Backend Media

Brit Stakston, strateg för sociala medier, arbetar med Saltå Kvarns mediestrategi i sociala medier. Saltå Kvarn säljer bland annat ekologiska produkter. Men de säljer också ockult magisk mat (!) utifrån ett antroposofiskt perspektiv. Men den här bloggposten ska främst handla om transparens, eller snarare bristen av den.

Saltå Kvarn säljer biodynamiskt odlade preparat. De flesta tror att det är någon synonym till ekologisk odlad mat, men i själva verket så handlar det om ett magiskt tänkande kring mat. Genom att odla maten på ett visst sätt, enligt antroposofiskt gallimatias, förväntas kosmos ha ett inflytande på maten. Nationalencyklopedin skriver:

Form av alternativ odling, där man avstår från fabrikstillverkade, lättlösliga gödselmedel och kemiska bekämpningsmedel samt sätter särskild tilltro till ”kosmiska inflytanden”, bl.a. vid framställning av komposter, vartill s.k. biodynamiska preparat utnyttjas.

Ännu bättre är om du läser Hexmasters beskrivning av biodynamiskt och då exempelvis hur man faktiskt kan gå tillväga när man odlar biodynamisk mat:

Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.

Detta skulle då ”förbättra näringsinnehållet” eftersom det på ett eller annat vis tar energi från kosmos. Fast på ett ockult sätt då. Förstås. Jag kan lika väl dra den om rödluvan också. Nåväl, att biodynamisk odlad mat är kvalificerat trams står bortom allt rimligt tvivel. Det stora problemet är att människor i allmänhet tror att biodynamiskt är synonymt med en ekologisk förädlingsprocess, och därför ser biodynamiskt som något eftersträvansvärt.

Det här fick mig att undra om PR-konsulter bryr sig om vad kunden säger, eller om man sväljer de flesta påståendena så länge det trillar ned ett lönekuvert i brevlådan varje månad. Brit Stakston brukar lyfta fram Saltå Kvarn som ett bra exempel på hur företag kan arbeta i sociala medier med transparens och öppenhet som två ledord. Och det är inte så konstigt med tanke på att hon själv hjälpt till att utbilda dem och föreläser tillsammans med dem.

Via Twitter frågade jag följande: ”Har du några problem med ’biodynamisk odling’? Vad är din syn på det?” (Permalänk) till Brit Stakston när jag såg en av hennes Powerpoint-presentationer om Saltå Kvarn. Jag gillade inte min egen fråga, utan försökte i stället generalisera till företag i största allmänhet, eftersom den förra frågan egentligen var för dålig (glöm det där du lärt dig om att det inte finns några dumma frågor – såklart det finns!).

Jag formulerade därför följande principiella fråga i stället:

@britstakston Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk

I mitt tycke fångar denna fråga dilemmat utmärkt (utan att blanda in det specifika företaget dessutom). Svarar man nej, upplyser man andra om att man är ett moraliskt vakuum i frågan. Det vill säga, man kan arbeta med kvacksalvare ena veckan liksom man arbetar med evidensbaserad medicin den andra.

Svarar man ja, så innebär det att man står bakom eller är införstådd med de påståenden som görs om produkten. Det skulle förstås också visa hur pass påläst man är i sakfrågan. För om det visar sig att man hjälper kvacksalvare att sälja produkter så måste man antingen acceptera det (det vill säga man bryr sig inte eller kanske själv är en kvackare) eller avsluta samarbetet (vilket kan leda till att bankkontot färgas rött).

Svaret jag fick var följande:

@peterdalle egentligen en diskussion du bäst tar med @saltakvarn Men de saltmandlar etc jag köpt har alltid varit det som står på paketet 🙂 Permalänk

Okej, inte riktigt svar på frågan eftersom jag undrade hur hon värderar sina klienter och deras produkter. Vad ett företag tycker om sina egna produkter är ju tämligen trivialt att räkna ut själv. Ett missförstånd så gott som något. Jag försöker därför igen:

@britstakston Det handlar ju om ditt sätt att etiskt värdera klienter du arbetar med, en frågeställning Saltå Kvarn inte berörs utav. Permalänk

[…]

@britstakston Frågan är hypotetisk ja/nej-fråga. Jag går snart in på detaljer. Permalänk

Det svarar alltså jag, varpå jag får följande svar av Brit Stakston:

@peterdalle JMW har sin policy vad gäller uppdrag vi inte tar. En anställd kan sen välja inte jobba med de uppdrag vi har om ”problem” finns Permalänk

[…]

@peterdalle Måste göra 2 presentationer. Nu. Det här är enkelt för mig, köp inte @saltåkvarn om du inte gillar´t 🙂 Permalänk

Okej, fortfarande inget svar på frågan och lite undvikande av frågan dessutom. Inom medievärlden brukar man prata om att ”brygga” frågor, det vill säga att respondenten styr samtalet dit denne vill. Men så här är det: Antingen bryr man sig om vad sin kund säljer, eller så gör man det inte. Frågan är alltså inte speciellt stötande eller svår att svara på.

