kvällstidningar

Detta är det äckligaste jag sett (speciellt bild 2) – Hyllat.se tar betesjournalistiken till Sverige

Betesjournalistik, eller länkbete, har länge varit ett kännetecken av kvällstidningar: Rubriker som lovar mer än vad de håller. På internet har det funnits länge, men däremot inte så många i Sverige. Därför är det kul att det numera finns en svensk blogg som jagar klick.

Ett par av mina vänner på Facebook och de jag följer på Twitter har oberoende av varandra länkat till hyllat.se. Domänen skapades redan 4 mars 2014 så den har inte varit aktiv mer än en knapp månad.

De har redan fler än 10 000 fans på Facebook så det har gått relativt snabbt för dem att skapa sig en följarskara. På Twitter är det dock bara 45 följare, men det är förmodligen inte så konstigt med tanke på att så få använder Twitter i förhållande till Facebook. Google+ är inte ens värt att nämna.

Vad är hemligheten?

Tittar man på deras Instagramkonto så blir det ganska tydligt att rubriker fyller en väldigt viktig funktion. Den ska inte bara skrivas, den ska finslipas in i minsta detalj.

Hyllat.se lägger ned mycket tid på sina rubriker

Det är förstås rubriker som lovar guld och gröna skogar, men som sällan når ända dit. Lite som att sälja sand i Sahara. Det brukar ofta kallas länkbete på internet, men det är egentligen inget nytt. Jag har sett detta på förstasidan av dagstidningar från början av 1900-talet där rubriken är väldigt subjektivt värderad och hårt vinklad, förvisso amerikanska tidningar.

Efter journalistikens professionalisering fasades den typen av rubriker ut mer och mer, men lever såklart vidare i kvällstidningarna. Att använda superlativ (bästa, sämsta, äckligaste, viktigaste etc) är något man bör undvika i journalistiska texter, men på nätet är det annorlunda.

Däremot är det få rubriker i kvällstidningar som är uttalat subjektiva, som exempelvis ”Detta är det värsta jag sett”. Professionaliseringen har gjort att journalisten står i bakgrunden och framför allt rapporterar fakta, inte sina egna värderingar. (Vilket såklart är en sanning med modifikation därför att urvalet av fakta speglar journalistikens värderingar, men det kan vi skippa här.)

På internet är den här typen av rubriker väldigt effektiva eftersom man kan mäta resultatet i realtid. En liten justering av rubriken och en ny placering är ibland allt som behöver göras för att artikeln ska återuppväckas från de döda. Lägg även till spridningen i sociala medier, som är personlig och värderande redan från början, och vi har en väldigt effektiv metod för spridning. Gödselspridning, skulle man kunna kalla det om man ville vara elak och nedvärdera metoden.

Vilka rubriker från Hyllat.se presterar bäst?

Jag lovade ju dessutom i min egen rubrik att visa det äckligaste jag har sett. Speciellt bild nummer två som kommer nu. Om du läst så här långt så förstår du förmodligen att superlativet bara var hittepå för att få dig att klicka vidare.

Klicka på diagrammet nedan så ser du vilka artiklar och rubriker som har presterat bäst. Det är en ganska imponerande bedrift att på mindre än en månad få en väldig snabb och och ”hög” spridning av artiklarna. Då väljer jag att medvetet inte tala om kvaliteten.

Den artikel som spridits mest har ungefär 128 000 gillningar, delningar och kommentarer på Facebook. Rubriken är ”De fem saker människor ångrar mest på dödsbädden”.

Delningar m.m. på Facebook för Hyllat.se

(Du kan också ladda ned datan i Excel-format om du själv vill undersöka det närmare.)

Som så mycket annat på nätet (och i resten av hela världen) så är det som sprids väldigt få. I detta fallet är det bara fem artiklar som sprids i 90-percentilen och två artiklar som sprids i 95-percentilen. Tittar man på forskningen inom journalistik och informationsspridning (vilket jag forskar om just nu) så är det ungefär så det ser ut. Det är bara ett fåtal av artiklarna som sprids vidare i någon nämnvärd omfattning, och ofta är det i ett begränsat antal ämnesområden.

Läs mer

Även Hans Kullin skriver om den här formen av journalistik, men då hur kvällstidningar och i synnerhet Expressen använder ”stjärnan” för att dölja vem artikeln handlar om. Allt för att vi ska bli nyfikna på vem det handlar om, och klicka vidare för att läsa.

