet. Berättelser som kallas ”rykten” har lägre trovärdighet än motsvarande berättelse som har etiketten ”nyheter” (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 342), men det behöver däremot inte betyda att de har mindre påverkan på människors beteende (DiFonzo & Bordia, 2002).

Man brukar skilja mellan positiva och negativa rykten. Positiva rykten uttrycker en förhoppning om en positiv eller önskvärd utkomst, medan negativa rykten fokuserar på de hemska eller oönskade konsekvenserna (Rosnow et al., 1988). Negativa rykten förekommer oftare än positiva rykten, och de skapar mer ångest och större behov av tolkning för att förstå situationen (Bordia & DiFonzo, 2004, s. 43). Till exempel, en personalnedskärning på en arbetsplats är av negativ utkomst för de flesta berörda och ryktesspridningen kan enkelt bli ett faktum för de individer som ser sina jobb som hotade och behöver förstå varför neddragningarna sker.

Hur uppstår och utvecklas rykten?

Evolutionära perspektiv

Det traditionella perspektivet på varför rykten uppkommer är psykodynamiskt. Detta perspektiv menar att rykten tjänar en funktion för individen att minska den intellektuella osäkerheten liksom att minska den personliga ångesten (Knapp, 1944; Allport & Postman, 1947). Det evolutionära perspektivet, däremot, menar att rykten kan förklaras med naturvetenskapliga termer. Det har gjorts på två sätt, dels genom att beskriva rykten i epidemiologiska studier (se exempelvis Cheng, Liu, Shen & Yuan, 2013) för att förstå hur trosföreställningar sprids och stabiliseras som en del av en kultur, och dels teorin om memetik, det vill säga att idéer fungerar ungefär som smittsamma virus (så kallade mem) som sprids genom att föröka sig via en värd (Bangerter & Heath, 2004).

Kedjebrev är ett bra exempel på ett sådant mem, där mottagarna lovas lycka om de sprider brevet vidare, annars olycka. Dock har de evolutionära perspektiven traditionellt sett inte gett några fruktbara empiriska resultat, trots att de flesta teorier förutspår ungefär samma eller liknande utkomster (Bangerter & Heath, 2004). En anledning till det kan vara att ryktesspridning är en social företeelse som inte enkelt låter sig reduceras till mindre beståndsdelar, liksom att det kanske inte är själva innehållet i det som sprids som är det viktiga, utan vad innehållet fyller för funktion för individen.

Ryktesspridning sker inom våra sociala nätverk

Allport och Postman (1947) utvecklade tidigt en modell för hur rykten sprids seriellt, från person till person, med utgångspunkt i minnesforskningen. De menade att minnet är begränsat och inte kan innehålla hur mycket information som helst. Enligt Allport och Postman börjar ryktesspridningen med att majoriteten av informationen som sprids försvinner genom att den blir kortare, mindre detaljerad och mindre komplex, därefter väljs vissa detaljer ut eller överdrivs för att sedan spridas vidare (Thompson, Judd & Park, 2000, s. 571). Till sist uppstår förvrängningar i berättelsen antingen medvetet på grund av dold agenda, motivation (cf. Kunda, 1990) eller omedvetet på grund av heuristiker, kognitiva bias, fördomar etc.

En kritik mot Allport och Postman är att innehållsmängden i rykten inte alls behöver minska, utan tvärtom kan öka (Rosnow, 1991). Och även om denna seriella spridning är enkel och tilltalande är det svårt att hitta sammanhang där information sprids på det sättet.

På arbetsplatsen, i familjen och bland vänner kan samma rykten spridas samtidigt i tiden och inte minst på internet där vi kan gå in och ur olika sociala gemenskaper med hjälp av ett knapptryck. På så vis sprids rykten inte bara seriellt utan också parallellt åt flera håll, men också beroende på hur nätverket av individer är sammansatt (Bordia & Rosnow, 1998; DiFonzo et al., 2013).

Redan i början av förra århundradet noterade Knapp (1944) att rykten spreds i vissa subkulturer, men inte andra. Rykten sprids nämligen oftast i nätverk där individerna känner varandra (Weenig, Groenenboom & Wilke, 2001), till skillnad från nyheter som ofta spridas vidare i nätverk där personerna inte känner varandra. Vi människor lever i kluster (exempelvis familj, arbete, vänner, grupper på Facebook etc.) och det kan därmed påverka hur vi uppfattar verkligheten. På sociala medier har rykten dock en tendens att spridas även mellan kluster, vilket till stor del beror på hur populärt ryktet är och vem som delar det vidare.

