Viskleken har nog de flesta hört talas om. En person säger något till en andra person, som i sin tur säger det till en tredje, och så vidare. Poängen är att informationen bitvis förändras på vägen.
I journalistiken (och i forskningen också, faktiskt) förekommer också visklekar. Man kollar helt enkelt inte upp källorna, utan accepterar slutsatsen någon annan har skrivit (och kanske inte ens förstått), för att sedan föra vidare slutsatsen ifråga. Här följer ett exempel.
Sveriges Radio Medieormen skriver så här:
New York Times har uppmärksammat fenomenet i en artikel om hur Googles algoritmer, oavsiktligt får man hoppas, har börjat diskriminera. Som exempel anger man en studie som visar att Googles platsannonser för högbetalda jobb oftare riktas mot män än mot kvinnor.
Följer man länken till New York Times kan man läsa detta:
Google’s online advertising system, for instance, showed an ad for high-income jobs to men much more often than it showed the ad to women, a new study by Carnegie Mellon University researchers found.
Klickar man sedan vidare till studien kan man läsa detta:
We cannot determine who caused these findings due to our limited visibility into the ad ecosystem, which includes Google, advertisers, websites, and users.
Så efter två klick kan man konstatera att originalpåståendet (”Googles algoritmer har börjat diskriminera”) inte hade mycket substans (”We cannot determine who caused these findings”). Även forskare har misstagit sig på samma punkt.
Det är väldigt positivt att massmedierna länkar till sina källor. Det gör deras arbete mer transparent och felaktigheter kan lättare upptäckas. För i ärlighetens namn är dessa fel inte förbehållet journalister. Forskare citerar också på samma sätt emellanåt, det vill säga till andrahandskällor utan att kontrollera originalkällorna. Den omvända praktiken förekommer också, att originalkällor citeras medan fullständiga vederläggningar av dessa källor inte alls citeras.
Fördelen inom akademin är dock att referenssystem både är standardiserade och nödvändiga. Därmed är också missuppfattningar i grunden demonstrerbara. Det finns inget värre än att läsa ”en studie har visat att”, vilket omedelbart skapar frågor. Vilken studie? När? Vem? Var? Hur?
I dag fick jag frågan varför så många tror att filterbubblor existerar trots att forskningen visar att de sällan gör det. Kanske kan viskleken vara en av förklaringarna. Om vi börjar med slutsatsen kan vi enkelt viska oss fram till vad som helst.
Fler exempel
- Uppmaning till journalister att sansa er förtjusning för big data om journalister som gör vissa antaganden när de analyserar data för att komma fram till de slutsatserna de är motiverade att komma fram till.
- ”Fyra av fem kan inte skilja journalistik från sponsrat innehåll” om journalister som inte ens läser studien de hänvisar till.
- ”Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning” om humoristisk skönlitteratur om journalistik.
- Vad bäverbajs kan lära dig om källkritik om kritik mot källkritik inte håller för källkritisk granskning.
- Etablerade medier misstolkade ”fake news”-rapport (SvD)