Samhälle

Filterbubblor och ekokammare under politiska val

Ekokammare

Efter det amerikanska presidentvalet blev frågan om filterbubblor och ekokammare aktuell som en av förklaringarna till Donald Trumps framgång. I denna text ska jag ge några skäl till varför effekten av filterbubblor och ekokammare är överdriven, delvis baserat på min egen forskning.

Ett vanligt förekommande fenomen är att människor framför allt tar del av nyheter och information som bekräftar vad de redan tror. Detta brukar förklaras med selektiv exponering och confirmation bias. Åtminstone i forskningen. I massmedier är detta ofta beskrivet som filterbubblor och ekokammare.

Men journalister och massmedier är dock duktiga på att lyfta fram just filterbubblor och ekokammare och ge dem ovanligt stor förklaringskraft, kanske för att det går trender och att många journalister använder sociala medier själva (dock långt ifrån alla) där exempel efter exempel på falska nyheter, propaganda och uppenbara lögner har spridits.

Det går naturligtvis inte sticka under stolen med att filterbubblor och ekokammare kan vara en bidragande orsak. Men det intressanta är ju i vilken utsträckning det är en bidragande orsak, och i nuläget finns det inte mycket som tyder på att den är speciellt stor.

För att sammanfatta forskningen i en mening kan jag säga att föreställningen om filterbubblors och ekokammares inverkan är tämligen överdriven. Det finns flera skäl till att vara skeptisk till det och jag ska redogöra för ett godtyckligt antal av skälen i denna text.

Men först:

Vad är filterbubblor och ekokammare?

Med filterbubblor menas oftast algoritmer som styr vad som ska visas i exempelvis en sökmotors resultatsidor och i våra nyhetsflöden på sociala medier. Dessa resultatsidor och nyhetsflöden påverkas i sin tur av vårt användande av dem.

Då människor generellt föredrar information som bekräftar vad de redan tror (ett väletablerat faktum i forskningen), är idén att människor klickar sig allt djupare in i en omslutande ”bubbla” av information som allt mer bekräftar vad de redan tror. På så vis återkommer (”ekar”) välbekant information dag ut och dag in.

Forskningen om filterbubblor är dock inte speciellt omfattande, utan startade i mångt och mycket med Eli Parisers bok The Filter Bubble. Det är förvisso ingen akademisk bok, utan i mångt och mycket en bok om Eli Parisers egna erfarenheter och farhågor av att använda Google med några illustrativa exempel.

Boken har gett upphov till mycket diskussion och forskningsfrågor, men det är kanske bäst att se boken på just det viset och inte som ett bevis på problemen med sökmotorer eller sociala medier.

1. Alla algoritmer är inte personaliseringar

Först av allt verkar det finnas en vanlig missuppfattning att algoritmer kan likställas med personalisering. Men algoritmer är långt ifrån synonymt med personalisering.

En algoritm är helt enkelt instruktioner som en dator följer för att slutföra en specifik uppgift, precis som vi människor följer ett recept i en kokbok. En algoritm kan därför vara väldigt enkel (exempelvis ”Om A är lika med 1, så ska B utföras”) eller betydligt mer komplex, och kan slutföra vilken typ av uppgift som helst (det vill säga, den behöver inte vara relaterad till personalisering). Det är samma för recept, du kan göra ett bakverk eller ett sprängmedel.

Personalisering innebär, i detta sammanhang, att sociala medier och sökmotorer kommer ihåg och anpassar sig efter vad just du gillar, klickar på eller liknande. Klickar du exempelvis på länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk så kommer mer länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk att visas framöver. Risken är då uppenbar: Du får tills slut bara se länkar om hur mänsklig klimatpåverkan är falsk.

Men då missar man alla andra algoritmer som också finns i sociala medier och sökmotorer. Google arbetar med att kontrollera sanningshalten i påståenden, att öka mångfalden på YouTube genom att infoga relaterade videor, med mera. Facebook har också algoritmer som visar relaterade länkar till en upplagd länk, vilket har visat sig minska effekten av ekokammare. Kort sagt, det finns många algoritmer och några kan öka filterbubblan, andra minska den. Vi vet alltså inte ens åt vilket håll pendeln lutar, generellt sett.