Rykten på Facebook

Massmedier och informella informationskanaler

Medierna spelar också en stor roll för människors uppfattning av rykten och kan hjälpa till att upprätthålla rykten (Bangerter & Heath, 2004; Tai & Sun, 2011). När en populär vetenskapsmyt studerades – att musik av Mozart ökar intelligensen hos spädbarn – så var det huvudsakligen medierna som var uppkomsten till myten genom att först citera de vetenskapliga artiklarna, men det var andra källor utanför vetenskapen som medierna senare förlitade sig på för att upprätthålla myten över tid (Bangerter & Heath, 2004).

Mytens kraft avtog dock efterhand som kritiska publiceringar tilltog. Det har föreslagits att rykten framför allt uppkommer när vanliga formella eller officiella informationskanaler såsom massmedier inte kan förse människor med relevant information (DiFonzo & Bordia, 1997). Men här är det viktigt att inte hamna i förenklingar. Tai och Sun (2011) undersökte nämligen ryktesspridning i Kina och de kommer med en viktig sociologisk insikt, nämligen att de rykten som får spridning i samhället också är ett resultat av det politiska systemet.

Kina förbjöd medierna att rapportera om en SARS-epidemi för att minska risken för panik bland medborgarna. När regimen väl lättade på mediernas förbud ökade följaktligen rapporteringen kring epidemin och därmed också ryktesspridningen bland människor (Tai & Sun, 2011). Ryktena förankrades och beskrevs ofta utifrån lokala och kulturella berättelser (till exempel folksägner) och de mest spektakulära ryktena (till exempel ett nyfött barn som helt plötsligt börja rabbla upp botemedel mot SARS) fick mest spridning i de kinesiska massmedierna.

Med tanke på Tai och Suns studie så räcker det inte med att officiella informationskanaler existerar (DiFonzo & Bordia, 1997), utan det finns en interaktion mellan det politiska systemet och mediesystemet (Hallin & Mancini, 2004) vad gäller trovärdighet. Med andra ord, om medborgarna i ett odemokratiskt samhälle inte har förtroende för regimen så lär de knappast ha något vidare högt förtroende för statskontrollerade medier. Följaktligen lär ryktesspridningen kunna pågå lika mycket trots att formella informationskanaler existerar eftersom de kinesiska massmedierna historiskt sett har undanhållit viktig information från de kinesiska medborgarna. Detta säger oss att förtroendet till informationskanalerna är en viktig faktor att ta hänsyn till, inte bara informationskanalernas existens.

Rykten och psykologi

Psykologiska faktorer som möjliggör spridning

Så långt har de olika sociala faktorerna som möjliggör spridningen beskrivits. Men vilka är de psykologiska?

Individens ångest

Rykten kännetecknas framför allt av situationer av osäkerhet (Allport & Postman, 1947; Rosnow et al., 1988; DiFonzo & Bordia, 1997) och personlig ångest (Rosnow, 1980; Pezzo & Beckstead, 2006). När det uppstår osäkerhet och ångest hos individen sätter ryktet igång en process för individen att skaffa sig kunskap. Genom att föra ryktet vidare till relevanta personer kan individen öka sin kunskap om den eventuella personalneddragningen, men samtidigt bidrar individen också till att ryktet sprids vidare.

Det förstärker paradoxalt nog både osäkerheten och ångesten i nätverket som helhet liksom möjligheten för ryktet att spridas vidare (Bordia & DiFonzo, 2004). Under krig, naturkatastrofer och andra typer av kriser finns det framför allt goda förutsättningar för rykten att spridas vidare (Tai & Sun, 2011; Rosnow et al., 1988). Det beror bland annat på att mångtydigheten i situationen gör att det inte finns några raka och enkla svar på vad det är som händer, och att den information som finns är svår att bekräfta. Rykten fyller därför en viktig funktion för individen att försöka fylla i den kunskapsluckan.

Pezzo och Beckstead (2006) påpekar dock på problemet med att ryktesforskningen har studerat tre olika typer av ångest (anxeity). De olika typerna är:

  1. situationsbaserad ångest där vissa situationer kan inducera mer ångest än andra, till exempel mördare på campus jämfört med ökat antal tentor.
  2. ryktesspecifik ångest där vissa ämnen skapar mer ångest än andra ämnen, till exempel ”mördare lös” jämfört med “mördare fångad”.
  3. ångest som karaktärsdrag där den kroniska ångesten kan skilja mellan individer.

Eftersom dessa tre typer av ångest sällan har särskilts är det svårt att dra några generella slutsatser om vilken av dem som egentligen är relevant, vilket också förklarar varför resultaten hittills har varit motstridiga (Pezzo & Beckstead, 2006). Pezzo och Beckstead menar att situationsbaserad ångest bäst förklarade varför rykten sprids, medan tidigare forskning pekat på ryktesspecifik ångest som den bästa förklaringen. Klart är i alla fall att ångest är en viktig faktor för ryktesspridning.

