Ibland behöver man länka till PDF-filer. Men ofta är informationen man ska länka till begraven djupt inne i en rapport eller i värsta fall en tjock bok.
Så hur gör man egentligen om man vill länka till en specifik sida? Lägg till #page=14 i slutet av adressen för att länka direkt till sidan 14. Svårare än så är det inte!
<a href="http://example.org/document.pdf#page=14">Gå till s. 14</a>
Titta här för ett exempel på en text jag skrivit om argumentation och debatterande:
Hur långt är nyhetsdygnet? Genom att titta på tidpunkten då 866 755 artiklar publicerats är det relativt enkelt att hitta en gemensam nämnare. Innan lunch på vardagar. Då är det som grötigast.
I tabellen nedan ser du antal artiklar som publicerats vid en given tidpunkt från de tolv största svenska nyhetssajterna. Totalt rör det sig om 17 månader bakåt.
Nyhetsdygnet sträcker sig huvudsakligen från klockan sex på morgonen till nio på kvällen.
Ju rödare färg i tabellen ovan, desto mer artiklar publiceras vid en given tidpunkt.
Här finns det dock flera skillnader mellan nyhetssajterna. Dagens Nyheter, exempelvis, publicerar nyheter relativt tidigt under dagen med störst andel av artiklarna vid klockan sex (8 procent) och klockan nio (9 procent) på morgonen. Aftonbladet har däremot med en mer jämnare publicering under arbetsdagen med en sakta ökning i publiceringstakten fram till lunch – 7 procent av artiklarna publiceras vid klockan elva på förmiddagen. Aftonbladets nyhetssajt uppdateras hela tiden med nyheter under dygnet.
Jag är dock lite bedräglig med denna tabell. Det är förstås meningslöst att använda så många artiklar för en sådan simpel tabell.
Det räcker med att titta på några veckor för att utröna mönster eftersom journalisternas arbetssätt sällan är slumpmässigt. Men närvaron av höga siffror gör att människor ofta tror mer på resultatet jämfört med låga siffror. Det finns många teorier om varför, en är exempelvis elaboration likelihood model. Teorin skiljer mellan två sätt att fatta beslut, ett snabbt och automatiskt (heuristiskt) samt ett långsamt och rationellt. De som övertygas av höga siffror tillhör därmed den förra gruppen av beslutsfattande, det vill säga snabbt och automatiskt.
Att folk i sociala medier uttrycker mer extrema åsikter är inte så konstigt. Med en knapp att gilla eller favoritmarkera är det enkelt att förstärka människors åsikter med en simpel knapptryckning, en form av positiv förstärkning. Sociala medier är därför lite av en Skinnerbox som lever sitt eget liv.
Till exempel läste jag här att något ”har fått delar av den så kallade gammelhögern att gå i taket på mikrobloggen Twitter”. Även SVT brukar referera till åsikter i sociala medier, till exempel att en presentpåse från vårruset innehöll olämpliga presenter och att nymålade huset inte alls är olämpligt. Då legitimeras referensen vanligtvis med att inläggen har ”delats tusentals gånger”.
Men varför ska man egentligen bry sig om vad människor tycker eller hur många som tycker något?
Det finns inget givet samband mellan antalet anhängare av en idé och själva idéns bärighet (även om det i idealfallet bör vara så). Allt hänger samman med vilka anledningar som anhängare har anammat idén. Men i tider av sociala medier är antalet som tycker något den enklaste formen av vox populi-argument då Twitter och Facebook gladeligen visar upp siffror på delningar och gillningar.
Det finns många teorier om oss människor och hur vi agerar. Vi är mer benägna att göra någonting igen om vi får positiv feedback från andra (operantbetingning), vi tittar på hur andra gör och gör likadant (social comparison) och ser till att våra åsikter inte sticker ut för mycket från majoriteten för att inte bli utfrysta (tystnadsspiralen).
Detta formar såklart oss som människor, men man får givetvis inte dra ett likhetstecken mellan vad andra människor gör och individens beteende. Individen har naturligtvis kraft att göra precis tvärtom om den vill, och kanske är det just det vi bör göra emellanåt. Att alltid anamma en åsikt enbart för att den är populär i en viss social grupp är detsamma som att abdikera från sitt kritiska tänkande.
Vad någon tycker är inte på långa vägar så intressant som vilka argument personen har för sitt tyckande. Det är snarare argumenten som bör vara avgörande för vår åsikt, snarare än den sociala grupp som råkar uttrycka den (och med vilken kraft de råkar uttrycka åsikten).
