filterbubblor

Wikipedia om filterbubbla:

En filterbubbla (efter engelskans Filter Bubble) uppstår till följd av personligt anpassade resultat av sökningar efter information, till exempel då en användare använder en sökmotor på Internet eller delar och gillar saker på ett socialt medium.

Relevant litteratur om selektiv exponering

Jag får då och då frågor från studenter om vilka artiklar de bör läsa om selektiv exponering (och fenomenet ”filterbubblor” som ofta förekommer i medierna). I stället för att skicka mail till varje student kan jag lika väl lägga listan här, och sedan länka till det här inlägget. Två flugor i en smäll alltså, både transparens och mindre jobb för mig i framtiden!

Urval

Jag har samlat på mig drygt 300 referenser enbart om selektiv exponering, samt ett tusental andra referenser om närliggande ämnen. De kan man enklast hitta genom att söka på Google Scholar efter ”selective exposure”.  Tänk dock på att ”selektiv exponering” också är ett begrepp som förekommer inom kemin och medicin när man selektivt exponeras för vissa ämnen. Så även om man får runt 25 000 resultat på Google Scholar är de flesta inom andra ämnen.

Listan med litteraturtips nedan är framför allt baserat på mitt eget godtycke, och mitt godtycke gillar (a) översiktsartiklar och meta-analyser, (b) historiska tillbakablickar med empiri för att få lite perspektiv på frågan, (c) teoretisk kritik och utveckling, samt (d) artiklar som är kritiska mot fenomenet (eftersom logik, genom modus tollens, innebär att empiriska påståenden som är falsifierade alltid är starkare än påståenden som är verifierade – allt annat lika – men litteraturen behandlas dock inte på det sättet på grund av publication bias där man av ignorans tror att positiva resultat på något vis skulle vara ”bättre”).

Litteratur

Narrativa översiktsartiklar och meta-analyser om selektiv exponering, confirmation bias och motivated reasoning:

  • Cotton, J. L. (1985). Cognitive dissonance in selective exposure. In D. Zillmann & J. Bryant (Eds.), Selective Exposure to Communication (pp. 11–33). Hillsdale, N.J.: Lawrence Erlbaum Associates.
  • Hart, W., Albarracín, D., Eagly, A. H., Brechan, I., Lindberg, M. J., & Merrill, L. (2009). Feeling validated versus being correct: A meta-analysis of selective exposure to information. Psychological Bulletin, 135(4), 555–588. https://doi.org/10.1037/a0015701
  • Nickerson, R. S. (1998). Confirmation bias: A ubiquitous phenomenon in many guises. Review of General Psychology, 2(2), 175–220. https://doi.org/10.1037/1089-2680.2.2.175
  • Smith, S. M., Fabrigar, L. R., & Norris, M. E. (2008). Reflecting on Six Decades of Selective Exposure Research: Progress, Challenges, and Opportunities. Social and Personality Psychology Compass, 2(1), 464–493. https://doi.org/10.1111/j.1751-9004.2007.00060.x
  • Sweeny, K., Melnyk, D., Miller, W., & Shepperd, J. A. (2010). Information Avoidance: Who, What, When, and Why. Review of General Psychology, 14(4), 340–353. https://doi.org/10.1037/a0021288

Nedan följer empiriska artiklar med viktiga teoretiska bidrag. Garrett påpekar exempelvis att selektiv exponering har två dimensioner (söka upp information respektive undvika information) där undvikande är mycket svagare av de två. Tappin med kollegor skiljer på confirmation och desirability bias, det vill säga vad vi tror är inte nödvändigtvis detsamma som vad vi önskar, och där önskandet är det starkare av de två.

  • Garrett, R. K. (2009). Politically Motivated Reinforcement Seeking: Reframing the Selective Exposure Debate. Journal of Communication, 59(4), 676–699. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2009.01452.x
  • Tappin, B. M., van der Leer, L., & McKay, R. T. (2017). The heart trumps the head: Desirability bias in political belief revision. Journal of Experimental Psychology: General, 146(8), 1143–1149. https://doi.org/10.1037/xge0000298

Tidigare översiktsartiklar om selektiv exponering (dessa är dock svårare att få tag på):

  • Freedman, J. L., & Sears, D. O. (1965). Selective Exposure. In Leonard Berkowitz (Ed.), Advances in Experimental Social Psychology (Vol. 2, pp. 57–97). New York: Academic Press.
  • Frey, D. (1986). Recent research on selective exposure to information. In L. Berkowitz (Ed.), Advances in Experimental Social Psychology (Vol. 19, pp. 41–80). San Diego, CA: Academic Press.
  • Sears, D. O. (1968). The Paradox of De Facto Selective Exposure Without Preference for Supportive Information. In R. P. Abelson, E. Aronsson, W. J. McGuire, T. M. Newcomb, M. J. Rosenberg, & P. H. Tannenbaum (Eds.), Theories of Cognitive Consistency: A Sourcebook (pp. 777–787). Chicago: Rand-McNally.

Specifikt om filterbubblor (Pariser och Sunstein är förespråkare, och delvis också Bennett och Iyengar):

  • Bennett, W. L., & Iyengar, S. (2008). A New Era of Minimal Effects? The Changing Foundations of Political Communication. Journal of Communication, 58(4), 707–731. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2008.00410.x
  • Hannak, A., Sapiezynski, P., Molavi Kakhki, A., Krishnamurthy, B., Lazer, D., Mislove, A., & Wilson, C. (2013). Measuring Personalization of Web Search. In Proceedings of the 22Nd International Conference on World Wide Web (pp. 527–538). Republic and Canton of Geneva, Switzerland: International World Wide Web Conferences Steering Committee. Retrieved from http://dl.acm.org/citation.cfm?id=2488388.2488435
  • Pariser, E. (2011). The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding from You. London: Viking.
  • Sunstein, C. R. (2001). Republic.com. Princeton, N.J.: Princeton University Press.
  • Zuiderveen Borgesius, F. J., Trilling, D., Möller, J., Bodó, B., de Vreese, C. H., & Helberger, N. (2016). Should we worry about filter bubbles? Internet Policy Review, 5(1). https://doi.org/10.14763/2016.1.401

Selektiv exponering och polarisering:

  • Stroud, N. J. (2010). Polarization and Partisan Selective Exposure. Journal of Communication, 60(3), 556–576. https://doi.org/10.1111/j.1460-2466.2010.01497.x
  • Trilling, D., Klingeren, M. van, & Tsfati, Y. (2017). Selective Exposure, Political Polarization, and Possible Mediators: Evidence From the Netherlands. International Journal of Public Opinion Research, 29(2), 189–213. https://doi.org/10.1093/ijpor/edw003

Notera att alla artiklar ovan inte framför allt handlar om internet eller tjänsterna på internet, utan främst om människor. Det finns flera anledningar till det. För det första kan internettjänsterna ändras inom loppet av fem minuter så alla specifika slutsatser i en studie blir meningslösa. Vem bryr sig till exempel om MySpace-forskning i dag? För det andra måste man ta hänsyn till människans psykologi och huruvida vi undviker information. Om vi inte gör det, innebär det att tjänsternas utformning har mindre betydelse än vad förespråkarna för filterbubblor påstår (deras argument bygger ju nämligen på att vi nästan uteslutande bara bekräftar våra övertygelser).

Forskare

Några inflytelserika forskare inom selektiv exponering som kan vara bra att hålla koll på:

  • Silvia Knobloch-Westerwick
  • R. Kelly Garrett
  • Natalie Stroud

Hoppas detta kan vara en bra väg in i litteraturen för er!

Filterbubblor finns och finns inte på samma gång (om man får definiera begrepp efter eget godtycke)

Någon säger att det är uppenbart att filterbubblor finns. Man behöver bara slänga ett öga i olika Facebookgrupper så ser man att människor tar del av olika information. Vi har inte samma vänner i våra Faceobookflöden, och därmed befinner vi oss i olika bubblor. Någon annan säger att människor inte undviker information på nätet som går emot deras övertygelser, vilket innebär att filterbubblor inte finns. En tredje hänvisar till Eli Parisers bok och att två identiska Googlesökningar kan ge helt olika sökresultat. Det är därmed uppenbart att filterbubblor finns.

Vem har då rätt?

Alla.