Osäkerhet hos mottagaren

Rykten som skapar osäkerhet hos individen tenderar att spridas vidare mer (Bordia & DiFonzo, 2004). Då menar jag inte att ryktet i sig är osäkert, utan att ryktet skapar osäkerhet hos mottagaren. Ett rykte som är osäkert i sig självt (exempelvis ”det finns 20 terrorister i Afghanistan”), men inte skapar osäkerhet hos mottagaren har därför inte någon stor chans att spridas vidare. Därför kan omformuleringar av ryktets innehåll göra att rykten med låg osäkerhet får fortsatt och bredare spridning när det får en gestaltning med hög osäkerhet (”det finns 20 terrorister i Afghanistan, och de är på väg hit!”).

Bangerter och Heath (2004) visade att ett rykte huvudsakligen spreds vidare efter att det hade omformulerats. Enligt Moscovici (1984) så beror det på att okända idéer måste förankras i en redan existerande gestaltning av omvärlden för att kunna förstås och därmed kommuniceras. En sådan gestaltning kan exempelvis vara de kulturella föreställningar som finns i samhället (Knapp, 1944; Tai & Sun, 2011).

För att ta ett konkret exempel, en historia som berättades av svarta ungdomar hade en vit antagonist medan samma historia som berättades av vita ungdomar hade en svart antagonist (DiFonzo et al., 2013, s. 378). Därmed blir kunskap om sociala förhållanden och kulturella värderingar i ett samhälle nödvändig för att förstå ryktesspridning. (Det kan också förklara varför de evolutionära perspektiven inte har varit fruktsamma forskningsvägar: De tar inte hänsyn till de sociala aspekterna, utan bara ryktets karaktär.)

Upplevd viktighet

Om ett rykte är av högre vikt eller betydelse eller skapar större engagemang för en individ, desto större är också chansen att det sprids vidare. Vissa forskare har argumenterat för att individer sällan sprider rykten vidare om de personligen anser att ryktet inte går att lita på, eftersom det skulle underminera deras egen status (för exempel, se Pezzo & Beckstead, 2006, s. 99). Flera studier har också visat att individens tro på ryktets sanningshalt (det vill säga godtrogenhet) är en viktig faktor till om det sprids vidare (Rosnow, Yost & Esposito, 1986; Rosnow et al., 1988).

Ryktets orsak och verkan

En av ryktenas funktion som har lyfts fram som särskilt viktig är den att skapa ordning och förståelse i en kaotisk värld genom att ordna och tolka det som händer i verkligheten genom att beskriva dem i orsakskedjor (DiFonzo & Bordia, 1997, 2002; Bordia & DiFonzo, 2004). Det innebär att rykten inte behöver ha hög trovärdighet eller bli betrodda för att påverka människor, de behöver bara skapa förståelse (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 346).

Stereotyper och skensamband kan också aktiveras av rykten. Till exempel, om en individ förväntar sig att en person ska bete sig på ett visst sätt, utifrån en negativ stereotyp, så triggar ryktet igång den stereotypiska förklaringsmodellen. På så vis finnas det en kausal komponent i rykten (DiFonzo & Bordia, 2002).

Inte alla tror på rykten

Den enskilda individen är såklart viktig i spridandet av rykten. Men det går inte att göra en förenklad uppdelning mellan de som sprider rykten och de som tar emot rykten (se Belen et al., 2011). I tabellen nedan listas olika typer av roller en individ kan ta på sig när ett rykte dyker upp. Det är ju fullt möjligt att introducera ett rykte med avsikten att kritiskt granska det.

En person behöver inte ingå i en enda roll, utan kan ingå i olika roller beroende på situation, tidpunkt och vilka man pratar med (Bordia & DiFonzo, 2004).

Sju typer av kommunikationsroller en individ kan inta i relation till ett rykte (Bordia & Rosnow, 1998):

Roll Beskrivning Exempel
Skeptical disbeliever Visar skepsis mot ryktet. ”Jag är väldigt skeptisk”, ”tro inte på allt du läser”
Positivistic Försöker verifiera och bekräfta ryktet genom att hänvisa till mediekällor eller egen erfarenhet. “Enligt onsdagens Dagens Nyheter….”, ”Jag har använt produkten länge och…”
Apprehensive believers Uttrycker en tro på ryktet och samtidigt en oro inför det. ”Det är skrämmande, men så är det”
Anxious Visar en allmän oro inför ryktet, men uppvisar däremot ingen tro på det. ”Vår integritet är hotad överallt i dagens övervakningssamhälle”
Curious Nyfikenhet kring ryktet genom att ställa frågor. “Vilken sida i Dagens Nyheter stod det?”
Prudent initiators Introducerar ryktet men visar samtidigt skepsis mot det. ”Jag vet inte om detta är sant eller ej”
Investigators Uttrycker en önskan om att söka bekräfta ryktet genom att bland annat ställa frågor. ”Varför skulle just den undersökningen slå hål på all tidigare forskning?”