Men detta är den tekniska biten. Forskningen visar också att människor tröttnar på att höra samma sak flera gånger, även under kortare tidsperioder som ett par timmar, och letar sig därför vidare till annan information som säger emot deras övertygelser. Med andra ord, tekniken kanske har ändrats drastiskt på senare år, men människor är fortfarande stenåldersmänniskor.

Så vad är konsekvenserna av filterbubblor på sikt? Det är svårt att säga, men vad som däremot är säkert att säga att det är lätt att överdriva och antingen prata om en av två ytterligheter där tekniken styr människorna eller där människorna styr tekniken. Sanningen pendlar dock fram och tillbaka mellan dessa två ytterligheter beroende på sammanhang.

Därför är varningarna om filterbubblor och ekokammare också överdrivna eftersom det verkar bygga på antagandet att människor bara vill bekräfta sina övertygelser och att algoritmer bara syftar till att personalisera innehållet i sociala medier, vilket endast är sant om man ignorerar alla andra tillfällen då de inte gör det.

2. Preferenser är inte val

Även om det är ett etablerat faktum att människor föredrar nyheter och information som bekräftar vad de redan tror, följer det inte att de också exponerar sig för sådana nyheter. Inte heller följer det att de undviker nyheter som säger emot deras övertygelser. Det går alltså alldeles utmärkt att föredra nyheter som bekräftar ens övertygelser, och ändå exponeras för nyheter som går emot ens övertygelser. Det är också ett väletablerat forskningsresultat.

Det är nämligen viktigt att skilja mellan vad man själv föredrar, vad man själv väljer och vad man exponeras för som andra har valt. Det vi väljer kan också skapa en preferens för det vi har valt (så kallad mere exposure effect), vilket innebär att det inte är så enkelt att människor har en färdig åsikt och sedan inhämtar information som bekräftar den. De kan mycket väl vara tvärtom: de har inte en åsikt, utan blir exponerade för en specifik information som sedan hjälper till att forma en åsikt.

Vi får en mängd nyheter som dyker upp i våra flöden som inte bekräftar vad vi redan tror, och vår benägenhet att klicka vidare till dessa nyheter påverkas av sociala faktorer (som hur populära de är, vem som är avsändare, vilka relaterade nyheter det finns, vilket humör man är på, med mera), och inte bara huruvida innehållet bekräftar vad vi redan tror.

3. Våra vänner är inte homogena

I sociala medier sägs det ofta att vi blir vänner med människor som tycker likadant som oss själva. Forskningen visar att det stämmer i viss utsträckning. Men forskningen visar också att vi är relativt dåliga på att bedöma vilken politisk övertygelse våra vänner har. En anledning till det är att våra vänner (både offline och online) ofta kommer från arbetsplatsen där det redan finns en bredd av politiska åsikter.

Dessutom blir våra personliga nätverk mer diversifierade ju mer vi använder sociala medier. Så det borde innebära att vi exponeras för en större mångfald, inte mindre, ju mer vi använder sociala medier.

Det är dessutom de yngre som använder sociala medier mest, och det verkar vara äldre som i högre grad röstade på Donald Trump. Om nu filterbubblor och ekokammare vore den bidragande faktorn till detta valresultat (som när nyheter från högersidan med falsk information sprids på Facebook) skulle vi förvänta oss att sambandet vore tvärtom.

4. Intresserade rör sig över gränserna

De som är politiskt intresserade har ofta redan en stark politisk övertygelse och rör sig över blockgränsen och exponerar sig för nyheter som rör motståndarsidan, det vill säga nyheter som går emot deras övertygelser. De som inte är politiskt intresserade tar helt enkelt inte del av speciellt mycket nyheter från varken den ena eller andra sidan.

Detta leder till den paradoxala situationen att de som är mest mottagliga för att påverkas av information inte exponeras för den, och de som är minst mottagliga för att påverkas av information är de som exponeras mest för den.