På sociala medier får man dock inte plats med någon större argumentation mer än att uttrycka sin åsikt med olika grader av emfas. Ju fler anhängare man har, desto större emfas får åsikten (och spridning).
Eller som filosofen Per Bauhn uttryckte det, Twitter är en form av ”Ring P1 för skrivkunniga”.
Hur stor blir felmarginalen vid en viss urvalsstorlek? Denna enkla fråga tänkte jag besvara genom att måla upp en graf.
Felmarginaler är ett roligt ämne. I stället för att traggla med formler eller tabeller försöker jag göra så mycket som möjligt visuellt, i synnerhet när jag ska visa för andra vad det egentligen är som händer. Det brukar vara lättare att förstå om man kan se resultaten av det man gör, snarare än att försöka bygga en abstrakt modell i huvudet av vad som händer (vilket förvisso inte ska underskattas det heller).
Jag försöker också dra nytta av mina programmeringskunskaper och lära mig R bättre. Så varför inte göra ett litet skript som gör allt det manuella arbetet till något som kan återanvändas och presenteras grafiskt?
Här kommer därför en liten bild som visar felmarginalerna vid olika urvalsstorlekar. Det gör det förhoppningsvis lite lättare att förstå varför man använder ungefär 1 000 personer i olika former av opinionsundersökningar, snarare än 2 000 eller 3 000. Vinsten av att använda fler personer än tusen är ofta inte särskilt stor.
Jag har också medvetet valt ett alternativ med 50 % eftersom felmarginalen blir som störst då. Det beror på att det i formeln finns en kvadratisk funktion (p * (1 - p)). Ju närmare mitten i intervallet 0 och 100 %, desto större blir helt enkelt osäkerheten.
Som du ser i koden nedan så förutsätter jag 95 % konfidensintervall om man inte anger något annat. Man måste dock skriva z-värdet, så därför bifogar jag en liten lathund över dessa. Och som vanligt gäller felmarginalerna inte för självselektion och liknande urval som inte har plockats slumpmässigt från en population.
# Lathund:
# 50 % CI = 0.674 z-score
# 80 % CI = 1.282 z-score
# 90 % CI = 1.645 z-score
# 95 % CI = 1.960 z-score
# 98 % CI = 2.326 z-score
# 99 % CI = 2.576 z-score
# Funktion för att räkna ut felmarginal
marginoferror <- function (p, n, z=1.96, population=9600000) {
if(p>=1) {
stop("p måste vara proportion under 1, exempelvis 0.60 för 60 %.")
}
# Skippa korrektionsfaktorn då den inte ger speciellt mycket
return (z * sqrt((p * (1 - p)) / n) * 100) # * (1 - (n / population))))
}
# Funktion för att plotta felmarginal vid olika proportioner
plotta <- function (proportion, z=1.96) {
# Bygg vektor med N och felmarginal
l <- c(n=0, felmarginal=marginoferror(proportion, 0))
for (n in 1:2000) {
l <- rbind(l, c(n=n, felmarginal=marginoferror(proportion, n, z=z)))
}
# Plotta
plot(l, type="n",cex.main=1.35, main=paste("Felmarginal vid olika urvalsstorlekar\nnär ett alternativ får ", proportion * 100, "% av rösterna", sep=""),
xlab="Urvalsstorlek (N)", cex.lab=1.35, ylab="Felmarginal (%)")
grid()
points(l, col="red")
axis(side=1, at=seq(0, 2000, by=500))
axis(side=2, at=seq(0, 100, by=10))
}
plotta(0.50) # 50 %
plotta(0.50, z=2.576) # 50 % på 99 % CIVilken politisk ideologi skriver massmedierna mest om? Genom att undersöka svenska tryckta medier 2004 till 2014 kan man enkelt se att en ideologi är mer omnämnd än andra: rasism.
I stundens ingivelse fick jag en idé. Som tur är kan man enkelt gå från idé till handling med hjälp av internet (något som knappast är vanligt i forskningen överlag). Jag ville helt enkelt se vilken ideologi som är den mest omtalade i svenska massmedier.
Jag hade en känsla av att feminism var en populär ideologi i massmedierna förra året (populär i bemärkelsen att den ofta omnämndes). Detta inte minst då jag själv analyserat nyhetsartiklar som delades på Facebook och Twitter under första kvartalet 2014. De mest delade ideologierna på Twitter handlade nästan uteslutande om rasism och feminism, med ungefär samma mönster på Facebook.
