För drygt en månad sedan skrev jag en debattartikel på Newsmill, Vill VoF verkligen störta demokratin?, som ett svar på Torbjörn Sasserssons debattartikel Den aggressiva skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning delar säng med läkemedelsindustrin.

Det handlade i det stora hela om att Sassersson påstod att vetenskapsföreningen VoF försöker inskränka yttrandefriheten och styra hela Sverige. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt sådana påståenden, men efter att ha debatterat med folk som på allvar tror att jorden är 6 000 år gammal och att USA styrs av intergalaktiska rymdödlor blir man inte speciellt förvånad längre.

Sassersson gav mig omedelbart diagnosen neuros efter jag skrivit artikeln, vilket jag tyckte var rätt kul. Men hur som helst, nu ska vi ägna oss åt en annan kommentar jag fick på min egen debattartikel.

Retorik verkar inte vara något utbrett ämne då få verkade förstå det retoriska hantverket som låg bakom artikeln (visserligen var de flesta kommentarerna från ”motståndarsidan”, så det var väl naturligt att kasta paj). Men en före detta retorikstudent, Liobov Triufanova, förstod åtminstone:

Ha ha ha, dagens bästa inlägg/replik! Som gammal retorik-student är jag djupt imponerad och avundsjuk. Var undervisas ironins underbara konst på denna höga nivå? Snart öppnar antagningen till högskolorna och jag är väldigt sugen på att läsa en termin ironi- och argumentationsanalys…

Tack, tack. Ironi är ju dock något man får öva upp själv, och min sjuka humor spelar nog en mycket viktig roll i det. Argumentationsanalys har jag framför allt fått från den teoretiska filosofin, och då i synnerhet formell och informell logik. För de som inte är bevandrade inom filosofin kan jag säga att det i princip handlar om hur man bygger upp välunderbyggda argument utan fel, liksom att man ser när någon annan begår ett felslut, det vill säga kommer till fel slutsats utifrån ett påstående.

För övrigt, om man nu skall vara allvarlig, är Peter Dahlgrens argument mycket bättre underbyggda än Torbjörn Sasserssons. Trots den ”raljerande tonen”. Personligen tycker jag mig se ett samband mellan folk som saknar både argument och förmåga att uttrycka sig elegant i skrift och klagomål över ”den barnsliga tonen” och ”översittarattityd. Men detta kan förstås vara en falsk kausalitet…

Motståndarsidan menade att jag inte hade några argument alls i min text. Det är förstås intressant att man ser det så, eftersom de var indirekta bevis eller reductio ad absurdum, vilket innebär att man vänder på resonemanget för att bevisa på hur absurd konsekvens argumentet ifråga får. Det är ett sätt att vederlägga argument, vilket kan vara svårt att se som ett argument vid första anblick. Har man ingen förståelse för argumentering är det lätt att avfärda det som ”trams” och sedan inte förstå kopplingen med sitt eget argument och motargumentet.

Att jag nämnde mina forna retorik-studier var en vink till Peter Dahlgrens egen bakgrund. Jag försökte bara säga att jag uppskattar hans yrkesmässiga skicklighet och frågar ödmjukt hur jag själv kan bli lika duktig skribent som han är.

Jag väljer att svara här. Det är egentligen mycket enkelt: filosofi, retorik och ett stort allmänt intresse för allting. (Och skriva mycket förstås.) Svårare än så är det inte – det är bara en fråga om hur mycket tid man har till förfogande, eftersom det inte är något man lär sig på fikarasten.

Peter Dahlgren hade kunnat gå den lätta vägen och motbevisa Torbjörn Sassersson i sak. Istället väljer han den svåra vägen och spinner ett mycket skicklig nät av en väl underbygd patos och etos-argumentation. Och jag erkänner, jag är mycket imponerad.

Nu när jag har lyckats hålla din uppmärksamhet ända fram till slutet vill jag bara säga att jag kan hjälpa dig att skriva debattartiklar. Du trodde väl nämligen inte att jag skulle skriva allt det här utan att på något vis ta dina pengar ifrån dig?