Facebook

Sprids känslor på Facebook? Nja, inte riktigt.

Facebook - känslor

I massmedierna har en nyligen publicerad studie framställts som att känslor sprids på Facebook. Om en vän slutar skriva en massa positiva ord så skriver du fler negativa ord. Men är det verkligen så?

Studien tittade på hur känslor kan spridas från en människa till en annan när de pratar eller interagerar med varandra på något sätt (emotional contagion). Forskarna manipulerade nyhetsflödet hos 689 003 Facebookanvändare och visade mindre positiva och negativa inlägg för användarna för att se om de påverkades under veckan. Rent konkret så var det en algoritm som sökte igenom Facebookinlägg och dolde inlägg om de hade positiva (eller negativa) ord.

När positiva inlägg försvann så ökade antalet negativa inlägg med 0,04 procent. Och när negativa inlägg försvann så ökade antalet positiva inlägg med 0,07 procent.

Men som vanligt när massmedierna refererar till forskning (och i synnerhet effekter) så görs alla nyanser om till ett svartvitt beslut: ”Sprids känslor vidare på Facebook eller inte?” Det är dock svårt att göra om en skala till en fråga som bara har två svarsalternativ. Det korta svaret är att det finns en effekt. Men den är inte speciellt stor, och den är heller inte speciellt relevant.

1. Väldigt, väldigt liten effekt

Så här säger Facebookstudien med all sin detaljrikedom:

When positive posts were reduced in the News Feed, the percentage of positive words in people’s status updates decreased by B = −0.1% compared with control [t(310,044) = −5.63, P < 0.001, Cohen’s d = 0.02], whereas the percentage of words that were negative increased by B = 0.04% (t = 2.71, P = 0.007, d = 0.001). Conversely, when negative posts were reduced, the percent of words that were negative decreased by B = −0.07% [t(310,541) = −5.51, P < 0.001, d = 0.02] and the percentage of words that were positive, conversely, increased by B = 0.06% (t = 2.19, P < 0.003, d = 0.008). The results show emotional contagion. [mina fetmarkeringar]

Skippa de krångliga siffrorna och titta på det mest uppenbara – procentstorleken. Skriver du mindre positiva ord på Facebook så minskar antalet positiva ord som dina vänner skriver med upp till 0,1 procent. Är det mycket? Nej, inte speciellt. Det är jävligt lite i sammanhanget om vi antar att du har 150 vänner (vilket är ungefär vad en genomsnittlig användare har).

Dessutom går det att notera att effektstorleken är väldigt, väldigt liten. Cohens d är som högst 0,02 i studien. Det är motsvarigheten till att hälla en burk rödfärg i Vättern och säga att man har färgat vattnet rött. Det är visserligen sant, men hur mycket av hela sjön har egentligen färgats rött? Det är knappt synbart och förmodligen inte något man behöver ringa Länsstyrelsen för att berätta.

Såvida du inte har 100 000 vänner lär du förmodligen inte påverka dina vänner speciellt mycket med dina statusuppdateringar. Men om du nu råkar vara Robyn eller någon annan kändis så kan du förmodligen påverka dina vänner så att några av dem uttrycker sig mer positivt eller negativt.

2. Ord är inte känslor

Ett annat problem är kopplingen mellan ord och känslor. För det första har de inte mätt känslor, utan känslouttryck, och det är något helt annat. Jag kan exempelvis uttrycka mig ledsamt samtidigt som jag är väldigt glad och vice versa.

Men detta är inte ett speciellt allvarligt problem eftersom vi ändå inte kan veta vad personen på andra sidan skärmen faktiskt tycker eller känner.

Citat kan innehålla negativa ord samtidigt som Facebookinlägget i övrigt är positivt, men det spelar inte heller så stor roll. Frågan är om orden smittar eller ej.

Dessutom sprids mycket tårdrypande historier liksom solskenshistorier via videoklipp och foton, som har högre potential att uttrycka känslostämningar, så vi kan anta att effekten är betydligt större när det kommer till multimedia. Det är dock oerhört svårt att undersöka foton och videon på en så stor vetenskaplig skala eftersom det sällan går att mäta på något vettigt sätt (vilket är en allvarlig brist i största allmänhet).