5. Polariseringen startade innan sociala medier

Man skulle kunna tänka sig att människor som tar del av information som bekräftar vad de redan tror också kommer att bli mer extrema i sina politiska övertygelser ju längre de håller på. Men det verkar de dock inte bli, enligt en artikel jag presenterade på kommunikationskonferensen Ecrea i Prag häromdagen, som jag skrivit tillsammans med Adam Shehata och Jesper Strömbäck.

Politiska övertygelser är tvärtom relativt stabila över tid och benägenheten att exponera sig för nyheter från motståndarsidan är också relativt stabil – oberoende av varandra. Med andra ord verkar inte den politiska övertygelsen förstärka benägenheten att exponera sig för nyheter som bekräftar den egna eller andra sidan, eller vice versa. En av anledningarna är att upprepad exponering för samma typ av nyheter tappar i effekt.

Det gäller Sverige och svenskarna, men forskare från Tyskland jag pratat med under konferensen har också nått likartade resultat, dock inte publicerat i någon tidskrift ännu, liksom tidigare resultat från Nederländerna. Både Tyskland och Nederländerna har ungefär samma partisystem som Sverige.

De som pratar om ökad polarisering hänvisar ofta till USA och kraftigt vinklade medier på vänster- respektive högerkanten, mycket tack vare att det bara finns två partier och kandidater att välja mellan. Men även där tycks tendensen vara densamma.

Polariseringen inom den amerikanska kongressen och allmänheten ökade exempelvis långt innan sociala medier eller vinklade nyhetsmedier på nätet slog igenom på bred front. Vad som därför är en rimligare tolkning är att vinklade medier har vuxit fram ur en redan befintlig politisk polarisering, snarare än att vinklade medier har skapat politisk polarisering.

Om man förväxlar detta orsakssamband är det lätt att gå vilse och peka ut fel förövare, såsom filterbubblor och ekokammare, och ödsla tid på att försöka lindra problemets symptom snarare än att försöka komma till rätta med problemets orsaker.

6. Nyhetsdelningar är inte mått på hur många som tror på nyheten

Det kanske är uppenbart, men av mina diskussioner med journalister att döma behövs det påpekas upprepade gånger: bara för att en nyhet har delats tusen gånger betyder det inte att tusen personer tror att nyheten är sann.

Man kan dela en nyhet av flera skäl, till exempel för att kommentera sanningshalten i texten eller helt enkelt för att man roas av den. Inte minst delar personer på högerkanten artiklar från vänsterkanten (och vice versa) genom att påpeka det absurda i någon detalj.

Så när en nyhet har delats tusentals gånger vet vi inte varför. Vi vet bara att den delats tusentals gånger.

Sedan har vi begreppen engagemang eller interaktioner. Det är begrepp som massmedierna själva har hittat på genom att slå ihop alla siffror som rapporteras från Facebook. Facebook rapporterar nämligen antalet gillningar, kommentarer och delningar, vilket tillsammans blir ”engagemang”. En fejknyhet om valet har exempelvis fått 700 000 engagemang. Men hur ofta har den gillats, kommenterats och delats? Det vet vi inte eftersom pratet om ”engagemang” döljer den informationen. Så vi har alltså en situation där mängder av siffror slås ihop och bildar nya, större siffror. Dessa stora siffror tas sedan som ett mått på problemen i samhället: Tänk att en fejknyhet har fått 700 000 engagemang! Men eftersom vi inte vet vad som döljer sig bakom denna siffra bör man förhålla sig skeptisk och ta reda på vad som har hänt, och mer viktigt varför det har hänt. Men på inga sätt kan man utifrån blott denna information dra slutsatsen om hur det påverkar människor, som att de tror på nyheten ifråga.

Att sätta ett likhetstecken mellan antal engagemang och storleken på samhällets problem är endast ett antagande, inte ett observerbart faktum. Sluta sätta så stor tilltro till stora siffror.

Slutsats

Filterbubblor, ekokammare, selektiv exponering och confirmation bias i alla ära, det är mitt forskningsområde och jag skulle gärna vilja överdriva dess betydelse för att göra min egen forskning mer relevant. Men faktum kvarstår att det i nuläget inte kan förklara speciellt mycket av den polarisering vi ser, varken i amerikanska val (som en majoritet av forskningen utgår ifrån) eller svenska val.