Om vi låter var och en definiera ord efter eget godtycke kan man förstås få vad som helst att vara sant: ”Gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns Gud.” Enkelt. Använder man olika definitioner, får man också olika slutsatser.

I inlägget Därför är filterbubblan inte det vi borde prata om beskriver Anna Loverus, digital strateg och forskare i beteendevetenskap, detta problem och att filterbubblor ofta beskrivs felaktigt samt att det inte är det vi egentligen borde fokusera på:

Eftersom begreppet ofta väcker en intuitiv idé om vad det är så är det inte konstigt att folk hör det, och tror att de vet vad det är. Särskilt eftersom mycket av debatten handlar om huruvida det finns bubblor eller inte, känns det prioriterat att vi vet vad en bubbla är innan vi ger oss in i detta.

  1. Alla har sin egen filterbubbla. Själva definitionen av filterbubblor utgår från att två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord. Men du delar inte din filterbubbla med andra människor.

Om syftet är att beskriva vad filterbubblor faktiskt är, så kan man omedelbart avfärda den definitionen eftersom inte ens Eli Pariser (som myntade begreppet!) håller med om den definitionen. I boken The Filter Bubble skriver han om personaliseringsalgoritmer (alltså inte specifikt sökmotorer) på sidan 9:

The new generation of Internet filters looks at the things you seem to like – the actual things you’ve done, or the things people like you like – and tries to extrapolate. They are prediction engines, constantly creating and refining a theory of who you are and what you’ll do and want next. Together, these engines create a unique universe of information for each of us – what I’ve come to call a filter bubble – which fundamentally alters the way we encounter ideas and information.

Vidare säger han inte alls att alla har sin egen filterbubbla, utan att det är en konsekvens som kan uppstå: ”the filter bubble introduces three dynamics we’eve never dealt with before: First, you’re alone in it” (s. 9). Cass Sunstein menar också att det kan leda till en ”Daily me” där alla nyheter skräddarsys efter en själv, utan tillstymmelse till någon oliktänkare. De andra två konsekvenserna är dels att filterbubblor är osynliga för användaren, och dels att man inte kan välja om man vill gå ur filterbubblan eftersom företagen vill tjäna mer pengar genom att öka personaliseringen. Men Facebook, Twitter och Google låter användarna välja själva, i varierande utsträckning, och frågan kvarstår därför om riktningen verkligen går åt mer, snarare än mindre, personalisering. Däremot är det möjliga konsekvenser som vi i allra högsta grad bör ta på allvar, i synnerhet den bristande transparensen.

Med andra ord pratar Pariser (samt Sunstein och övriga) om de demokratiska konsekvenserna personligt utformade tjänster kan ge. De gör med andra ord inte enbart den triviala observationen att tjänsterna är personligt utformade i varierande grad, utan ger också skäl för ett kausalt samband som de menar kommer (eller åtminstone kan) uppstå. Det är detta kausala samband jag tycker är intressant.

I bilden nedan visas det argument jag presenterade i föreläsningen på Internetdagarna, vilket utgår från framför allt Pariser och Sunstein men också vad andra forskare och förståsigpåare har påstått kommer hända. Jag argumenterar för att detta kedjeargument bryts redan på steg två.

Vidare skriver Anna Loverus:

I debatten om filterbubblor används ofta dagstidningen som exempel på att fenomenet inte är nytt eller att de inte finns. Du hade en socialistisk eller liberal morgontidning, kanske även en kvällstidning, och det var dina enda perspektiv. Men tidningsexemplet missar nästan alltid två aspekter när det används för att förklara att filterbubblor inte är något nytt:

  1. Du visste vilket perspektiv din tidning förmedlade, det var även något tidningen själv kommunicerade.
  2. Du kunde alltid gå och köpa ytterligare tidningar om du vill veta vilka perspektiv du inte fick.

Men dagens rekommendationsalgoritmer skiljer sig på båda dessa punkter:

  1. Du har ingen aning om varför just du får just de träffar som dyker upp när du letar viss information.
  2. Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.

De här två faktorerna i sig är varför vi började prata om filterbubblor över huvud taget.

Den andra punkten (”Du kan inte ta reda på vilken information du hade fått om du varit någon annan.”) stämmer inte nödvändigtvis, det är bara att öppna ett inkognito-fönster och söka på Google så försvinner oftast personaliseringen. Däremot vet jag naturligtvis inte vad andra har fått för personalisering eftersom det bygger på deras tidigare beteende. Men även om vi hade sökmotorer helt utan personalisering, vet jag ändå inte vad en annan person har sökt efter (eller vilka länkar de klickar på). Å andra sidan vet jag inte vilka böcker folk lånar på biblioteket heller. De kanske främst läser böcker som deras vänner har rekommenderat? Det är därför vi frågar vad folk faktiskt gör.

Inte ens Pariser själv tror på filterbubblor i den betydelsen

Anna Loverus igen:

När forskaren Peter Dahlgren står på Internetdagarnas konferensscen och pratar om att filterbubblor inte finns, argumenterar han genom att säga att vi har mer information att tillgå idag, än någonsin tidigare, och att vi kan mäta att folk får information från fler olika källor. Det stämmer. Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens. Vi kan helt enkelt inte mäta huruvida filterbubblor finns genom att mäta antal nyhetssajter vi tar del av. Vi kan mäta huruvida filterbubblor finns genom att titta på vilken information som sorteras bort när folk försöker aktivt ta reda på hur något ligger till, och hur mycket två individers sökresultat varierar när de söker svar på samma fråga.

Det vore befängt om någon tror att antalet informationskällor en person tar del av är ett mått på huruvida ”två personer som är tillsynes väldigt lika får olika sökresultat på samma sökord”. Men vem är det som har påstått det? Inte jag i alla fall.

Vidare var det just det kausala sambandet som Pariser påstod, nämligen att filterbubblor leder till isolering, som motbevisas genom att hänvisa till att människor får fler perspektiv. Med andra ord, förekomsten av fler perspektiv på internet är ett kraftigt argument mot filterbubblor (antalet perspektiv är däremot inte, som Loverus verkar tro, ett mått på filterbubblors existens). Det erkänner till och med Pariser själv, som hänvisar just till hur folk använder andra medier:

What role do you think the filter bubble played in the election?

[…] In fact it’s still the case in 2016 that most Americans get their news from local TV news, according to Pew. So I actually think it’s very hard to attribute the results of this election to social media generally or the filter bubble in particular.

Och återigen, Pariser gör alltså inte den triviala observationen att personaliseringsalgoritmer kan ge viss information, men inte annan, när man söker på Google.

Även om allt vi gör på nätet leder till total personalisering, där alla ser helt olika saker trots identiska sökord eller utgångspunkter, innebär det inte nödvändigtvis att ”alla har sin egen filterbubbla” och därmed blir avskurna från resten av samhället då vi fortfarande kan ta del av andra medier. Därför är en individs hela mediediet viktig att ta i beaktande när man pratar om vilka (demokratiska) konsekvenser medier har. Pariser erkänner själv detta, och påpekar i intervjun i länken ovan att han överspelade sociala mediers betydelse.

För det är ingen konst att konstruera domedagsscenarier om man först får exkludera alla andra medier.

Det egentliga problemet

De är många som säger vad debatten eller problemet egentligen handlar om, samtidigt som de säger olika saker. Jag citerar här återigen vad Anna Loverus skrev, från föregående citat:

Men eftersom filterbubblor egentligen inte handlar om antalet perspektiv vi möts av blir det problematiskt när det måttet används som bevis för filterbubblor eventuella existens.

Det är lustigt med tanke på att Pariser hävdar raka motsatsen: ”Ultimately, democracy works only if we citizens are capabe of thinking beyound our narrow self-interest. But to do so, we need a shared view of the world we cohabit. We need to come into contact with other peoples’ lives and needs and desires. The filter bubble pushes us in the opposite direction – it creates the impression that our narrow self-interest is all that exists.” (s. 164)

Så här skrev däremot Jesper Åström, som jag citerade i Filterbubblor: 3 kommentarer – 3 svar:

Men problemet ÄR INTE utgången i det amerikanska valet, eller falska nyheter eller ens urvalet av information. Problemet ligger i att användare upplever extremer som majoriteter vilket gör att normen för vad som är rimligt i ett samhälle förskjuts. Då får extrema människor luft under vingarna.