Som en motreaktion har även speciella Twitterkonton dykt upp, som avslöjar vad artiklarna egentligen handlar om. För Huffington Post finns @HuffPoSpoilers och för flera svenska tidningar finns @Nyhetsspoilers. Följ dem gärna, för det är roligt att se hur rubriken är skriven och vad som egentligen döljer sig bakom den, utan att behöva läsa hela artikeln.

”Skicka dina okunniga åsikter till oss på medierna”

Så fungerar kommentarsfält på nätet.

Ju mindre information det finns för medierna att rapportera vid en speciell händelse, desto mer spekuleras det. Humorserien That Mitchell and Webb Look drar det hela ett steg längre.

Vad tycker du? Var vänlig och skriv hela din arsenal av oinformerade tyckanden i kommentarsfältet nedan.

”Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning”

Är det verkligen så illa bland kvällstidningarna som vi tror att det är? Det är väl snarare värre. Åtminstone i Karamellkoket av Anders Ehnmark, en roman som handlar om ett stort företag i den svenska kvällstidningsbranschen.

Med ett korthugget språk och rapp ton skriver Ehnmark om hur kungen har setts med en ung flicka i Rom. Med hjälp av suddiga bilder med teleobjektiv lyckas kvällstidningen skapa en romans (huruvida den är riktig eller ej spelar mindre roll).

Så här arbetar man:

När man får dåliga bilder är det ofta en räddning att förstora. Om man förstorar en bild tillräckligt mycket blir den så kornig, att den ser ut att ha tagits vid ett så dramatiskt tillfälle, att ingen kan begära någon teknisk fulländning. [sid 99]

Det finns naturligtvis alltid knep för att få historien i den vinkel man önskar. Suddiga bilder är ett utav dem. Vad sägs om följande lysande citat från boken som beskriver kvällstidningar i ett nötskal:

Patricia byggde sin rapport på gårdagens. Hon var erfaren nog att stödja sig på det som redan sagts. Det fanns många frågetecken, men själva faktum att det hade sagts var ett indicium. Det fanns en grund att bygga vidare på. På samma vis skulle dagens rapport bli den sanning som bar upp morgondagens.

Det råkar vara så fakta skapas, och hon visste det. Hon visste det inte i någon användbar mening, eftersom hon själv övertygades av det som stod svart på vitt, tillochmed om hon själv skrivit det, kanske i synnerhet då.

Första dagen skrev hon ”en romans”, och det fanns en tvekan i hennes röst. Nu skrev hon ”romansen” och var säker på sin sak. Hon bredde ut sig med lätthet. Det kan ha berott på att hon visste mer, men framför allt berodde det på att hon arbetade med en uppföljning av det redan sagda.

Ingressen löd:

”Detaljerna i den kungliga romansen i Rom börjar klarna.”
[sid 127]

Journalisterna på tidningen förstår naturligtvis att de skapar nyheter i en nyhetsfabrik, men dialogen gör det komiskt. Hovet blir förbannad och hotar med åtal mot tidningen (BrB 18:2):

– Det var en ovanligt snaskig historia, sa Elisabeth på utlandet.
– Med sådana löpsedlar måste vi ha sålt, sa Martin.
– Vi tryckte 80 000 extra igår, sa Häger. Det ser ut att som vi sålde slut i Stockholmsområdet. Vi körde ut tidningar hela eftermiddagen.
– Harry, sa Jansson, säger att det ännu inte är förbjudet att sälja tidningar. Jakob säger detsamma.
– Hur var det idag? frågade  Martin.
– Idag  hade vi uppföljning och tryckte 130 000 extra.
– Och i morgon?
– I morgon ber vi om ursäkt.
– Är det det nya greppet?
– Ja.
[sid 163]

Lite tidigare har journalisterna beskrivit sin egen praktik. De vet mycket väl att det är lösnummerförsäljning som gäller, och att göra ägarna glada, än att skriva om seriösa saker som läsarna behöver veta snarare än vad de vill läsa (katter och djur i största allmänhet).

Det är inte vårat fel.
Vi vet vad folk vill ha.
Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning.
[sid 147]

Boken är väldigt kort (knappt två hundra sidor med stor text) men emellanåt väldigt cynisk och rolig. 🙂