Läs också Word of Psychology som skrivit en bra kritik av metoderna. Där påpekas bland annat att textanalysen är kass eftersom den inte passar för korta texter.

3. Nej, konsekvenserna är små

Forskarna säger att detta experiment visserligen har små effekter men ändå har potentialen att påverka hundratusentals människor eftersom Facebook har över en miljard användare:

More importantly, given the massive scale of social networks such as Facebook, even small effects can have large aggregated consequences (14, 15): For example, the well-documented connection between emotions and physical well-being suggests the importance of these findings for public health. Online messages influence our experience of emotions, which may affect a variety of offline behaviors. And after all, an effect size of d = 0.001 at Facebook’s scale is not negligible: In early 2013, this would have corresponded to hundreds of thousands of emotion expressions in status updates per day.

Men detta är inte helt sant.

Människor är grupperade i kluster och information sprids inom kluster snarare än mellan dem. Det innebär att information på Facebook skickas mellan vänner och sällan når längre än så, och det beror i huvudsak på att det är vänner och kollegor som pratar med varandra på Facebook. Det finns förstås undantag där information sprids väldigt långt, upp till 82 steg från källan har uppmätts, men de är lätträknade i jämförelse. På andra sociala medier, såsom Twitter, är det däremot mer främlingar som talar med varandra, men däremot visar forskning att även på Twitter tenderar människor att prata med likasinnade.

Jag tror snarare att de långsiktiga effekterna av att använda sociala medier är betydligt ”starkare”, vilket också är något jag ska undersöka i min egen doktorsavhandling.

Och sedan den etiska biten att manipulera Facebookflöden utan att användarna är medvetna om det. Ja, den frågan ignorerar jag helt i detta inlägg och överlåter jag till moralfilosofer i stället. Det verkar dock som att de bröt mot många etiska regler inom vetenskapen, bland annat om samtycke och att man ska informera deltagarna om vad som har hänt.

Slutsats

Kan du påverka dina vänners känslor på Facebook? Nej. Effekten i den här studien är så liten så att jag vill påstå att den är försumbar och helt enkelt kan ignoreras.

Eftersom forskarna heller inte tar hänsyn till mediets egenskaper (hur människor använder Facebook och hur information sprids på Facebook) gör det att de av misstag sätter ett likhetstecken mellan känslornas spridningsmöjlighet med antal användare. Men de flesta Facebookanvändare har inte 100 000 vänner.

Det vill säga, information sprids mest mellan vänner och det innebär att informationen inte kommer speciellt långt. Därmed blir den känslomässiga spridningen (emotional contagion) inte heller speciellt påtaglig då de psykologiska teorierna inte kan överföras direkt till ett medium utan att man också tar hänsyn till hur folk använder medierna. Det är därför man måste ha kunskap om både psykologi och medier för att kunna göra psykologiska fältexperiment med medier.

Sammanfattningsvis, även om effekten hade varit större så hade den fortfarande inte varit speciellt relevant.

Betyder detta att Facebookanvändare är immuna mot känslomässig påverkan? Inte alls. Testa själv genom att skriva en statsuppdatering om att dina föräldrar har dött. Du kommer garanterat att påverka dina vänners känsloyttringar på Facebook väldigt mycket. Men räkna inte med att det kommer att spridas speciellt långt. Och räkna inte heller med att någon kommer att ta dig på allvar i fortsättningen.

Några som skrivit om studien

Här är ett axplock av massmedier och bloggar som skrivit om Facebookstudien:

Foto: Evan Raskob

Lär dig bemästra Facebooks Edgerank

Har du en sida på Facebook? Då slåss du om uppmärksamheten med användarnas egna Facebookvänner, liksom andra sidor. Här får du reda på hur du tar dig igenom bruset och blir mest läst, sedd eller interaktiv – beroende på vad som är ditt mål.