Så vi har med andra ord tre olika personer (Loverus, Pariser och Åström) som hävdar vad det egentliga problemet med filterbubblor är, och vilka konsekvenser det får, men alla tre säger olika saker.

Samma sak sker när forskare berättar för oss vad vi egentligen vill veta från statistiska test, samtidigt som alla forskarna säger olika saker. Det hade varit mer rimligt att säga ”jag tycker att detta egentligen handlar om…”

Detta problem påtalade jag just i min föreläsning under termen concept creep (se bild 27 i presentationen), nämligen att begrepp utvidgats efterhand som de används, vilket också var anledningen till att jag presenterade det specifika argumentet jag kritiserade (baserat på bland annat Pariser och Sunsteins argument).

Sökningar och Facebookflöden är personliga redan från början

Jag kan också utveckla några ord om sökningar och till viss del Facebookflöden. Personaliserade sökningar på sökmotorer är i nuläget inte speciellt stort problem (ur ett demokratiskt perspektiv) av tre skäl:

  1. Sökningar är redan kraftigt styrda utifrån vad individen vill ha.
  2. Sökningar görs sällan om det som är gemensamt på samma sätt som nyhetskonsumtion. Det vill säga, blotta förekomsten av en sökning är redan i hög grad uttryck för något personligt.
  3. Man kan enkelt undvika personaliserad sök genom att öppna ett inkognito-fönster. (Däremot kan plats spela roll, sök exempelvis efter namnet på en restaurang när du är i en specifik stad.)

Det är sant att vi inte vet vad olika sökningar leder till för en specifik individ när sökresultaten är personaliserade, men det innebär förmodligen också att de inte var ute efter samma sak från början. Det vill säga, anledningen till att man använder en sökmotor är att man redan från början vill ha svar på en specifik fråga. Att prata om ”gemensam” kunskap eller information ter sig därför något paradoxalt när sökningar ofta syftar på det rakt motsatta. (Däremot accepterar jag det principiella problemet med en sökmotor som ger olika svar beroende på frågeställaren.)

Låt mig ta Eli Parisers eget Egypten-exempel, se Eli Parisers presentation (PDF). Två personer söker efter ”Egypten” och får olika resultat. Men söker vi oftast så? Nej, inte riktigt. Om du exempelvis vill åka på semester i Egypten och din kompis vill veta vad huvudstaden i Egypten heter kommer ni att skriva mer explicita sökningar, såsom ”Egypten pris flyg”, ”vad heter Egyptens huvudstad” eller bara ”Egypten huvudstad”. Detta faller alltså utanför det som många är intresserade utav, däribland jag själv, eftersom personalisering blir verkningslös när man använder specifika sökord snarare än det mångtydiga sökordet ”Egypten”. Det vill säga, ju mindre specifik sökfråga, desto mer kan Google använda dina tidigare beteenden för att ge resultat Google gissar att du vill ha. När du är mer specifik, desto mindre betydelse får personaliseringen. Och om sökningar redan i hög grad är personliga, borde inte heller en speciellt stor andel av sökningarna vara personaliserade.

En uppskattning bland 200 personer visar att ungefär 12 % av sökningarna som görs på Google är personaliserade (16 % för Bing), och det varierar beroende på sökord, plats och om man är inloggad eller ej. Så om denna siffra skulle kunna generaliseras, vilket är tveksamt på grund av urvalet och de få personerna, betyder det omvänt att 88 % av alla sökningar inte leder till isolerande filterbubblor.

Dessutom finns det inga skäl att anta att mitt Facebookflöde skulle stämma överens med någon annans flöde, eftersom vi inte har samma vänner till att börja med. Så personalisering specifikt på Facebook har förmodligen ringa betydelse just på grund av att människors mediediet i övrigt är bred, och dessutom verkar bli bredare med internet.

Huruvida människor isolerar sig mer och mer från information som går emot deras politiska övertygelser (vilket jag är intresserad av, inte personalisering av information i stort), kan därför inte enbart avgöras genom att hänvisa till förekomsten av recommender systems. Man måste även ta hänsyn till vad människor gör – vilken information de väljer och inte väljer – samt hur deras informationsmiljö i övrigt ser ut.

En semantisk ordlek

Så finns filterbubblor? Ja och nej. Om alla definierar begrepp efter eget godtycke (vilket man naturligtvis får!) så finns det och finns inte på samma gång, och det blir blott en semantisk ordlek. Utgår man från Parisers beskrivning så erkänner dock till och med Pariser att filterbubblor inte har speciellt stort stöd och hänvisar till andra mediers betydelse (däremot säger Pariser dock att filterbubblor kan ha andra konsekvenser än de som han själv hävdade inledningsvis). Och utgår man dessutom från det argument jag lade fram i bilden (som explicit rör samhällsfrågor och inte information i allmänhet) ovan börjar hålet i bubblan bli vidöppet.

Dessutom har jag inte ens sagt att filterbubblor inte finns, utan det är framför allt rubriker som journalister har satt på tidningsartiklar. Däremot skrev och sa jag ”Om filterbubblor inte finns, varför påstår medier det?” i min presentation för att aktualisera mediernas oförmåga att påvisa belägg för fenomen utan snarare antar dem som sanningar. Men jag är högt tveksam till att alla är lika intresserade av betingade sannolikheter som jag. Det är inte första gången jag blivit missuppfattad när jag presenterar kontingenta argument. Jag får nog försöka komma på något sätt att göra det svårare att missuppfatta.

Filterbubblor och faktaresistens – min föreläsning på Internetdagarna 2017

Häromdagen var jag på Internetdagarna 2017 och pratade på temat ”Filterbubblor och faktaresistens” tillsammans med några andra personer.

Du kan se videoklippet nedan, dryga 30 minuter. Här är några intressanta hållpunkter i videoklippet:

  • 0:40 Finns filterbubblor?
  • 5:50 Sverige är inte USA
  • 9:15 Viktig skillnad: att vi föredrar något betyder inte att vi undviker det motsatta
  • 9:38 Information sprids i flera steg
  • 14:00 Motivated reasoning: hur vi börjar med en slutsats och sedan söker stöd för den
  • 18:40 Argument allra mest polariserande
  • 19:20 Påverkansparadoxen
  • 19:55 Om filterbubblor inte finns, varför påstår medier det?
  • 25:00 Är selektiv exponering ett nytt fenomen?
  • 26:50 Vad vi bör göra

Du kan också följa med i Powerpoint-presentationen nedan där du också hittar referenser till de studier jag pratar om. Klicka på högerpilen för att hoppa till nästa bild så slipper du se videon en gång till. Källkoden till graferna (gjorda med ggplot i R) på bild nummer 22-23 finns att ladda ned på github.com/peterdalle/filterbubblor för den intresserade.

Olyckligtvis sa jag i inledningen att filterbubblor inte finns beskrivet i forskningslitteraturen, men jag menar naturligtvis att ordet filterbubblor sällan förekommer, mer än att hänvisa till populärkulturen eller mer generellt tala om filterbubblor som en tänkbar konsekvens av någonting. ”Selektiv exponering” är det begrepp som huvudsakligen använts och det är dels lite bredare och har dels använts sedan 1940-talet.

Lyssna också på min kollega, Ulrika Hedman, som pratar om ”fake news” och varför detta är ett problematiskt begrepp. Hon visar också en typologi över falska nyheter utifrån graden av sanningshalt och graden av vilseledning.

Överdrifter och alarmism när medierna beskriver filterbubblor

Hur har medierna skrivit om så kallade filterbubblor? Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sedan 2011 systematiskt beskrivit filterbubblor alarmistiskt och negativt, där algoritmer är onda och dolda medan journalistiken är god och transparent.

Det framkommer i en ny masteruppsats som Sofia Henriksson lade fram hos Stockholms universitet, vilken publicerades för två veckor sedan.