Slutsats

Sammanfattningsvis finns det flera psykologiska faktorer som påverkar ryktesspridning:

  • godtrogenhet
  • personlig ångest
  • hur viktigt ryktet upplevs
  • situationsbaserad osäkerhet
  • misstro till officiella informationskällor

Rykten syftar till att skapa ordning i en kaotisk värld och sätta saker och ting i ett sammanhang, med en berättelse om vad som är orsak och verkan. Det sammanhanget är de förställningar som finns hos individerna på förhand, vilket ofta kommer utifrån (det vill säga kulturen eller samhället). Individen kan också inta olika roller i relation till ryktet, till exempel att lägga fram det för att kritiskt ifrågasätta det.

Strukturen på det sociala nätverket påverkar också ryktesspridningen, som exempelvis om man umgås med familj och vänner eller, framför allt i våra tider, via sociala medier. Ju mer sammanlänkade personer i ett nätverk är, desto större chans att ryktet kan spridas vidare. Beroende på i vilket kluster en individ befinner sig, kan sammanhanget underlätta eller hindra ryktesspridningen, och i förlängningen också underlätta eller hindra att hitta det som egentligen är sant.

Ryktesforskningen har varit eftersatt eftersom det har varit svårt att gå tillbaka i efterhand och se hur rykten har utvecklats. Med internet och sociala medier är det förstås inte längre en fråga om tillgänglighet för forskare, utan snarare motivation och intresse.

Vad kan rykten få för konsekvenser?

Ryktesspridning är förmodligen något de flesta människor erfarit antingen som mottagare eller spridare av rykten. Då vi som människor inte kan nå absolut och fullständig kunskap är följaktligen osäkerhet en oundviklig del av livet. Och där det finns osäkerhet, finns det i regel också rykten.

Rykten kan sätta aktiebörser i gungning (DiFonzo & Bordia, 1997), skapa sociala problem på grund av stereotyper och fördomar (Thompson et al., 2000), påverka förtroendet för forskning (Bangerter & Heath, 2004) och inte minst skapa osämja eller konflikter på arbetsplatser (Michelson et al., 2010).

Det kan lika väl vara ett sätt för pr-konsulter och andra kommunikatörer att sälja sin prylar genom viral marknadsföring för att öka uppmärksamheten för en produkt. Politiska partier och ideologier kan kapitalisera på ryktesspridning genom att exempelvis konstruera orsaksberättelser om kriminalitet och invandring. Det gör att ryktesspridning har en central del i många olika delar av samhället.

Att ha total kunskap om något är omöjligt och därför kommer ryktesspridning alltid att finnas. Det finns nämligen inget i definitionen av rykten som säger att det måste vara osant, bara att informationen är osäker. Det är en oerhört viktig skillnad att komma ihåg eftersom eliminerandet av all ryktesspridning inte nödvändigtvis heller behöver vara av godo. Men om man inte vet hur rykten uppstår är det förstås svårt att bekämpa dem.