Läs också

Sättet att använda e-post förändras

Titta på bilden. Det är min inkorg i dag, men det är svårt att skilja den från någon annan dag. E-post används allt mindre och mindre för interpersonell kommunikation.

För några år sedan använde jag e-post hela tiden. Det var så man kontaktade folk. Nu bestämmer jag möten via Facebook, jag använder Twitter för att säga något kort och snabbt samt sms om det är något privat. (Jag är inte så förtjust i telefon eftersom det kräver omedelbar återkoppling. Jag kan inte vänta två minuter med att svara.)

E-post har abdikerat från tronen som mitt primära kommunikationssätt till fördel för de ”nya” sätten att prata. Inkorgen är numer en samlingsplats för att se vad som har hänt på de olika webbplatserna (YouTube, Facebook, Twitter etc), men jag kan likaväl börja använda notifieringar via rss. Och jag gillar det. Webben blir mer och mer informell och vi delar med oss av små, korta uppdateringar hela tiden snarare än långa formella brev. Det påminner mer om hur vi människor är funtade.

Men jag använder förstås e-post fortfarande. Att skicka formella brev, om än elektroniskt, har fortfarande en plats men valmöjligheterna att välja medium efter budskap har aldrig varit lättare. Och samtidigt svårare, eftersom det ställer högre kompetens på den som ska leverera budskapet att välja rätt från alla alternativ.

Men det är ett förändringsarbete som vi människor driver fram och vi anpassar tekniken efter våra behov att uttrycka oss. Det är precis det som gör internet så fantastiskt.

Varför är Facebook så populär?

Facebook.

Tidningar skriver om den sociala nätverkstjänsten ofta. Kanske för ofta? Men det är hur som helst ett lysande koncept och även jag har smittats av sjukan sedan drygt två månader tillbaka.

  • Gynnar journalister. Facebook har lyckats därför att journalister är en del av målgruppen. Lite äldre, lite seriösare, avskalat och väldigt subtil textreklam. Att skriva om Facebook ligger därför varmare om hjärtat än med Lunarstorm. För många journalister har det blivit en given startpunkt i det grundläggande journalistiska arbetet. Beroende på aktivitet kan man följa en persons vardag, se bilder, vänner, intressen och allt sådant. Tillgången till information och den makt som Facebook tillskansar sig med fler och fler användare liknar George Orwells 1984. Målgruppen var från start studenter, men när mediet nådde kritisk massa finns det ingen tydlig skiljelinje längre.
  • Fokus på befintliga relationer. Facebook försöker inte knyta ihop människor som inte känner varandra. Tanken är bara att flytta ut de nuvarande relationerna i en virtuell värld. Det gynnar också de grundläggande behoven om att känna gemenskap, uppskattning och självförverkligande. Det är ett enkelt sätt att visa upp sig själv inför sina vänner.
  • Namn. Inte användarnamn. Till skillnad från ICQ, MSN Messenger, Skype, Lunarstorm och andra sociala medier behöver man inte kunna något nummer, e-postadress eller användarnamn. Det räcker med namnet på personen, vilket ibland är nog så svårt. Jag träffade en lumparkompis på Systembolaget häromdagen. Några timmar senare var vi vänner på Facebook. Det hade aldrig fungerat på något annat nätverk, såvida inte personen lagt till namnet. Men på Facebook är namnet obligatoriskt.
  • Marknadsförs av användarna. Expansionen av nätverket beror på användarna själva. Det är inte Facebook som skickar ut reklam. Det är medlemmarna själva som säger åt sina vänner: Kom till Facebook du också eftersom jag tjänar på det. Den direkta nyttan med att samla alla sina vänner på en och samma plats går inte att förbise.
  • Öppen utveckling. Ett smart drag var att öppna upp Facebook för tredjepartsutvecklare. Det har såvitt jag vet aldrig gjorts tidigare. Företag kan få en del av kakan; användarnas personliga information, större spridning och samtidigt bidra till fortsatt utveckling. Det är också svårare att säga nej när en vän bjuder in dig till att lägga till en ny applikation, än om tillverkaren själv hade gjort det. Det som är bra sprids av sig självt.