Jag hade dock ingen data på hur det såg ut med de traditionella massmedierna. Så sagt och gjort, här är lite data jag i all hast sammanställt.
Och om man zoomar in på de allra minsta ideologierna så kan man se detta:
Någon analys om varför siffrorna ser ut som de gör är jag inte beredd att ge, just därför att jag inte har en aning om vad som gjort att exempelvis rasism, feminism och fascism dubblerats från ett år till ett annat. Den uppenbara analysen ”för att det är så i samhället” är alldeles för trivial. Vi får en stor bild av verkligheten genom medierna och då är efterrationaliseringar av typen ”det är alltså så det är i samhället” ett ypperligt exempel på ett cirkelbevis.
Jag gjorde en sökning bland svenskt tryckt press i Retriever Mediearkivet mellan 2004 och 2014. Jag valde mina sökord genom att använda alla ideologier som slutar på ism i kategorin Politiska åskådningar på Wikipedia. Detta fångar såklart inte en debattartikel eller nyhetsartikel som förespråkar konsumtion, frihet, fri handel, mänskliga rättigheter och dylikt (liberalism/libertarianism), men det var jag heller inte intresserad av.
Du kan se min data i bilden nedan, eller ladda ned ett Excel-dokument med all data. Jag har exempelvis plockat bort nationalbolsjevism från diagrammen ovan eftersom det inte förekom nämnvärt (”bolsjevism” i allmänhet var inte heller särskilt förekommande).
Förutom att presentera data hängandes i luften, fri för alla möjliga och omöjliga tolkningar, tänkte jag även besvara några vanliga förställningar om hur medierna arbetar.
Det är sant att journalister är mer vänster och miljöpartister än gemene man, vilket framgår av journalistundersökningarna (som återfinns i denna PDF om journalisternas partisympatier). Detta oavsett vad politiska journalister som Mats Knutsson bara tycker i frågan.
Det lyfts ibland fram att Moderaterna är hårt ansatta av medierna (se exempelvis denna PDF från TNS Sifo). Men det är inte så konstigt med tanke på att de satt i regeringsposition de senaste åtta åren. Det är tvärtom önskvärt att journalister granskar det regeringsbärande partiet hårdast av alla partier.
Men det är viktigt att komma ihåg att detta sällan påverkar innehållet i medierna, i den mening att journalister systematiskt vinklar nyheterna till något partis fördel. Journalister är proffs och skriver inte utifrån någon politisk ideologi, utan snarare utifrån en sorts ”mediedriven” ideologi som träffar det parti som inte lyckas ducka för mediernas skott.
Att vänstermänniskor tycker att media är högervriden medan högermänniskor tycker att media är vänstervriden brukar förklaras med hostile media effect. Det är en skevhet i människors tänkande där vi ser alla de fall där motståndarsidan gynnas och där vi själva missgynnas. Det är just därför man behöver objektiva kriterier för att bedöma åt vilket politiskt håll medier lutar. (Och på det hela taget lutar alltså svenska massmedier inte åt något håll, åtminstone inte systematiskt.)
Ja och nej.
Det är sant att massmedierna skriver om sådant som händer i samhället, men det urvalet som görs från verkligheten är ytterst begränsat. Om man tänker på det så förstår man också varför. Jag tror inte ens någon kan formulera ett påstående om vad ett representativt urval från verkligheten skulle vara. Det beror på att ”verkligheten” är så ofantligt stor och svårdefinierbar på alla sätt tänkbara. Däremot finns det vissa saker som är viktigare än andra för medborgarna i ett samhälle att veta. Till exempel om de folkvalda politikerna är korrupta eller inte, liksom om rasism och främlingsfientlighet ökar.
Forskning om mediernas dagordningseffekter innebär att det medierna skriver om också är det människor tänker på. Det har publicerats mer än 400 studier om dagordningseffekter, och det är en av de mest utforskade effekterna.
Däremot är frågan om riktningen på dagordningen lite problematisk. Med sociala medier är det ju inte omöjligt för en journalist att plocka upp frågor och göra nyheter av dem, vilket på så vis är en omvänd dagordningseffekt. Det har i viss mån alltid funnits, men huruvida det ökat med sociala mediers intåg är förstås en intressant fråga. Detta är något jag eventuellt kommer att fokusera på framöver, i anslutning till mitt eget arbete om selektiv exponering (vilket också hör ihop med filterbubblor och ekokammare).