Henriksson har genomfört diskurs- och innehållsanalys med alla artiklar från DN och SvD som omnämner begreppet. Innehållsanalysen av totalt 83 artiklar visade bland annat att

  • 48 % av artiklarna beskriver filterbubblor som ett vedertaget begrepp som läsaren förutsätts känna till, exempelvis om begreppet nämns i förbifarten, eller att begreppet får en helt annan innebörd
  • 42 % av artiklarna är negativa
  • 31 % av artiklarna är alarmistiska
  • 6 % av artiklarna är positiva

Mediepanik

Hennes slutsats är att det finns en tendens till mediepanik bland artikelförfattarna i DN och SvD som skrivit om ämnet. Vidare skriver hon att:

Den alarmistiska och negativa diskursen har varit framträdande i rapporteringen sedan start från 2011 fram till 2017. […] I det empiriska materialet ger sig den negativa diskursen också i uttryck genom sarkastiska konnotationer kring filterbubblan. Där fungerar bubblan som ett omslutande och på vissa sätt inlåsande rum där det nästan enbart förekommer farliga och hotfulla åsikter. […] Den alarmistiska konnotationen där ord i materialet som hot, hat och terrorism förekommer står nästan helt utan att ifrågasättas i mediediskussionen kring filterbubblor.

Det förekommer väldigt sällan beskrivningar av hur algoritmerna faktiskt fungerar. Dessutom, människors ”individuella val att idag kunna bestämma vad denne vill konsumera tas inte med i diskursen”, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att människors ökade valmöjligheter är en av grundsatserna som forskningen på området ifråga utgår ifrån.

Vi har alltså ett begrepp – filterbubbla – som beskriver hur både teknik och människa interagerar. Men medierna nämner sällan människans roll, och beskriver sällan hur tekniken fungerar. Det lämnar inte mycket kvar av begreppet, förutom som Henriksson påpekar: ”Medierna beskrev sällan den tekniska bakgrunden kring filterbubblan utan såg filterbubblan mest som ett hotfullt begrepp.”

I stället har filterbubblor ”ensamt [fått] ta ansvar för vem som valdes till USA:s president och att britterna valde att gå ur EU”, vilket innebär att diskussionen ”blir i dessa fall nästan för extremt”, enligt Henriksson.

Goda journalister, onda algoritmer

Några andra intressanta citat och observationer från uppsatsen:

  • I artiklarna ”hyllas journalisters sätt att sortera innehåll, medan den enbart algoritmstyrda sorteringen i sociala medier svartmålas på grund av brist på transparens.”
  • Henriksson menar att journalister ”förflyttar definitionen av filterbubblor till att de endast kan förekomma på andra plattformar än sina egna, gör dem det möjligt att kunna kritisera filterbubblorna på ett onyanserat sätt”
  • Journalister beskriver det som att de sorterar information medan algoritmer manipulerar sökresultaten och sociala medier. Men massmediers egna förstasidor styrs också av algoritmer samtidigt som journalisterna lägger ut nyheter på sociala medier.
  • Vidare beskrivs filterbubblor som att de ”aktivt hindrar journalister från att skapa demokratiskt material och bidra till ett fritt samhälle. Facebook beskrivs som laglöst och gränslöst där pedofiler och högerextrema får härja fritt och även gynnas av algoritmer […] Journalistiken beskrivs däremot med ord som hederligt och trovärdigt”.

Jag intervjuades för övrigt av Dagens Nyheter på telefon där jag påpekade att beskrivningarna av filterbubblor var tämligen överdriven i nyhetsmedierna. Jag kom inte med i artikeln.

Jag finner det tämligen ironiskt att journalister som skriver om falska nyheter eller filterbubblor inte är intresserade av att lyfta fram vare sig fakta eller andra synsätt. Det saknas nu bara artiklar om faktaresistens som ignorerar de omständigheter där människor tar till sig fakta.

Läs mer

Referens

Henriksson, S. (2017). Med nålen mot filterbubblan: En diskursanalys av DN:s och SvD:s användning av begreppet filterbubbla. Stockholms universitet. http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:1107037

Läser journalister källorna de hänvisar till?

Viskleken har nog de flesta hört talas om. En person säger något till en andra person, som i sin tur säger det till en tredje, och så vidare. Poängen är att informationen bitvis förändras på vägen.

I journalistiken (och i forskningen också, faktiskt) förekommer också visklekar. Man kollar helt enkelt inte upp källorna, utan accepterar slutsatsen någon annan har skrivit (och kanske inte ens förstått), för att sedan föra vidare slutsatsen ifråga. Här följer ett exempel.

Sveriges Radio Medieormen skriver så här:

New York Times har uppmärksammat fenomenet i en artikel om hur Googles algoritmer, oavsiktligt får man hoppas, har börjat diskriminera. Som exempel anger man en studie som visar att Googles platsannonser för högbetalda jobb oftare riktas mot män än mot kvinnor.

Följer man länken till New York Times kan man läsa detta:

Google’s online advertising system, for instance, showed an ad for high-income jobs to men much more often than it showed the ad to women, a new study by Carnegie Mellon University researchers found.

Klickar man sedan vidare till studien kan man läsa detta:

We cannot determine who caused these findings due to our limited visibility into the ad ecosystem, which includes Google, advertisers, websites, and users.

Så efter två klick kan man konstatera att originalpåståendet (”Googles algoritmer har börjat diskriminera”) inte hade mycket substans (”We cannot determine who caused these findings”). Även forskare har misstagit sig på samma punkt.

Det är väldigt positivt att massmedierna länkar till sina källor. Det gör deras arbete mer transparent och felaktigheter kan lättare upptäckas. För i ärlighetens namn är dessa fel inte förbehållet journalister. Forskare citerar också på samma sätt emellanåt, det vill säga till andrahandskällor utan att kontrollera originalkällorna. Den omvända praktiken förekommer också, att originalkällor citeras medan fullständiga vederläggningar av dessa källor inte alls citeras.

Fördelen inom akademin är dock att referenssystem både är standardiserade och nödvändiga. Därmed är också missuppfattningar i grunden demonstrerbara. Det finns inget värre än att läsa ”en studie har visat att”, vilket omedelbart skapar frågor. Vilken studie? När? Vem? Var? Hur?

I dag fick jag frågan varför så många tror att filterbubblor existerar trots att forskningen visar att de sällan gör det. Kanske kan viskleken vara en av förklaringarna. Om vi börjar med slutsatsen kan vi enkelt viska oss fram till vad som helst.

Fler exempel

Floden av upprördhet i sociala medier

Intressant diskussion om ökningen av populism mellan tidigare partiledaren för brittiska Liberaldemokraterna Nick Clegg och socialpsykologen Jonathan Haidt i debattmediet intelligence2.

Det jag framför allt vid lyfta fram är internets betydelse och vad Haidt kallar floden av upprördhet.

Floden av upprördhet

Sociala mediers betydelse tas upp ungefär 47:10 minuter in i klippet. Här är ett citat jag tycker summerar problemet med sociala medier bra, nämligen floden av upprördhet:

If a swastika is drawn on a locker in a junior high school in Illinois, everybody on the left will hear about it. And if an idiot holds up a sign saying “Patriotism is racism”, everyone on the right will hear about it. So, everyone is immersed in a river of outrage. And it’s very hard to see how we turn down the volume. I think the very idea of democracy is severely challenged by new technology.

Jag tror precis detta är nyckeln till selektiv exponering när det kommer till internet. Det är förvisso möjligt att bara ta del av material som bekräftar vad man redan tror. Det polariserar dock inte människor speciellt mycket, utan snarare tvärtom.

Men när en individ exponeras för information som går emot dennes övertygelser, och i synnerhet information som hotar den sociala identiteten, så tenderar polariseringen att öka.

Så när man tar del av information, dag ut och dag in, som går emot ens egna övertygelser, finns det ökad vilja till att mobilisera sig politiskt. Dock tenderar man att överskatta prevalensen av problemet på grund av en konstant repetition. Med andra ord, det är inte sin egen grupps förträfflighet man exponeras för, utan snarare problemen med alla andras. Lägg därutöver till information som ramas in på ett vis som förstärker, och i vissa fall även överdriver, detta problem.

Jag kommer förhoppningsvis utveckla detta i en artikel under hösten.

Läs och se mer

6 tjänster som kartlägger (och visar) din politiska användning av sociala medier

Det har dykt upp en mängd tjänster under den senaste tiden som visar hur vi använder sociala medier för att få politiska nyheter och information, och kanske i synnerhet hur begränsad bild av verkligheten vi får av sociala medier (eller medier i största allmänhet, egentligen).

Här har jag sammanställt några intressanta tjänster jag stött på, många av dem Chrome-tillägg, som visar vår medieanvändning på nätet eller varnar oss när vi surfar in på tvivelaktiga sajter.

I korthet är tjänsterna i tur och ordning: FlipFeed, PolitEcho, Data Selfie, Emergent, Viralgranskarens varningslista och Ekokammaren.