Det är så många faktorer som samverkar på samma gång att det är för svårt att peka ut en enda faktor, även om det känns intuitivt när man tittar på sociala medier och ser en person som delar en artikel fylld till bredden av faktafel, och att det därmed ”måste” vara en konsekvens av användningen av sociala medier.

Men däremot kan ekokammare och filterbubblor ha stor förstärkande effekt på redan befintlig polarisering. Så när vi ser extrema avarter i sociala medier så ser vi sällan genomsnittssvensken som hamnat i en ond spiral av filterbubbla, utan oftare ser vi just den extrema avarten som har fått ett medium för att göra sin röst hörd.

Forskares uppgift är då delvis att ignorera avarterna och i stället studera majoriteten, precis som vi inte studerar en sekt för att sedan dra slutsatser om befolkningen eller religioner i allmänhet.

Men låt oss leka med tanken att filterbubblor och ekokammare är de viktigaste förklaringarna till att människor röstar som de gör. Då följer genast ett par frågor: Vad förklarar tidigare val där sociala medier inte fanns? Och varför är en republikan, i stället för en demokrat, invald som president i detta val om människor helt enkelt bara bekräftar sina egna övertygelser – borde vi inte se samma resultat vid varje val och opinionsundersökning?

När massmedierna försöker lägga större delen av fokus på just fejknyheter på Facebook som en förklaring till ett valresultatet finns det alltså all anledning att vara kritisk.

Läs mer

Facebook’s problem is more complicated than fake news av forskaren R. Kelly Garrett som också studerar just selektiv exponering, filterbubblor och vilseledande information på nätet. Men avsnittet där han skriver om att känslor ”smittar” i sociala medier bör man ta med en nypa salt eftersom det är under extraordinära förutsättningar, åtminstone i experimentet som genomfördes.

According to Snopes, Fake News Is Not the Problem: Take it from the internet’s chief myth busters: The problem is the failing media.

Lyssna mer

Medierna i direktsändning: Mediers reklamjulklapp och falska filterförklaringar:

Varför spelar journalister med i hysterin om Årets julklapp? Lösenordläcka i fokus efter SVT:s granskning. Och filterbubblor och falska nyheter – fenomenen som seglat upp som roten till allt ont.

Politisk polarisering mellan vänstern och högern

Vad förklarar den ökande politiska polariseringen i USA och Europa? Och varför ökar stödet för populistiska partier på högerkanten? Lyssna på denna keynote-föreläsning från amerikanska psykologiförbundet (APA) med socialpsykologen Jonathan Haidt.

Jag ska inte avslöja svaret på frågorna, utan hänvisar till videon. Den är väl värd den timme den tar att se, men kom ihåg att det framför allt handlar om polarisering från ett psykologiskt perspektiv. I denna text tänkte jag däremot sammanfatta några andra intressanta punkter, framför allt den om bristen på mångfald av politiska åsikter, vilket är en bidragande orsak till polarisering.

Haidt talar bland annat om hans teori moral foundations theory, vilket handlar om varifrån våra moraliska intuitioner kommer ifrån liksom hur de bidrar till att skapa den politiska vänstern respektive högern (mer om detta finns i hans utmärkta bok The Righteous Mind).

Brist på politisk mångfald

Han tar sitt eget vetenskapsfält som exempel och att en betydande andel psykologer ser negativt på presidentkandidaten Donald Trump, vilket delvis beror på bristen på mångfald när det kommer till politiska åsikter. I synnerhet när det kommer till hans eget fält (psykologi) som kraftigt domineras av personer på den politiska vänsterkanten. I USA, liksom i Sverige, är är vi vana vid att höra om mångfald som handlar om kön eller etnicitet. Till större delen handlar det om biologiska egenskaper.

Men vad som är mer viktigt, och vad som bättre förklarar polariseringen i samhället, är människors politiska åsikter. Det är därför viktigt att öka mångfalden bland forskarnas åsikter, så att vi inte har en situation där forskare sitter och skrattar (i samförstånd i fikarummet) åt hur dumma människor är som röstar på ”det” partiet.