Uppdatering 14 jan: Jag missade några ismer i urvalet från Wikipedia. Dessa har lagts till. De påverkar dock inte diagrammen synligt, men de är ändå uppdaterade.
Inför det nya året kan det vara en bra idé att planera sin ekonomi lite. ”Guuuud vad tråkigt”, tänker du. Och visst, jag håller väl med om att det kanske inte är världens roligaste uppgift.
Men ett bra sätt att få koll på vad man spenderar är att skriva ned varje köp man gör. Det låter förstås som en jobbig uppgift, men det behöver inte vara speciellt jobbigt om man har verktyg som underlättar jobbet.
Jag fick ett tips för många år sedan om att behandla min privatekonomi som ett företag. Det är nog det bästa tipset jag fått. Men i stället för att använda dubbel bokföring, som är fasansfullt tråkigt, har jag fört in mina intäkter och utgifter i ett enkelt Excel-dokument. Sedan summeras det jag behöver veta i tjusiga tabeller och diagram omedelbart utan att jag behöver göra några långdragna resultat- eller likviditetsrapporter.
Allt det roliga utan allt det tråkiga.
Här under kan du se mitt Excel-dokument som varar under årets alla månader (med andra ord ett dokument per år).
Du matar bara in datum, kategori och placerar summan i antingen kolumnen för intäkt eller utgift. Kategorierna kan du hitta på själv, se bara till att hålla dig till runt åtta kategorier för att det ska vara någorlunda lätt att överblicka.
En liten grej som kan vara bra att veta: Använd bara kategorin ”Intäkter” när du lägger till din lön, intäkter, presenter eller andra inkomster. Då hamnar all data på rätt ställe i tabellerna och diagrammen.
Det finns fem flikar i Excel-dokumentet:
Skriver du något på fliken Transaktioner kan det hända att de inte följer med automatiskt på de andra flikarna. Högerklicka då på tabellen och välj ”Uppdatera”. Då bör det dyka upp.
Här kan du se hur flikarna Utgifter, Likviditet och Diagram ser ut. All data i dessa flikar skapas alltså automatiskt beroende på vad du matar in under fliken ”Transaktioner”.
Du kan ladda ned filen här:
Ladda ned Kassabok.xlsx
Dokumentet innehåller dessutom exempeldata (samma som i bilderna ovan) så att du kommer igång snabbt. Dokumentet kräver Microsoft Excel 2010 eller senare. Jag har inte testat det i OpenOffice eller Google Drive, så jag vet inte om det fungerar som det ska där.
Se den animerade illustrationen nedan för hur du uppdaterar utgifterna.
Jag har givit en hel del tips på hur man skriver pressmeddelande tidigare, och här tänkte jag visa på ett exempel när ett pressmeddelande blir till en färdig nyhet.
I det här fallet innehöll dock den långa texten i pressmeddelandet inte speciellt mycket nyheter, utan bara ett evenemang. Men texten är allt annat än lättläst för att man som journalist ska förstå vad det egentligen handlar om.
Pressmeddelandet som dök upp i inkorgen:
…och texten som jag till slut skrev:
Säg mig, vilken är mest lättläst? Och i vilken text är det mest uppenbart vad det handlar om?
Att använda sig av fraser som ”fantastisk klassiker”, ”svenska stolthet”, ”nostalgin flödar”, ”odödliga klassiker”, ”filmer du velat se länge” och så vidare är saker som redigeras bort direkt. Det är värderingar och till och med beskrivningar av människors tankar i det sista fallet. Det är inte journalistik.
En annan sak som är lätt att glömma är ordningen man skriver saker och ting på. Det går förstås utmärkt att skriva ”Filmen visas klockan nio men före det spelar DJ:n skivor” eftersom det bara handlar om två saker. Men ett annat och betydligt mer lättsmält sätt att skriva är i kronologisk ordning: ”Först spelar DJ:n skivor, sedan visas filmen.”
Då behöver man inte kasta om ordningen i huvudet, vilket underlättar för vårt arbetsminne. Återigen, är det bara två saker kan det vara enkelt för hjärnan att luska ut, men om texten i övrigt är svårläst och ordningen inte är kronologisk blir det många onödiga svårigheter.
Dessutom, på min hemsida där detta publicerades finns det en kalenderfunktion. Det är bara att lägga in evenemanget där, i stället för att göra som den här personen och skicka meddelandet via e-post till mer eller mindre samtliga journalister på alla skånska tidningar och redaktioner. Det är helt enkelt dålig research.