FlipFeed låter dig se hur en annan persons flöde ser ut på Twitter genom att installera ett Chrome-tillägg. Se flödet genom ögonen från en person från den politiska vänster- eller högerkanten. FlipFeed är utvecklat hos MIT.

PolitEcho är ett Chrome-tillägg som försöker förutsäga dina Facebookvänners politiska åsikter utifrån vilka nyhetssidor som dina Facebookvänner har gillat. Notera att detta tillägg enbart fungerar för amerikanska nyhetssidor.

Data Selfie är ytterligare ett Chrome-tillägg som visar vilken information som skickas till Facebook när du surfar på nätet. Tillägget registrerar vad du tittar på, hur länge du tittar på det, vad du gillar, vad du klickar på och allt du skriver på Facebook. Enkelt uttryckt, du blir kartlagd. Tillägget låter dig sedan se all insamlad information. (Datan som tillägget samlar in sparas bara på din egen dator, den skickas inte vidare.)

Emergent visar hur overifierad information som rykten sprids på nätet, i realtid. Det är ett projekt från Columbia University.

Viralgranskarens varningslista är ett Chrome-tillägg som varnar för svenska sajter som är kända för att sprida exempelvis påhittade nyheter. Tillägget bygger på en amerikansk dito som kallas B.S. Detector.

Ekokammaren visar svenska nyhetssidor och intresseorganisationer som finns på Facebook, kategoriserade efter politisk tillhörighet. Det gör det enkelt att jämföra hur diverse Facebooksidor skriver om ett och samma ämne.

Filterbubblor: 3 kommentarer – 3 svar

Ekokammare

I denna text kommer jag redogöra för några kommentarer jag fått kring min artikel om filterbubblor och ekokammare under politiska val. Jag kommer även redogöra kort för hur folk tänker efter att ha använt medier.

Jesper Åström har skrivit några kommentarer på Facebook som jag lovade att besvara i lite längre utförlig form när jag fick tillfälle (alltså nu!).

Jesper arbetar enligt egen utsaga med digital taktik och viral marknadsföring och höll relativt nyligen en underhållande föreläsning på Internetdagarna 2016 om internettroll som jag rekommenderar andra att se, samt omnämns i en läsvärd kolumn av Andrev Walden om rasister på nätet.

Jesper är bland annat kritisk till tre saker i min artikel: (1) att jag är instängd i en filterbubbla och därmed bara kommenterar det jag ser, (2) att jag inte ger något belägg för forskningen och (3) att problemet är hur folk uppfattar minoriteters åsikter som mer vanliga än vad de faktiskt är.

Jag har återgett Jespers kommentarer här, men organiserat om texten i teman. Dessutom gör jag lite sporadiska utvikningar som inte nödvändigtvis är relaterade till Jespers kommentarer.

1. Instängd i en filterbubbla

Först av allt verkar Jesper mena att de enda nyheter jag läst handlar om filterbubblor eftersom jag själv är fast i en filterbubbla, och att jag därmed överskattar hur mycket journalister har skrivit om filterbubblor.

Jesper
Det är lustigt att hans [alltså min!] argumentation bygger på antaganden som skapats av en nyhetsfiltrering där filterbubblor lyfts fram som det huvudsakliga skälet till utfallet i det amerikanska valet. Han kanske skulle applicera sin egen serieteckning på sig själv.

[…] Det jag menar är att det lyfts fram många fler analyser av amerikanska valet än filterbubblorna och falska nyheter. Alltså, att de lyfts fram som ledande i debatten av dig och av vissa andra medier, är en konsekvens av att det är det enda som ni får in i er filterbubbla –> både den som baseras på algoritmer och den som baseras på er institutionella, liksom privata omvärld.

Exempel på sådana förklaringar är att den amerikanska arbetarklassen var trött på etablisemanget, att amerikaner är rasistiska tölpar och att maskinerna var hackade av ryssarna.

Att du beskriver det i din post som att det är filterbubblorna som lyfts fram som huvudorsak till resultatet i det amerikanska valet, anser jag vara ett resultat av filtrering då det i det stora hela har varit en ganska så liten del av eftervalsanalysen. Fast din inledning skriver att texten ämnar beskriva varför effekten av dem varit överdriven.

Dvs. innan vi ens går vidare på innehållet i inlägget, så har du beskrivit din egen bild på frågan som filtrerad/indexerad utifrån ditt eget perspektiv. Alltså, du viktar det du själv uppfattat som den dominerande förklaringen högre än andra förklaringar, som i andra bubblor diskuterats flitigt.

Här har jag två invändningar.

För det första, hur vet Jesper vilka nyheter jag konsumerar och inte konsumerar? Det vore intressant att få beskrivet.

För det andra, självklart har medierna gjort många analyser. Jag påstår inte att filterbubblor lyfts fram som huvudorsaken, att de varit ledande eller dominerande i samhällsdebatten. Att jag medvetet väljer att enbart fokusera på endast filterbubblor beror på det enkla skälet att jag forskar om selektiv exponering.

Jag skrev dessutom detta: ”Efter det amerikanska presidentvalet blev frågan om filterbubblor och ekokammare aktuell som en av förklaringarna till Donald Trumps framgång.”

De påståenden som gjordes om filterbubblor (i medierna) var något överdrivna och gavs större förklaringskraft än vad de faktiskt har (jämfört med forskningen). Därmed var avsikten med min artikel att tona ned och ge en motvikt till de påståenden som gjordes i massmedierna (att moderera påståenden i massmedierna, om man så vill).

Så Jespers invändning att jag bara läser nyheter om filterbubblor och därmed tror att journalister bara har skrivit om filterbubblor verkar mer vara en effekt av vad Jesper tycker och tror. För att veta hur mycket medierna har skrivit om en viss fråga måste man göra en innehållsanalys. Av just det skälet avhåller jag mig från att göra påståenden som att ”i det stora hela har [det] varit en ganska så liten del av eftervalsanalysen.”

2. Var är forskningen?

Jesper
Sen skriver du följande; ”föreställningen om filterbubblors och ekokammares inverkan är tämligen överdriven”, utan att hänvisa till vilken forskning du menar.

Var ska vi börja? En god idé är att inleda med en översiktsartikel som sammanfattat forskningen. En av de senaste översiktsartiklarna skriver exempelvis: ”We conclude that – in spite of the serious concerns voiced – at present, there is no empirical evidence that warrants any strong worries about filter bubbles.” (s. 10). Den artikeln är dock inte speciellt systematisk och lämnar en del annat att önska.

Här är dock några andra artiklar:

  • “the fear of a fragmented society due to selectivity in using the Internet seems to be empirically groundless” (Kobayashi & Ikeda, 2009, s. 929)
  • “worry that the Internet will lead to an increasingly fragmented society appears to have been overstated” (Garrett, 2009a, s. 281)
  • “though many elements of ideological fragmentation are operating as predicted by filter bubble theories, the overall impact of these factors appears to be limited at this time” (Flaxman, Goel, & Rao, 2013, s. 32)
  • “previous work may have overestimated the degree of ideological segregation in social-media usage” (Barberá, Jost, Nagler, Tucker, & Bonneau, 2015, s. 1)
  • ”social media use actually attenuates rather than drives polarization” (Holmes & Sue McNeal, 2016)
  • Och den mest kärnfulla: “wrong” (Garrett, 2013, s. 248)

Och dessutom min egen högst preliminära slutsats från en konferensartikel: ”No support for political ideology and selective exposure mutually reinforcing and becoming more extreme over time.” (I det här fallet handlar det om fem månader.)

Kort sammanfattat: det finns mycket oro, men inte mycket forskningsstöd för idén om filterbubblor.

Notera dock att detta är ett medvetet selektivt urval (förutom översiktsartikeln) som visar att polarisering och medieanvändning inte förekommer. Poängen med detta urval är inte att säga att det endast är på detta vis, utan snarare vara en motvikt till föreställningen att sociala medier mer eller mindre alltid gör att människor bekräftar sina egna föreställningar.

Med andra ord, det är viktigt att påpeka att detta inte betyder att selektiv exponering inte kan ha andra effekter, eller att polarisering eller liknande inte kan förekomma. Polarisering förekommer. Men det gör det oftast under vissa speciella förutsättningar och det är inte helt klart vilka de förutsättningarna är i nuläget. Forskningen kring polarisering och medieanvändning är blandad, vissa studier visar ökad polarisering, andra minskad.