Jag skriver:

@britstakston Du kan alltså inte ens svara på en enkel ja/nej-fråga? Permalänk

Då väljer Brit Stakston att omtolka frågan när en annan twittrare frågar vad vi diskuterar om och poängterar att Brit Stakston faktiskt inte svarat på min fråga:

@JonasSandberg @peterdalle allt handlar om huruvida jag har problem med biodynamiska produkter. Och nej det har jag inte. Punkt. Permalänk

Nu frågar jag alltså om Brit Stakston bryr sig om vad kunderna säljer, medan hon i stället svarar på om hon har problem med biodynamisk mat som har haft kosmiskt inflytande (vilket hon dessutom redan svarat på tidigt). Missförståndet manifesteras alltså ganska kraftigt här tack vare att hon bryggar över svaret till den första frågan (kanske till och med omedvetet). Det är lätt att bli frustrerad över att någon vägrar svara på frågor som i sin tur väljer att omtolka frågan och sedan påstå saker tagna ur luften:

@peterdalle du har ju en agenda som vi både känner till med din fråga : ) http://bit.ly/aUGWp5 Permalänk

Jaha. Och där var en länk till Marknadsföringslagen (?).  Oavsett om jag hade den agendan eller inte är dessutom tämligen ointressant. Då verkar det snarare som att Brit Stakston vet att hon rör sig i en juridisk träskmark och helst vill undvika ämnet… (Men varför vet vi inte, eftersom hon inte tillämpar transparens.)

För några veckor sedan blev jag uppringd av en kund som ville att jag skulle göra ett copyjobb för hälsoprodukter. Jag tackade nej av den enkla anledningen att de påståenden som gjordes kring produkten ifråga inte stämmer. Jag vill inte bidra till att människor blir bedragna på pengar för något de sätter tilltro till, som egentligen inte har någon effekt utöver placebo.

Nog om det, åter till historien. Brit Stakston ansåg sig själv bli en ”spelpjäs i mitt resonemang”, vilket förstås är kreativt uttryckt men dock helt substanslöst. Svaret på frågan uteblev således igen. Efter ett nästan oändligt antal iterationer (känns det som) är vi uppe i sjätte gången jag frågar. Och det är också här jag stannar:

@britstakston 6:e gången jag frågar: Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk

Transparensen som Brit Stakston normalt sett förespråkar vet jag inte riktigt vad den tagit vägen. Svaret levererades enligt samma modell som tidigare:

@peterdalle Jag ville inte bli en spelpjäs i dina resonemang runt biodynamik där dina frågor startade. Nothing more, nothing less : )  Permalänk

Att svara på en principiell fråga som rör kunders påståenden är den diskussionen ur vilken jag ville ha svar. Att omtolka frågan och lägga in dolda motiv och dylikt är en försvarsmekanism när man känner sig trängd. Den boxare som står inträngd i hörnet och inser att den mött sin överman börjar förstås inte boxa tillbaka, utan tar alla tillfällen att hänga på boxaren för att ta överleva ronden och övervinna sin trötthet.

Vad vill jag då ha sagt med den här långa texten där jag är otrevlig, allmänt bitter, sur och trött? 😉 Att om man förespråkar transparens så är det rimligt att den även bör gälla den som förespråkar transparensen. Om transparensen upphör när saker och ting börjar bli lite jobbiga så har du de facto borrat ned huvudet i marken.

Brit Stakston är dock öppen med att hon inte vill vara öppen eftersom det kan leda till frågor som hon inte vill besvara. Men låt oss då i ärlighetens namn sluta använda ordet transparens.

Saltå Kvarn och deras ockulta sällskap

Om vi då tar och flyttar fokus till Saltå Kvarn och deras ägarförhållanden så kan vi se att Saltå Kvarn ägs av en antroposofisk sammanslutning, varav magisk mat bara är en av deras fullständigt absurda och knäppa idéer.

Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.

Vidarkliniken blev 2008 utnämnd till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och Folkbildning som motiverar utmärkelsen så här:

Till Årets förvillare 2008 utses Vidarkliniken i Järna och dess verksamhetschef Ursula Flatters för att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder. Genom intensivt lobbyarbete har kliniken under många år lyckats få regeringens dispens att ge patienter antroposofiska medel utan dokumenterad effekt. Trots att Flatters är legitimerad läkare har hon den anmärkningsvärda inställningen att antroposofiska läkemedel inte kan testas på samma sätt som andra läkemedel, t.ex. med dubbelblinda kliniska studier.

Antroposofin grundar sig på Rudolfs Steiners ockulta läror och påpekar ett magiskt tänkande, precis som i fallet med odlandet av maten. Sett ur detta perspektiv så är det lätt att förstå varför mina frågor är obekväma att svara på. Eller som ett meddelande jag fick tillsänt mig uttryckte det:

Är sannerligen en stor ironi att reklamare som tjatar om transparens arbetar med antroposofer som per definition ej är transparenta…

Bättre än så går det nog inte att formulera det, och där väljer jag att stanna det här tåget (kalla det korståget om du så vill).

Tack!

Samtidigt vill jag tacka alla twittrare som skickade direktmeddelanden till mig under diskussionens gång med glada tillrop och länktips. Det engagerade tydligen förvånansvärt många, i synnerhet över att se ”hur PR-konsulter slingrar sig” som en viss person uttryckte det angående Brit Stakston.

Jag personligen är dock mest intresserad av vad som är sant och vad som inte är sant. Tycker inte du det är en bra princip att efterleva?

DN