Se en kort presentation av rykten

Referenser och vidare läsning

  • Allport, G. W., & Postman, L. (1947). The Psychology of Rumor. New York: Holt, Rinehart & Winston.
  • Bangerter, A., & Heath, C. (2004), The Mozart effect: Tracking the evolution of a scientific legend. British Journal of Social Psychology, 43, 605–623.
  • Belen, S., Kropat, E., & Weber, G. W. (2011). On the classical Maki–Thompson rumour model in continuous time. Central European Journal of Operations Research, 19(1), 1–17.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2002). When social psychology became less social: Prasad and the history of rumor research. Asian Journal of Social Psychology, 5, 49–61.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2004). Problem Solving in Social Interactions on the Internet: Rumor as Social Cognition. Social Psychology Quarterly, 67(1), 33–49.
  • Bordia, P., & Rosnow, R. L. (1998). Rumor Rest Stops on the Information Highway: Transmission Patterns in a Computer-Mediated Rumor Chain. Human Communication Research, 25(2),163–79.
  • Cheng, J-J., Liu, Y., Shen, B., & Yuan, W-G. (2013). An epidemic model of rumor diffusion in online social networks. The European Physical Journal B, 86(29), 1–7.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (1997). Rumor and Prediction: Making Sense (but Losing Dollars) in the Stock Market. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 71(3), 329–353.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (2002). Rumors and stable-cause attribution in prediction and behavior. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 88, 785–800.
  • DiFonzo, N., Bourgeois, M.  J., Suls, J., Homan, C., Stupak, N., Brooks, B. P., Ross, D. S., & Bordia, P. (2013). Rumor clustering, consensus, and polarization: Dynamic social impact and self-organization of hearsay. Journal of Experimental Social Psychology, 49(3), 378–399.
  • Hallin, D. C., & Mancini, P. (2004). Comparing Media Systems: Three Models of Media and Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
  • Knapp, R. H. (1944). A Psychology of Rumor. The Public Opinion Quarterly, 8(1), 22–37.
  • Kunda, Z. (1990). The case for motivated reasoning. Psychological Bulletin, 108, 480–498.
  • Lewandowsky, S., Ecker, U., Seifert, C., Schwarz, N., & Cook, J. (2012). Misinformation and Its Correction: Continued Influence and Successful Debiasing. Psychological Science in the Public Interest, 13(3), 106–131.
  • Michelson, G., van Iterson, A., & Waddington, K. (2010). Gossip in Organizations: Contexts, Consequences, and Controversies. Group & Organization Management, 35(4), 371–390.
  • Moscovici, S. (1984). The phenomenon of social representations. I R. M. Farr & S. Moscovici (Red.), Social representations (s. 3–69). Cambridge/Paris: Cambridge University Press/Maison des Sciences de l’Homme.
  • Pezzo, M. V., & Beckstead, J. W. (2006). A Multilevel Analysis of Rumor Transmission: Effects of Anxiety and Belief in Two Field Experiments. Basic and Applied Social Psychology, 28(1), 91–100.
  • Rogers, E. M. (1995). Diffusion of innovations. New York: Free Press.
  • Rosnow, R. L. (1980). Psychology of Rumor Reconsidered. Psychological Bulletin, 87(3), 578–591.
  • Rosnow, R. L. (1991). Inside rumor: A personal journey. American Psychologist, 46, 484–496.
  • Rosnow, R. L., Esposito, J. L., & Gibney, L. (1988). Factors influencing rumor spreading: Replication and extension. Language & Communication, 8(1), 29–42.
  • Rosnow, R. L., Yost, J. H., & Esposito, J. L. (1986). Belief in rumor and likelihood of rumor transmission. Language and Communication, 6, 189–194.
  • Tai, Z. & Sun, T. (2011). The rumouring of SARS during the 2003 epidemic in China. Sociology of Health & Illness, 33(5), 667–693.
  • Thompson, M. S., Judd, C. M., & Park, B. (2000). The Consequences of Communicating Social Stereotypes. Journal of Experimental Social Psychology, 36, 567–599.
  • Weenig, M. W. H., Groenenboom, A. C. W. J., & Wilke, H. A. M. (2001). Bad News Transmission as a Function of the Definitiveness of Consequences and the Relationship Between Communicator and Recipient. Journal of Personality and Social Psychology, 80(3), 449–461.

Googles problem med jämställdhet

Titta här. När Google ska hylla kvinnorna i it-branschen på Twitter så lyfter de upp en man. Är det inte ganska typiskt för vårt samhälle?

Life at Google

Det ledde till en mängd ifrågasättande kommentarer om hur man kan sätta en man i ett sådant sammanhang. Nedan har jag sammanställt ett axplock från den ursprungliga tweeten med Yossi som Google skrev:

Life at Google

Visst gör de rätt i att kritisera och håna Google?

Men vänta.

Är det så att vi har fått hela bilden? Eller kan det vara så att en enskild tweet ska få representera hela företagets hållning kring frågan, eller kanske till och med problemen i hela samhället?

Tittar man lite längre bak i Googles Twitterflöde ser man att de lyft fram två kvinnor tidigare.

Dels Roshni:

Life at Google

Och dels Rachel:

Life at Google

Dock fick inte dessa tweets lika många retweets eller favoriter. Man kan tolka det som att det är viktigare att lyfta fram det ”dåliga” exemplet än de bra, för att på så vis exempelvis kunna (1) belysa orättvisorna i samhället, (2) ha något gemensamt att samlas och skratta åt, (3) uttrycka sig kreativt med roliga bilder eller montage, eller något liknande.

Om man trycker på länken i den första tweeten med Yossi kommer man till en sida som berättar om it-projektet och tidigare personer som pratat om det. Det är med andra ord en serie inlägg där olika personer har fått komma till tals – två kvinnor och en man hittills.