Man skickar pressmeddelandet till den som ansvarar för kalendern, vilket oftast är lätt att ta reda på genom att gå till hemsidan och titta där. Helst bör man lägga in evenemanget genom den inbyggda kalenderfunktionen på hemsidan, om det finns en sådan.
Vi behöver inte mer spam.
Läs också gärna 22 tips för hur du skriver pressmeddelande.
I massmedierna har en nyligen publicerad studie framställts som att känslor sprids på Facebook. Om en vän slutar skriva en massa positiva ord så skriver du fler negativa ord. Men är det verkligen så?
Studien tittade på hur känslor kan spridas från en människa till en annan när de pratar eller interagerar med varandra på något sätt (emotional contagion). Forskarna manipulerade nyhetsflödet hos 689 003 Facebookanvändare och visade mindre positiva och negativa inlägg för användarna för att se om de påverkades under veckan. Rent konkret så var det en algoritm som sökte igenom Facebookinlägg och dolde inlägg om de hade positiva (eller negativa) ord.
När positiva inlägg försvann så ökade antalet negativa inlägg med 0,04 procent. Och när negativa inlägg försvann så ökade antalet positiva inlägg med 0,07 procent.
Men som vanligt när massmedierna refererar till forskning (och i synnerhet effekter) så görs alla nyanser om till ett svartvitt beslut: ”Sprids känslor vidare på Facebook eller inte?” Det är dock svårt att göra om en skala till en fråga som bara har två svarsalternativ. Det korta svaret är att det finns en effekt. Men den är inte speciellt stor, och den är heller inte speciellt relevant.
Så här säger Facebookstudien med all sin detaljrikedom:
When positive posts were reduced in the News Feed, the percentage of positive words in people’s status updates decreased by B = −0.1% compared with control [t(310,044) = −5.63, P < 0.001, Cohen’s d = 0.02], whereas the percentage of words that were negative increased by B = 0.04% (t = 2.71, P = 0.007, d = 0.001). Conversely, when negative posts were reduced, the percent of words that were negative decreased by B = −0.07% [t(310,541) = −5.51, P < 0.001, d = 0.02] and the percentage of words that were positive, conversely, increased by B = 0.06% (t = 2.19, P < 0.003, d = 0.008). The results show emotional contagion. [mina fetmarkeringar]
Skippa de krångliga siffrorna och titta på det mest uppenbara – procentstorleken. Skriver du mindre positiva ord på Facebook så minskar antalet positiva ord som dina vänner skriver med upp till 0,1 procent. Är det mycket? Nej, inte speciellt. Det är jävligt lite i sammanhanget om vi antar att du har 150 vänner (vilket är ungefär vad en genomsnittlig användare har).
Dessutom går det att notera att effektstorleken är väldigt, väldigt liten. Cohens d är som högst 0,02 i studien. Det är motsvarigheten till att hälla en burk rödfärg i Vättern och säga att man har färgat vattnet rött. Det är visserligen sant, men hur mycket av hela sjön har egentligen färgats rött? Det är knappt synbart och förmodligen inte något man behöver ringa Länsstyrelsen för att berätta.
Såvida du inte har 100 000 vänner lär du förmodligen inte påverka dina vänner speciellt mycket med dina statusuppdateringar. Men om du nu råkar vara Robyn eller någon annan kändis så kan du förmodligen påverka dina vänner så att några av dem uttrycker sig mer positivt eller negativt.
Ett annat problem är kopplingen mellan ord och känslor. För det första har de inte mätt känslor, utan känslouttryck, och det är något helt annat. Jag kan exempelvis uttrycka mig ledsamt samtidigt som jag är väldigt glad och vice versa.
Men detta är inte ett speciellt allvarligt problem eftersom vi ändå inte kan veta vad personen på andra sidan skärmen faktiskt tycker eller känner.
Citat kan innehålla negativa ord samtidigt som Facebookinlägget i övrigt är positivt, men det spelar inte heller så stor roll. Frågan är om orden smittar eller ej.
Dessutom sprids mycket tårdrypande historier liksom solskenshistorier via videoklipp och foton, som har högre potential att uttrycka känslostämningar, så vi kan anta att effekten är betydligt större när det kommer till multimedia. Det är dock oerhört svårt att undersöka foton och videon på en så stor vetenskaplig skala eftersom det sällan går att mäta på något vettigt sätt (vilket är en allvarlig brist i största allmänhet).
Läs också Word of Psychology som skrivit en bra kritik av metoderna. Där påpekas bland annat att textanalysen är kass eftersom den inte passar för korta texter.