3. Det riktiga problemet, kognitiv dissonans och illusionen av majoritet

Det riktiga problemet

Jesper
Men problemet ÄR INTE utgången i det amerikanska valet, eller falska nyheter eller ens urvalet av information. Problemet ligger i att användare upplever extremer som majoriteter vilket gör att normen för vad som är rimligt i ett samhälle förskjuts. Då får extrema människor luft under vingarna. Om vi därtill lägger en sviktande massmedia som inte är indexerad, men som följer med de trender de tror är majoriteter, så kommer de förstärka den bilden av verkligheten – som egentligen bara finns hos ett fåtal.

Jag instämmer delvis.

Uppfattningen om vilka som är majoriteter och minoriteter är en av mina delstudier i avhandlingen (Selektiv exponering och medieffekter på nätet), och den mer övergripande frågan har mina kollegor nyligen fått pengar till för ett långsiktigt forskningsprojekt (Påverkas vår världsbild av selektiva medieval?).

I brist på opinionsundersökningar använder vi det näst bästa vi människor kan få tag på, vilket ofta är anekdoter från andra, illustrativa exempel, och i allt högre utsträckning yttranden i sociala medier. Detta fenomen går ibland under namnet exemplification theory.

Men om detta verkligen är ett stort problem beror på hur en individs totala medievanor ser ut. Även om det är fallet att alla socialdemokrater som besöker Facebook endast får höra nyheter om hur bra socialdemokrater är, och motsvarande för moderater, kan de ändå få höra motsatsen så fort de går utanför Facebook så att nettoeffekten blir noll. Om människor endast tar del av nyheter via Facebook tror jag vi har ett problem. Men i dagsläget är vi inte där.

Även om vi kan demonstrera upprepade gånger med hög säkerhet att A påverkar B, vet vi ändå inte om effekterna försvinner efter timmar eller dagar, eller om de sitter kvar i flera år. Vi vet inte ens om det finns omständigheter där effekterna upphävs.

Jesper verkar därför beskriva sina farhågor (vilka jag delvis delar), men det är ju något annat än det empiriska underlaget. Jag skulle därför gärna vilja se lite mer stöd för Jespers påståenden, särskilt påståendet att normerna för vad som är rimligt förskjuts, och att massmedier följer trender som de tror är majoriteter (snarare än att massmedierna, som forskningen visar, publicerar nyheter som passar medielogiken). Det är en sak att tro det och en annan sak att visa det.

Det jag har talat om hittills rör exponering. Låt oss därför vända blicken mot människors uppfattningar och tolkningar av information.

Kognitiv dissonans

Jesper
Jag tycker också att det är konstigt att han helt väljer bort att prata om kognitiv dissonans. […] Det jag skriver också är hur detta påverkar vår kognitiva förmåga att ta till oss ”fakta” då vi upplever att vår egen bias är den dominerande. Eller, då våra värderingar skiljer sig från våra betraktelser. https://en.wikipedia.org/wiki/Cognitive_dissonance

Det är ju knappast några nya forskningsområden vilket gör att jag gärna mottar referenser eller länkar till forskning som säger att det inte förhåller sig på det sättet.

Jag har förvisso inte ens påstått att det inte förhåller sig på det viset. Kognitiv dissonans spelar snarare en ganska liten roll, och är endast en liten del av många faktorer (vilket kanske bäst förklaras under paraplybegreppet defense-oriented motivated reasoning).

Kognitiv dissonans är faktiskt den allra mest utforskade teorin i relation till selektiv exponering, historiskt sett. Ta en av de senaste meta-analyserna om just selektiv exponering och kognitiv dissonans som exempel. Den visade en homogen medeleffektstorlek på r = 0,241 viktad på sampelstorlek (kap. 7, studie 2) för experiment från 1960-talet som tidigare inte hittade några större effekter (eftersom själva statistiken för meta-analyser inte var utvecklad då). På ren svenska betyder det att det finns ett svagt stöd för idén om att människor väljer information som stödjer deras uppfattning efter att de fått se dissonant information (så kallad post-decisional cognitive dissonance).

Man kan invända mot att studier som gjordes på 1960-talet inte har någon förklaringskraft för internet i nuläget, men det är snarare teorin som inte har speciellt stor förklaringskraft: ”this area of research is interesting theoretically […] but of limited practical implication. By definition, a theory of postdecisional cognitive dissonance can predict neither behavior nor cognitive processing before a decision, including the decision-making process itself, and so it is of limited utility to people who have a vested interest in the valence of decisions.” (s. 114)

Och om vi tar internetnyheter i beaktande: ”These results refute the cognitive dissonance explanation for selective exposure […]”. En lite snällare tolkning säger dock att forskningen har visat ”mixed evidence, at best”.

Så varför har jag valt bort att prata om kognitiv dissonans när jag pratar om selektiv exponering? För att det inte är speciellt relevant i ljuset av andra teorier. Motivated reasoning ska jag dock skriva mer om senare, och mer utförligt i en bok jag håller på att redigera.

Majoritetsillusionen

Jesper
Och nu kommer vi in på mitt tredje stycke där jag menar att upplevelsen av majoritet inte är det samma som faktisk majoritet. En referens som är bra här är denna – https://www.technologyreview.com/…/the-social-network…/

När det gäller den så kallade majoritetsillusion i sociala nätverk, är det intressant att Jesper väljer just den eftersom jag tänkte skriva om den ett tag men glömt bort det. Det är relevant och bra att han lyfter upp den.

I Tyskland genomfördes ett experiment på detta tema förra året och de fick dock negativt resultat (The sense of the visible others). Andra studier har dock fått positivt resultat. Så hur tolkar man studier som talar för denna idé samtidigt som det finns studier som talar mot? Det är därför vi forskar – resultaten spretar åt olika håll och vi försöker ta reda på varför.

Det är också därför en (1) enda empirisk studie sällan betyder något. Man måste göra många studier om ett fenomen för att därefter kunna dra säkrare slutsatser (studierna ska också vara bra genomförda, men det är underförstått). Titta exempelvis på figur 1 på sidan 4 i denna översiktsartikel som visar det på ett utmärkt vis: Is everything we eat associated with cancer? A systematic cookbook review. Det är detta som är skälet till att man sällan kan blåsa upp en enskild studie, och varför forskning är så långsamt.

Och relaterat till det som jag påpekade tidigare: så fort en opinionsundersökning dyker upp så tenderar människor att anpassa sina övertygelser efter undersökningen ifråga (så länge de inte är defense-oriented). Så man måste återigen ta människors hela mediediet i beaktande, och det går inte att dra slutsatser om hur människor tänker, generellt sett, utifrån isolerade exempel.

Just majoritetsillusionen som Jesper nämner i sin kommentar är däremot ett exempel på när universitet försöker göra sin forskning mer relevant genom att överdriva den. Så här beskrivs studien om majoritetsillusionen i ingressen hos MIT, med min fetmarkering: ”Network scientists have discovered how social networks can create the illusion that something is common when it is actually rare.”

Men det är inga nyheter.

Grundforskningen undersökte det systematiskt redan på 1970-talet, och andra har undersökt fenomen som falsk konsensus, social projektiontystnadsspiralenbase rate fallacy och tidigare nämnda exemplification theory – bara för att nämna några – vilket alla är fenomen som i varierande grad undersökt hur människor tolkar saker som mer vanliga än vad de faktiskt är.

Den så kallade majoritetsillusionen är inget nytt, utan egentligen ett fall av bristande induktivt resonerande. Och det har studerats ända sedan Aristoteles epagoge. (Och nej, jag påstår naturligtvis inte att Aristoteles upptäckt just majoritetsillusionen i sociala nätverk.)

Vi vet exempelvis från meta-analyser att de som tillhör en majoritet underskattar storleken på sin majoritet (medeleffektstorlek r = 0,33), medan de som tillhör en minoritet tenderar att i högre utsträckning överskatta storleken på sin minoritet (medeleffektstorlek r = 0,49).

Effekten av selektiv exponering på polarisering verkar medieras delvis av perception av opinionsklimatet. På vanlig svenska betyder det att uppfattningen av opinionsklimatet kan tänkas ha en delvis indirekt påverkan på sambandet mellan selektiv exponering och polarisering. Vilket berör det som Jesper nämner.