I sociala medier är det allt som oftast enskilda inlägg som får agera som exempel och representera vissa ideologiska tolkningsramar. Det finns många politiska exempel, men kanske inte något som är så tydligt som jämställdheten som reduceras till kvantifierbara representationer (det vill säga att vardera kön ska uppta 50 %).

Antalet retweets eller delningar blir sedan ofta ett uttryck för personers instämmande, eller helt enkelt indirekta uppmaningar av typen ”titta här vad korkat”.

Tillvägagångssättet att välja ut ett enda exempel som får ingå i en berättelse om samhället (och dess förmodade förfall) är också praktiskt eftersom man kan dela vidare meddelandet och lägga in sin egen gestaltning av exemplet. Det framgår heller inte vad man har uteslutit från gestaltningen, såvida inte en kritisk person börjar nysta i vad som skrivits tidigare.

Ditt inlägg på sociala medier kommer med andra ord att misstolkas i sin enskildhet, skild från dina övriga inlägg. Men inlägget kommer också att infogas i en godtycklig berättelse om samhället. Det är lite paradoxalt egentligen.

Så ökade jag min konvertering på hemsidan med 637 %

Konvertering och optimering

Jag har alltid fascinerats över marknadsföringstips på nätet. Det brukar handla om att något företag ökat sin konverteringsgrad med 637 procent och hur du kan göra likadant.

När man klickar sig vidare för läsning är tipsen oftast sådant man hört tusen gånger tidigare. Det handlar om att skaffa responsiv design, skriva bättre texter, tänka på vad målgruppen vill ha och andra triviala saker. Målgruppen tycks vara de som precis köpt en dator och börjat bygga på sin hemsida.

Men man kan också ifrågasätta själva råden.

De senaste åren har jag roat mig med att följa påståenden hela vägen till källan. Framför allt påståenden i sociala medier som hänvisar till nyheter. Det är ofta underhållande och visar vad folk slarvar med, missuppfattar, misstolkar eller i värsta fall förvränger medvetet.

Det här inlägget fångade mitt intresse: 16 Reasons People Leave Your Website:

Där får jag reda på att 94 procent av respondenterna i en undersökning ansåg att designen på en webbplats låg bakom webbplatsens låga förtroende.

Oj, det var mycket! Hela 94 procent!

Jag klickar på första länken i inlägget för att komma till texten: The ”Content is King” Myth Debunked:

94 procent igen!

Det låter onekligen som något vi måste ta hänsyn till när vi bygger hemsidor. Men jag vill gärna veta mer om studien. Lyckligtvis finns den längst ned i det senare blogginlägget: Trust and mistrust of online health sites.

Hur många var det då?

15 personer

I forskningsstudien frågade forskarna 15 (!) kvinnor hur de bedömer trovärdigheten hos medicinska webbplatser. Kvinnorna lyfte bland annat fram att design är en viktig faktor, och 94 procent av kvinnornas kommentarer handlade om design.

Detta var en diskussion i en fokusgrupp, och fokusgrupper går absolut inte att generalisera till ”internetanvändare” eller något liknande. Fokusgrupper används för att skapa en förståelse för något, eller rimligen hitta en bredd av argument runt ett fenomen (så kallad teoretisk generalisering, vilket är något annat än dess ärkefiende statistisk generalisering).

Den första personen som länkar till studien (bild 2 ovan) har förmodligen knapphändigt läst studien, men missförstått den. Den andra personen (bild 1 ovan) har förmodligen inte alls läst studien, utan bara läst sammanfattningen från den första personen. Som en viskelek utan tillstymmelse till källkritik.

Det blir också uppenbart om man börjar räkna på procentsatserna. Vad är 94 procent av 15 personer? 14,1 personer.

Det finns en anledning till att människor gärna pratar i procentsatser hit och dit, och helst utelämnar ”råa” siffror. Det är helt enkelt lättare att låta märkvärdig genom att undanhålla information.

Precis som 637 procent ökad konverteringsgrad är jättelätt att åstadkomma om man började sälja saker förra veckan. Men heter man Adlibris eller Amazon vore en sådan ökning närmast att betrakta som ett mirakel.

I sådana sammanhang är ökningen alltid relativt till befintlig konvertering, och den måste man ju veta något om innan man kan uttala sig om förändringen är bra eller dålig.

Content is King

I forskningsstudien står det också att ”content factors were more important than design features in describing trusted or well-liked sites.” Med andra ord betraktades innehåll som viktigare än design. Men design var viktigt för att avgöra om man ska stanna vid en webbplats man precis kommit till, eller gå vidare.

