Personlig integritet har fått en allt för undanskymd roll i vårt samhälle. Det påstås att långtgående integritetsinskränkningar krävs för att bekämpa den ”nya” brottsligheten. Ny teknik är alltid välkommet i brottsbekämpning, men inte på bekostnad av alla medborgares rättigheter.
I Privacy Internationals årliga undersökning av övervakningsstater får Sverige ett bottenbetyg. Vi har en ”systematisk oförmåga att upprätthålla skyddet för den personliga integriteten”. Förra året tillsattes en kommitté för att granska den personliga integriteten. Integritetsfrågorna har försummats på punkt efter punkt, slog de fast.
Vi är på väg rakt in i 1984. Förra året kom förslaget att Försvarets radioanstalt skulle få söka igenom alla gränsöverskridande e-brev, sms, fax, telefon- och internettrafik i kampen mot terrorism. Ett sådant förslag är i mina ögon en veritabel våldtäkt på den personliga integriteten. De ska alltså läsa vad vi skriver och gör på Hotmail, Facebook och Google m fl. Motsvarigheten skulle vara att posten får ånga upp varje brev för att se om du ägnar dig åt något olagligt. Vår yttrandefrihet och meddelandeskydd, som är befäst i grundlag, blir som bortblåst. Förslaget är bordlagt men tas upp under juni.
Harmlösa register glider även ofta ifrån sitt ursprungliga ändamål. PKU-registret innehåller blod från alla födda efter 1975 och används numer av polisen i brottsutredningar. Blod vars syfte var att tillförsäkra signifikant forskning gavs nu den brukliga ändamålsglidningen till ett allomfattande DNA-register. Detsamma gäller biltullarna i Stockholm och på Öresundsbron som är polisens nya ögon. Datalagringsdirektivet som implementerades i fjol tvingar mobiloperatörer att spara all information om din kommunikation i minst ett år. Din mobiltelefon avslöjar hela tiden var du är.
Det är naivt att tro att polisen inte kommer att använda hjälpmedlen. Tittar vi tillbaks på IB-affären och Säpos olagliga åsiktsregistrering av hundra tusen svenskar förstår vi ganska snart vidden av övervakningen och vår blåögda syn på statens bevågenhet. Under tsunamikatastrofen belade Säpo e-brev inom regeringskansliet med sekretess med hänvisning till rikets säkerhet. Tidskriften Riksdag & Departement lyckades via kammarrätten få ut breven som avslöjade en mörkläggning. Det är anmärkningsvärt att de som är satta att värna om vår författning inte har insikt nog att själva följa den.
Vi måste komma ihåg att majoriteten av befolkningen inte är kriminella, och att brottsbekämpning inte är det enda värdet i ett samhälle. ”Har man rent mjöl i påsen har man inget att frukta” hörs ofta. Det är en vanföreställning att det som inte visas upp måste vara kriminellt. Varför låser du om dig på toaletten? Rätten att ha sitt privatliv för sig själv är stipulerad i både FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen.
Kameraövervakning på allmänna platser döms ut av professor David P Farrington och Brottsförebyggande rådet. Och i England, där varje Londonbo varje dag passerar runt 300 kameror, har övervakningen varit en flopp, skriver CSO. Ändå framförs det konsekvent och okritiskt som ett bra sätt att stävja brott.
Vi måste se till helheten av alla inskränkningar. Om vi debatterar varje fråga för sig finns det goda skäl till övervakningen. Men som en helhet, som vi måste se den, hör den snarare till ett totalitärt välde. Personlig integritet är som syre, man märker inte det förrän det är borta. För alla har vi något att dölja.
Vi ska kunna röra oss fritt och åtnjuta den frihet i egenskap av demokrati. Vi kan inte längre se på medan våra privatliv dissekeras i offentlighetens rampljus. Vi måste kräva att vår personliga integritet respekteras. Den som är beredd att ge upp fundamentala fri- och rättigheter för att få lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet. Demokrati kräver ständigt försvar. Låt 2008 bli året då vi återtog vår personliga integritet.
Uppdaterat: Jag har även skrivit en något kortare debattartikel i Smålandsposten: Respektera vår personliga integritet