Däremot är det alldeles utmärkt att systemvetare och fysiker undersöker sociala nätverk eftersom de ofta har en matematisk approach (som i artikeln om majoritetsillusion) som kan användas till bland annat maskininlärning. Det kan vi förhoppningsvis få nytta av i framtiden!

Avslutningsvis

Jag hoppas denna genomgång av forskningen var lite mer klargörande och utvecklande. Som brukligt har jag redogjort för en mycket liten del av forskningen i ämnet eftersom jag inte har haft för avsikt (eller tid) att vara uttömmande eller representativ, utan har snarare godtyckligt valt ut olika aspekter.

Anledningen till att jag inte skrev om allt detta tidigare beror på tre saker. För det första var min förra text en motvikt till vad många medier skrev. För det andra håller jag på och planerar ett experiment för att undersöka fenomenet ifråga och tänkte att avvakta tills det är klart. Det är roligare att ha lite data att visa upp. För det tredje: tid.

Men det är en balansgång jag också har reflekterat kring: Bör jag skriva (här på bloggen) om enskilda intressanta studier som inte är representativa för forskningen? Eller bör jag försöka noga överväga forskningen innan jag skriver? Den första metoden är snabb och delvis journalistisk, den andra långsam och mer forskningsanknuten.

Oavsett vad svaret på frågan än blir i framtiden tar jag i nuläget gärna emot specifika frågor och kommentarer i kommentarsfältet nedan och besvarar dem vid tillfälle.

Filterbubblor och ekokammare under politiska val

Ekokammare

Efter det amerikanska presidentvalet blev frågan om filterbubblor och ekokammare aktuell som en av förklaringarna till Donald Trumps framgång. I denna text ska jag ge några skäl till varför effekten av filterbubblor och ekokammare är överdriven, delvis baserat på min egen forskning.

Ett vanligt förekommande fenomen är att människor framför allt tar del av nyheter och information som bekräftar vad de redan tror. Detta brukar förklaras med selektiv exponering och confirmation bias. Åtminstone i forskningen. I massmedier är detta ofta beskrivet som filterbubblor och ekokammare.

Men journalister och massmedier är dock duktiga på att lyfta fram just filterbubblor och ekokammare och ge dem ovanligt stor förklaringskraft, kanske för att det går trender och att många journalister använder sociala medier själva (dock långt ifrån alla) där exempel efter exempel på falska nyheter, propaganda och uppenbara lögner har spridits.

Det går naturligtvis inte sticka under stolen med att filterbubblor och ekokammare kan vara en bidragande orsak. Men det intressanta är ju i vilken utsträckning det är en bidragande orsak, och i nuläget finns det inte mycket som tyder på att den är speciellt stor.

För att sammanfatta forskningen i en mening kan jag säga att föreställningen om filterbubblors och ekokammares inverkan är tämligen överdriven. Det finns flera skäl till att vara skeptisk till det och jag ska redogöra för ett godtyckligt antal av skälen i denna text.

Men först:

Vad är filterbubblor och ekokammare?

Med filterbubblor menas oftast algoritmer som styr vad som ska visas i exempelvis en sökmotors resultatsidor och i våra nyhetsflöden på sociala medier. Dessa resultatsidor och nyhetsflöden påverkas i sin tur av vårt användande av dem.

Då människor generellt föredrar information som bekräftar vad de redan tror (ett väletablerat faktum i forskningen), är idén att människor klickar sig allt djupare in i en omslutande ”bubbla” av information som allt mer bekräftar vad de redan tror. På så vis återkommer (”ekar”) välbekant information dag ut och dag in.

Forskningen om filterbubblor är dock inte speciellt omfattande, utan startade i mångt och mycket med Eli Parisers bok The Filter Bubble. Det är förvisso ingen akademisk bok, utan i mångt och mycket en bok om Eli Parisers egna erfarenheter och farhågor av att använda Google med några illustrativa exempel.

Boken har gett upphov till mycket diskussion och forskningsfrågor, men det är kanske bäst att se boken på just det viset och inte som ett bevis på problemen med sökmotorer eller sociala medier.

1. Alla algoritmer är inte personaliseringar

Först av allt verkar det finnas en vanlig missuppfattning att algoritmer kan likställas med personalisering. Men algoritmer är långt ifrån synonymt med personalisering.

En algoritm är helt enkelt instruktioner som en dator följer för att slutföra en specifik uppgift, precis som vi människor följer ett recept i en kokbok. En algoritm kan därför vara väldigt enkel (exempelvis ”Om A är lika med 1, så ska B utföras”) eller betydligt mer komplex, och kan slutföra vilken typ av uppgift som helst (det vill säga, den behöver inte vara relaterad till personalisering). Det är samma för recept, du kan göra ett bakverk eller ett sprängmedel.

Personalisering innebär, i detta sammanhang, att sociala medier och sökmotorer kommer ihåg och anpassar sig efter vad just du gillar, klickar på eller liknande. Klickar du exempelvis på länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk så kommer mer länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk att visas framöver. Risken är då uppenbar: Du får tills slut bara se länkar om hur mänsklig klimatpåverkan är falsk.

Men då missar man alla andra algoritmer som också finns i sociala medier och sökmotorer. Google arbetar med att kontrollera sanningshalten i påståenden, att öka mångfalden på YouTube genom att infoga relaterade videor, med mera. Facebook har också algoritmer som visar relaterade länkar till en upplagd länk, vilket har visat sig minska effekten av ekokammare. Kort sagt, det finns många algoritmer och några kan öka filterbubblan, andra minska den. Vi vet alltså inte ens åt vilket håll pendeln lutar, generellt sett.

Men detta är den tekniska biten. Forskningen visar också att människor tröttnar på att höra samma sak flera gånger, även under kortare tidsperioder som ett par timmar, och letar sig därför vidare till annan information som säger emot deras övertygelser. Med andra ord, tekniken kanske har ändrats drastiskt på senare år, men människor är fortfarande stenåldersmänniskor.

Så vad är konsekvenserna av filterbubblor på sikt? Det är svårt att säga, men vad som däremot är säkert att säga att det är lätt att överdriva och antingen prata om en av två ytterligheter där tekniken styr människorna eller där människorna styr tekniken. Sanningen pendlar dock fram och tillbaka mellan dessa två ytterligheter beroende på sammanhang.

Därför är varningarna om filterbubblor och ekokammare också överdrivna eftersom det verkar bygga på antagandet att människor bara vill bekräfta sina övertygelser och att algoritmer bara syftar till att personalisera innehållet i sociala medier, vilket endast är sant om man ignorerar alla andra tillfällen då de inte gör det.

2. Preferenser är inte val

Även om det är ett etablerat faktum att människor föredrar nyheter och information som bekräftar vad de redan tror, följer det inte att de också exponerar sig för sådana nyheter. Inte heller följer det att de undviker nyheter som säger emot deras övertygelser. Det går alltså alldeles utmärkt att föredra nyheter som bekräftar ens övertygelser, och ändå exponeras för nyheter som går emot ens övertygelser. Det är också ett väletablerat forskningsresultat.

Det är nämligen viktigt att skilja mellan vad man själv föredrar, vad man själv väljer och vad man exponeras för som andra har valt. Det vi väljer kan också skapa en preferens för det vi har valt (så kallad mere exposure effect), vilket innebär att det inte är så enkelt att människor har en färdig åsikt och sedan inhämtar information som bekräftar den. De kan mycket väl vara tvärtom: de har inte en åsikt, utan blir exponerade för en specifik information som sedan hjälper till att forma en åsikt.

Vi får en mängd nyheter som dyker upp i våra flöden som inte bekräftar vad vi redan tror, och vår benägenhet att klicka vidare till dessa nyheter påverkas av sociala faktorer (som hur populära de är, vem som är avsändare, vilka relaterade nyheter det finns, vilket humör man är på, med mera), och inte bara huruvida innehållet bekräftar vad vi redan tror.

3. Våra vänner är inte homogena

I sociala medier sägs det ofta att vi blir vänner med människor som tycker likadant som oss själva. Forskningen visar att det stämmer i viss utsträckning. Men forskningen visar också att vi är relativt dåliga på att bedöma vilken politisk övertygelse våra vänner har. En anledning till det är att våra vänner (både offline och online) ofta kommer från arbetsplatsen där det redan finns en bredd av politiska åsikter.