Så bloggaren har alltså skrivit ett blogginlägg som heter ”The ’Content is King’ Myth Debunked” genom att hänvisa till en forskningsartikel som beskriver att innehåll är viktigare än design. Vad säger det om bloggaren?

Slutsats

Tro inte på all marknadsföringsstatistik som cirkulerar på nätet.

En stor del av det som sprids på nätet är illa underbyggt och syftar snarare till att vara marknadsföring än att sprida kunskap om marknadsföring.

Vi får bara veta procentsatser men får sällan veta hur en undersökning genomförts, vilka den uttalar sig om eller vad som egentligen är frågan. Däremot får vi ofta se tjusiga infographics.

Vad bäverbajs kan lära dig om källkritik

Att källkritiken är dålig på nätet är väl inget kontroversiellt påstående, men desto mer fascinerande är att personer som skriver om vikten av källkritik inte verkar tillämpa den själva.

Källkritik

I ett blogginlägg skriver Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS) om vikten av källkritik när Facebooksidan Matfusket skriver om hur analsekret och urin från bävrar används som aromämne i mat.

Varför stiftelsen skriver om mat och djur kan man förstås fråga sig, men förmodligen för att ge något konkret exempel på källkritik.

Ungefär så här gick det till:

  1. Matfusket delar denna bild om bäverbajs i mat. Eller ”bävergäll” om vi ska vara mer korrekta.
  2. IIS skriver blogginlägget Vad sa du att jag delar? om vikten av källkritik. Där intervjuas en bäverexpert om hur ett ord som på engelska (castor oil) betyder ricinolja förmodligen har misstolkats som bävergäll (castoreum).
  3. Matfuskets Facebooksida svarar med källhänvisningar och i kommentarsfältet dyker länkar till vetenskapliga studier upp som visar att bävergäll förekommer i mat (och att det är ofarligt – för den som undrar).

Jag är ingen expert på mat eller bävrar, men det finns många källhänvisningar som stödjer Matfuskets påstående om att bävergäll används i mat (bland annat Burdock, 2007). Huruvida de andra påståenden Matfusket gör på Facebooksidan är sanna eller ej är förstås en helt annan fråga.

Att använda källkritik som utgångspunkt för kritik blir extra pinsamt om man gör sin egen källkritik dåligt. I stället för konkreta faktafel verkar kritiken snarare handla om att vinkeln är för hårt tillskruvad på Matfuskets Facebooksida. Men den intressanta frågan i sammanhanget är, i mitt tycke, egentligen experten i IIS blogginlägg.

En bäverexpert är förstås expert på bävrar. Så långt är allt enkelt. Men är bäverexperten även expert på mat som görs av eller från bävrar? Det är en svårare fråga. Djur och mat är två olika ämnesområden, men de överlappar förstås väldigt ofta. Kanske är en livsmedelsexpert en bättre person att intervjua. Det blir i grund och botten en fråga om hur långt man menar att expertens kunskaper egentligen sträcker sig.

6 kritiska frågor om experter

I slutet av boken Påverkan och manipulation ger jag några råd om hur man bedömer uttalanden från experter. Det kan man göra genom att ställa sex stycken kritiska frågor:

  • Expertis: Hur tillförlitlig är personen som expert?
  • Ämne: Är personen en expert i det område sakfrågan berör?
  • Omdöme: Vad var det som personen hävdade som leder fram till påståendet?
  • Trovärdighet: Är personen trovärdig som expert?
  • Konsistens: Stämmer påståendet överens med andra experters påståenden?
  • Bevis: Är påståendet baserat på några bevis eller belägg?

Dessa frågor ger inga entydiga svar på vad som är ett korrekt uttalande av en expert eller ej. Med de bör åtminstone ge en fingervisning om åt vilket håll uttalandet lutar, och det är viktigt för källkritiken.

Om man är osäker på en experts uttalande är det nästan alltid enklast att fråga en annan expert i samma eller närbesläktat område som sakfrågan berör. Poängen är att om de säger samma sak så bör det nog också förhålla sig på det viset. Att själv försöka söka i vetenskapliga databaser är förstås den ”bästa” formen av källkritik, men kräver också den ”bästa” utbildningen för att ha kompetens nog att göra det.

E-nummer

För övrigt skriver jag också ingående om E-nummer i boken. Det är ett effektivt sätt att manipulera människor att tänka negativt om mat om man säger att det innehåller många E-nummer eller tillsatser än om man säger att det innehåller många naturliga ingredienser. Men många naturliga ingredienser har ett E-nummer. Så man är egentligen mer rädd för orden än för innehållet.

Uppdaterat: DN, Expressen, Aftonbladet skriver också om det.