Forskarna säger att detta experiment visserligen har små effekter men ändå har potentialen att påverka hundratusentals människor eftersom Facebook har över en miljard användare:
More importantly, given the massive scale of social networks such as Facebook, even small effects can have large aggregated consequences (14, 15): For example, the well-documented connection between emotions and physical well-being suggests the importance of these findings for public health. Online messages influence our experience of emotions, which may affect a variety of offline behaviors. And after all, an effect size of d = 0.001 at Facebook’s scale is not negligible: In early 2013, this would have corresponded to hundreds of thousands of emotion expressions in status updates per day.
Men detta är inte helt sant.
Människor är grupperade i kluster och information sprids inom kluster snarare än mellan dem. Det innebär att information på Facebook skickas mellan vänner och sällan når längre än så, och det beror i huvudsak på att det är vänner och kollegor som pratar med varandra på Facebook. Det finns förstås undantag där information sprids väldigt långt, upp till 82 steg från källan har uppmätts, men de är lätträknade i jämförelse. På andra sociala medier, såsom Twitter, är det däremot mer främlingar som talar med varandra, men däremot visar forskning att även på Twitter tenderar människor att prata med likasinnade.
Jag tror snarare att de långsiktiga effekterna av att använda sociala medier är betydligt ”starkare”, vilket också är något jag ska undersöka i min egen doktorsavhandling.
Och sedan den etiska biten att manipulera Facebookflöden utan att användarna är medvetna om det. Ja, den frågan ignorerar jag helt i detta inlägg och överlåter jag till moralfilosofer i stället. Det verkar dock som att de bröt mot många etiska regler inom vetenskapen, bland annat om samtycke och att man ska informera deltagarna om vad som har hänt.
Kan du påverka dina vänners känslor på Facebook? Nej. Effekten i den här studien är så liten så att jag vill påstå att den är försumbar och helt enkelt kan ignoreras.
Eftersom forskarna heller inte tar hänsyn till mediets egenskaper (hur människor använder Facebook och hur information sprids på Facebook) gör det att de av misstag sätter ett likhetstecken mellan känslornas spridningsmöjlighet med antal användare. Men de flesta Facebookanvändare har inte 100 000 vänner.
Det vill säga, information sprids mest mellan vänner och det innebär att informationen inte kommer speciellt långt. Därmed blir den känslomässiga spridningen (emotional contagion) inte heller speciellt påtaglig då de psykologiska teorierna inte kan överföras direkt till ett medium utan att man också tar hänsyn till hur folk använder medierna. Det är därför man måste ha kunskap om både psykologi och medier för att kunna göra psykologiska fältexperiment med medier.
Sammanfattningsvis, även om effekten hade varit större så hade den fortfarande inte varit speciellt relevant.
Betyder detta att Facebookanvändare är immuna mot känslomässig påverkan? Inte alls. Testa själv genom att skriva en statsuppdatering om att dina föräldrar har dött. Du kommer garanterat att påverka dina vänners känsloyttringar på Facebook väldigt mycket. Men räkna inte med att det kommer att spridas speciellt långt. Och räkna inte heller med att någon kommer att ta dig på allvar i fortsättningen.
Här är ett axplock av massmedier och bloggar som skrivit om Facebookstudien:
Foto: Evan Raskob
😉
Och om du händelsevis undrar vad jag egentligen menar: Diskussioner på Twitter handlar, enligt min ringa erfarenhet, av att komma till en åsikt så fort som möjligt och låta andra få reda på den (snarare än att man diskuterar vad folk tycker, varför de tycker som de gör och hur de kommer fram till de åsikterna).
Med andra ord ett slags omedelbart fördömande eller prisande. Ju fortare, desto bättre.
Detta är genialiskt och något jag önskar att jag hade kommit på (och att jag hade någonstans att göra det). Jag pratar om aprilskämtet från amerikanska public service-radion NPR (National Public Radio).
De lyckas visa på en ganska basal mänsklig egenskap, nämligen vår benägenhet att uttrycka våra åsikter utan att ta hänsyn till fakta. I sociala medier blir det här förstås extra tydligt och man kan dessutom exploatera det.
Knepet är enkelt:
Det som hade gjort det här aprilskämtet ännu bättre vore om det handlade om källkritik.
Här är inlägget de delade, men du kan också se inlägget live på Facebook. Just nu är det fyllt med ironiska kommentarer så det kan vara roligare att titta på bilderna nedan.