Dessutom blir våra personliga nätverk mer diversifierade ju mer vi använder sociala medier. Så det borde innebära att vi exponeras för en större mångfald, inte mindre, ju mer vi använder sociala medier.

Det är dessutom de yngre som använder sociala medier mest, och det verkar vara äldre som i högre grad röstade på Donald Trump. Om nu filterbubblor och ekokammare vore den bidragande faktorn till detta valresultat (som när nyheter från högersidan med falsk information sprids på Facebook) skulle vi förvänta oss att sambandet vore tvärtom.

4. Intresserade rör sig över gränserna

De som är politiskt intresserade har ofta redan en stark politisk övertygelse och rör sig över blockgränsen och exponerar sig för nyheter som rör motståndarsidan, det vill säga nyheter som går emot deras övertygelser. De som inte är politiskt intresserade tar helt enkelt inte del av speciellt mycket nyheter från varken den ena eller andra sidan.

Detta leder till den paradoxala situationen att de som är mest mottagliga för att påverkas av information inte exponeras för den, och de som är minst mottagliga för att påverkas av information är de som exponeras mest för den.

5. Polariseringen startade innan sociala medier

Man skulle kunna tänka sig att människor som tar del av information som bekräftar vad de redan tror också kommer att bli mer extrema i sina politiska övertygelser ju längre de håller på. Men det verkar de dock inte bli, enligt en artikel jag presenterade på kommunikationskonferensen Ecrea i Prag häromdagen, som jag skrivit tillsammans med Adam Shehata och Jesper Strömbäck.

Politiska övertygelser är tvärtom relativt stabila över tid och benägenheten att exponera sig för nyheter från motståndarsidan är också relativt stabil – oberoende av varandra. Med andra ord verkar inte den politiska övertygelsen förstärka benägenheten att exponera sig för nyheter som bekräftar den egna eller andra sidan, eller vice versa. En av anledningarna är att upprepad exponering för samma typ av nyheter tappar i effekt.

Det gäller Sverige och svenskarna, men forskare från Tyskland jag pratat med under konferensen har också nått likartade resultat, dock inte publicerat i någon tidskrift ännu, liksom tidigare resultat från Nederländerna. Både Tyskland och Nederländerna har ungefär samma partisystem som Sverige.

De som pratar om ökad polarisering hänvisar ofta till USA och kraftigt vinklade medier på vänster- respektive högerkanten, mycket tack vare att det bara finns två partier och kandidater att välja mellan. Men även där tycks tendensen vara densamma.

Polariseringen inom den amerikanska kongressen och allmänheten ökade exempelvis långt innan sociala medier eller vinklade nyhetsmedier på nätet slog igenom på bred front. Vad som därför är en rimligare tolkning är att vinklade medier har vuxit fram ur en redan befintlig politisk polarisering, snarare än att vinklade medier har skapat politisk polarisering.

Om man förväxlar detta orsakssamband är det lätt att gå vilse och peka ut fel förövare, såsom filterbubblor och ekokammare, och ödsla tid på att försöka lindra problemets symptom snarare än att försöka komma till rätta med problemets orsaker.

6. Nyhetsdelningar är inte mått på hur många som tror på nyheten

Det kanske är uppenbart, men av mina diskussioner med journalister att döma behövs det påpekas upprepade gånger: bara för att en nyhet har delats tusen gånger betyder det inte att tusen personer tror att nyheten är sann.

Man kan dela en nyhet av flera skäl, till exempel för att kommentera sanningshalten i texten eller helt enkelt för att man roas av den. Inte minst delar personer på högerkanten artiklar från vänsterkanten (och vice versa) genom att påpeka det absurda i någon detalj.

Så när en nyhet har delats tusentals gånger vet vi inte varför. Vi vet bara att den delats tusentals gånger.

Sedan har vi begreppen engagemang eller interaktioner. Det är begrepp som massmedierna själva har hittat på genom att slå ihop alla siffror som rapporteras från Facebook. Facebook rapporterar nämligen antalet gillningar, kommentarer och delningar, vilket tillsammans blir ”engagemang”. En fejknyhet om valet har exempelvis fått 700 000 engagemang. Men hur ofta har den gillats, kommenterats och delats? Det vet vi inte eftersom pratet om ”engagemang” döljer den informationen. Så vi har alltså en situation där mängder av siffror slås ihop och bildar nya, större siffror. Dessa stora siffror tas sedan som ett mått på problemen i samhället: Tänk att en fejknyhet har fått 700 000 engagemang! Men eftersom vi inte vet vad som döljer sig bakom denna siffra bör man förhålla sig skeptisk och ta reda på vad som har hänt, och mer viktigt varför det har hänt. Men på inga sätt kan man utifrån blott denna information dra slutsatsen om hur det påverkar människor, som att de tror på nyheten ifråga.

Att sätta ett likhetstecken mellan antal engagemang och storleken på samhällets problem är endast ett antagande, inte ett observerbart faktum. Sluta sätta så stor tilltro till stora siffror.

Slutsats

Filterbubblor, ekokammare, selektiv exponering och confirmation bias i alla ära, det är mitt forskningsområde och jag skulle gärna vilja överdriva dess betydelse för att göra min egen forskning mer relevant. Men faktum kvarstår att det i nuläget inte kan förklara speciellt mycket av den polarisering vi ser, varken i amerikanska val (som en majoritet av forskningen utgår ifrån) eller svenska val.

Det är så många faktorer som samverkar på samma gång att det är för svårt att peka ut en enda faktor, även om det känns intuitivt när man tittar på sociala medier och ser en person som delar en artikel fylld till bredden av faktafel, och att det därmed ”måste” vara en konsekvens av användningen av sociala medier.

Men däremot kan ekokammare och filterbubblor ha stor förstärkande effekt på redan befintlig polarisering. Så när vi ser extrema avarter i sociala medier så ser vi sällan genomsnittssvensken som hamnat i en ond spiral av filterbubbla, utan oftare ser vi just den extrema avarten som har fått ett medium för att göra sin röst hörd.

Forskares uppgift är då delvis att ignorera avarterna och i stället studera majoriteten, precis som vi inte studerar en sekt för att sedan dra slutsatser om befolkningen eller religioner i allmänhet.

Men låt oss leka med tanken att filterbubblor och ekokammare är de viktigaste förklaringarna till att människor röstar som de gör. Då följer genast ett par frågor: Vad förklarar tidigare val där sociala medier inte fanns? Och varför är en republikan, i stället för en demokrat, invald som president i detta val om människor helt enkelt bara bekräftar sina egna övertygelser – borde vi inte se samma resultat vid varje val och opinionsundersökning?

När massmedierna försöker lägga större delen av fokus på just fejknyheter på Facebook som en förklaring till ett valresultatet finns det alltså all anledning att vara kritisk.

Läs mer

Se mer

På Internetdagarna 2017 höll jag en föreläsning om filterbubblor – se på YouTube.

Lyssna mer

Ställen där jag pratat mer om så kallade filterbubblor.

Sveriges Radio P1 Medierna i direktsändning: Mediers reklamjulklapp och falska filterförklaringar:

Varför spelar journalister med i hysterin om Årets julklapp? Lösenordläcka i fokus efter SVT:s granskning. Och filterbubblor och falska nyheter – fenomenen som seglat upp som roten till allt ont.

Podcasten Digitalsamtal avsnitt #059 – Den porösa filterbubblan:

”Filterbubblan” är ett dåligt definierat begrepp, och vars effekter dessutom överskattas kraftigt. Bubblorna är i själva verket väldigt porösa. Det säger Peter Dahlgren, doktorand i mediepåverkan på JMG i Göteborg.

I veckans avsnitt av Digitalsamtal pratar han bland annat om selektiv exponering och vad forskningen egentligen säger om hur mediakonsumenter väljer att gallra i informationsfloden och vilka effekter det får. Läs gärna också hans blogginlägg som kommenterar bubbeldebatten efter det amerikanska presidentvalet.

Podcasten Aning avsnitt 15. Filterbubblor med Peter Dahlgren:

Ett avsnitt i gränslandet mellan mediepåverkan, politisk kommunikation och social kognition. Hur påverkar långvarig användning av sociala medier människors världsbild? Vad är filterbubblor, selektiv exponering, ekokammare och confirmation bias? Hur bör man värdera nyheter? Medieforskaren Peter Dahlgren svarar.