Hur en liten skruv kan få folk att helt tappa kritiskt tänkande

Kritiskt tänkande på internet får ibland maka på sig för snabbheten. När det gäller att sprida viktig samhällsinformation som hotar hälsa och egendom kan det förstås finnas en poäng med det, men när det gäller mer ”långsamma” nyheter tenderar de flesta ändå att strunta i källgranskningen och lita på att avsändaren har gjort jobbet.

Lukasz Lindell med flera ville testa människors oförmåga till källgranskning och hittade häromdagen på ett rykte om Apples nya telefon. De postar det på Reddit och ser vad som händer. Och inom ett dygn är karusellen igång.

Hur vi lurade (nästan) hela Apple communityn

Hur vi lurade (nästan) hela Apple communityn

Mindre än 12 timmar senare hade det hänt. Först ut var Apple-bloggen Cult of Mac som rapporterade “Apple May Be Working On A Top Secret Asymmetric Screw To Lock You Out Of Your Devices Forever” och sen rasade det bara på. Fler och fler bloggar skrev om det påstådda läckaget från Apples högkvarter i Cupertino, USA. Yahoo, Wired och MacWorld hakade på. På Twitter rasade inläggen till fler än vad som gick att räkna. På YouTube gjordes videobloggar om den nya skruven. Google+ pratade om det sida efter sida. Testa själv, gå till www.google.se och sök på “asymmetric screw”.

Om du tycker det är ironiskt så läs också 10 tips för ett roligare Twitter (for dummies).

10 tips för ett roligare Twitter (for dummies)

Så du vill piffa upp ditt twittrande? Göra det lite roligare? Vad bra, då ska du få några nybörjartips på hur man tar sig igenom snårskogen av dumheter till en plats där du är fri från källkritik och annat elitistiskt nonsens.

Twitter for dummies

  1. Skicka vidare först, tänk sedan aldrig. Att tänka hinner man inte med i den digitala tidsåldern, det tillhör förra sekelskiftet. Retweeta och skicka vidare så fort något intressant dyker upp! Ta alltid tillfället i akt – om någon källgranskar kan det vara för sent.
  2. Det som står på nätet är sant. Och även om det visar sig vara falskt så finns det nog ett korn av sanning mitt bland alla lögner ändå.
  3. Det orimliga är rimligt. Kom ihåg att det som är orimligt är extraordinärt och därmed mer spännande. Det är dessutom det roliga och spännande som sprids vidare. Och om det sprids vidare är det ju sant, så det innebär att det orimliga är rimligt. Logiken är lika klar som ett immigt plexiglas.
  4. Ju fler som säger det, desto sannare är det. Ta din tilltro till att dina medmänniskor på Twitter omedelbart lyckats urskilja fakta från fiktion. Om ni är tillräckligt många som retweetar så finns det säkert någon som har gjort en ordentlig källgranskning. Varför skulle någon annars skicka det vidare?
  5. Beskyll innan det är för sent. När man bara har 140 tecken på sig måste man förenkla och förkorta. Ställ inte frågor om vad han eller hon menar, utan skandera omedelbart ”Han är rasist!” eller ”Hon rakar sig inte under armarna!”, eller annat passande slagord värdigt mediet. Använd lämplig hashtag för att fortplanta din bitterhet.
  6. Aftonbladet ljuger aldrig. En bra tumregel är att kvällstidningar i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet aldrig ljuger. Det är nämligen så att sanningen är oerhört viktig och det som är viktigt ska man vara försiktig med (vilket Aftonbladet har förstått).
  7. Skriv under mycket svår stress. Ju stressigare liv du har, desto fortare måste du sprida vidare faktauppgifter som du inte har läst, men likväl ställer dig helhjärtat bakom. Finn styrkan i att det åtminstone har retweetats hundra gånger.
  8. Blockera folk med fel åsikter. Det finns människor som har fel åsikter på Twitter. Dessa åsikter har de fått eftersom de inte har förstått det du vet, vad du har varit med om och vad det är som gör dig så unik. Blockera dem så att de lär sig en läxa.
  9. Kalla på flocken. Som alla människor som slåss mot de onda med fel åsikter så bör du tillkalla pöbeln och driva den i en fråga som ingen riktigt satt sig in i. Det är också fördelen. Blotta tillstymmelse till kunskap hotar pöbelns existens och det får under inga omständigheter finnas (mer än som slagord).
  10. Det var sant för dig. Om något mot förmodan avslöjats som en lögn, kan du alltid finna tröst i att det åtminstone var sant för dig.

Jag hoppas tipsen är till din belåtenhet. Och för Guds skull, sprid dem inte vidare för då kanske Aftonbladet vill anställa mig.