Eric Louw

Kan-journalistik: nyheter om saker som kan hända

Krispanikskräck

Journalisterna har inte mycket makt, men de har ändå en specifik och mycket viktig makt, nämligen att skapa moralpanik. Åtminstone om man frågar Eric Louw, som i boken The Media and Political Process (s. 73f) skriver:

journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.

Historien ”X påverkade Y” är förstås mer intressant än ”X påverkade inte Y”.  Men ibland räcker verkligheten inte till för att skapa sådana rubriker, och då finns det andra sätt att skapa moralpanik.

Har man inget konkret exempel att komma med kan man alltid använda vinkeln ”X kan påverka Y”.

Har man fortfarande inget att komma med kan man med fördel använda ”det kan inte uteslutas att X kommer påverka Y”.

Här bör man därmed förhålla sig kritisk. Varför inte ställa följdfrågan ”när kunde detta uteslutas senast?”. Om svaret är att man sällan eller aldrig kan utesluta något gör man sig snarare skyldig till att appellera till okunnigheten och flytta bevisbördan till de som påstår att något inte sker, snarare än att presentera belägg för att detta något faktiskt sker.

MSB kan inte utesluta utländsk påverkan på valet – ”vi står inför en stor utmaning”

Thomas Mattsson, chefredaktör för Expressen, sa i en intervju i P1 Medierna under 2014 apropå användet av ordet kan när tidningen skrev om försvunna planet flight MH370:

Det är väl en bra formulering som tydliggör för publiken att det här är inte något vi vet, utan det här är något som man kanske utreder eller en teori som myndigheterna har. Men det är inget fakta som vi kan slå fast.

Denna kan-journalistik, där man inte berättar vad som faktiskt har hänt eller sannolikt kommer hända, utan vad som logiskt sett kan hända, innebär att man har en oändlig källa att ösa nyheter från. Det är bara fantasin som sätter gränserna om vilka saker som ännu inte har uteslutits eller vilka konsekvenser det kan tänkas få. Den verkliga konsekvensen kan (notera kan här!) många gånger i stället bli, som Louw uttrycker det, att en moralpanik skapas.

Men när allt kommer till kritan, hur många saker kan du komma på som verkligen kan uteslutas i framtiden?

Cyniskt om journalister och politik

För ett tag sedan läste jag The Media and Political Process av Eric Louw, och förutom att vara en bra bok om politisk kommunikation, bjöd den också på följande guldkorn till citat – som handlar om relationen mellan journalister och politiker.

Vad politiker måste göra i en medialiserad politik (sidan 25ff):

Secondly, the televisualization of politics altered the sort of people selected to be performance-politicians […] What is now required is an ability to wear whatever ‘face’ (mask) one’s minders require: to perform in front of television camers; to look attractive and/or ‘leader-like’ on screen; to speak in sound-bites; and preferably say nothing substantive when journalists are around.

Vad politiska journalister tror om sig själva (sidan 71):

Central to liberal journalism’s professional ideology is the notion that journalists serve the public by acting as watchdogs. […] this notion has grown into a package of fantasies political journalists now believe about themselves, i.e. […] A self-image of themselves as tough, rugged individuals fighting for truth and justice […] These fantasies generate a sense of being an elite group among political journalists.

Journalisternas makt (sidan 73ff):

It is also a ‘negative power’, because journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.

Kort sagt har journalister vanföreställningen att de tillhör den politiska eliten men kan egentligen bara skrämma politiker och framkalla moralpanik bland allmänheten. Politiker å andra sidan gör bäst i att inte säga något av substans, över huvud taget, i närheten av en journalist, och ska helst bara vara en bildskön snubbe som ser ut som en ledare i tv-rutan. 😀