Trump, för övrigt, är en auktoritär person – men inte fascist, påpekar Haidt. Det finns olika slags ideologier på högerkanten: de som vill ha en fri marknad och liten stat (Laissez-faire), de som vill göra förändringar långsamt (konservativa) och, slutligen, den typ som Donald Trump prenumererar på, de som glorifierar ingruppen och vill straffa avvikare (auktoritär). Därför är det inte konstigt att konservativa hatar Trump, just därför att han vill ha snabba förändringar.

Likaså är det viktigt att ha två saker i huvud samtidigt, uppmanar Haidt. När den politiska vänstern talar om ekonomiska ojämlikheter som orsak till fattigdom så har de rätt. När högern talar om moraliskt förfall har de också rätt. Med andra ord, båda sidor tar upp relevanta aspekter av problemet men gör samtidigt misstaget att försöka avfärda den andre sidan. Det handlar inte om antingen eller, utan både och.

Du har inte rätt att styra vad andra säger om ditt företag

Kritiker

Då och då kontaktar företag mig. De säger ”kan du ta bort dessa inlägg från ditt forum” och pekar på några användare som jämför priser för en produkt. ”De påstår att mitt företag är dyrare än konkurrenterna” fortsätter företagaren och försäkrar att de far med osanning. Men saken är den att du inte har rätt att styra vad andra säger om ditt företag. Du har däremot en rätt att göra samma sak: Att yttra dig.

Det forum jag driver är en mötesplats för människor. Jag har förvisso ett elegant regelsystem som tillämpas strikt, men det säger ingenting om att man inte får tala osanning. Jag betvivlar inte på något sätt att företagaren ifråga har rätt om sitt pris. De är säkert billigast på marknaden. Men det är däremot inte min sak, som drivet forumet, att se till att de påståenden som görs stämmer överens med verkligheten. På en öppen mötesplats har även motdebattörens åsikt rätt att komma till tals. Men med företagarens egna logik skulle jag lika väl kunna censurera honom i stället för användarna.

Häromåret var det till och med ett juridikföretag som menade att det var olagligt att ”förtala” deras företag. Jag skrattade, eftersom förtal är ett brott mot personer. Inte företag. Juridikföretaget hade alltså inte ens koll på den juridik de sålde till sina kunder, vilket är ett bottenbetyg i min bok (som är en Moleskine för övrigt). Deras kommunikation luktade naturligtvis lika bedrövlig som den tjänst de försökte våldföra sig med.

Yttrandefriheten innebär att även obekväma saker får sägas

Jag raderade förstås inget av de här inläggen, utan hänvisar helt enkelt till att vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och att det bästa man kan göra är att själv ge sig in i debatten i stället för att hytta med näven och ropa efter förbud.

Jag har många gånger ställt upp tankeexempel där enbart positiva saker får sägas. Vad det resulterar i är lätt att se eftersom vi redan har sådana länder och vi brukar fästa etiketten ”diktaturer” med snabblim på dem. Om du däremot försöker få den som äger forumet att radera och censurera allt du ogillar så bör du nog överväga att stå i en verkstad och svarva metallkoner i stället.

Så hur hanterar man negativ kritik?

Att dina kunder har flyttat ut på nätet innebär inte att du ska göra ditt yttersta för att hindra dem. Det innebär att du också ska flytta ut på nätet och möta dem där de finns. För som vi kan se ovan så är det en dålig idé att försöka censurera de som sprider dåliga vibbar om ditt företag. Internetmogna företag utvecklar i stället digitala strategier för att hantera besvärliga kommentarer och bygga upp sitt varumärke på nätet.

Några allmänna tips för att hantera negativ kritik om ditt företag på internet:

  • Var personlig. Det heter ”sociala medier” därför att det knyter ihop människor. Vi vill ha ett ansikte på företaget och inte bara ett företagsnamn. Utveckla en strategi för hur du ska profilera företaget i den externa kommunikation. Ska ni ha glimten i ögat eller sträva efter att verka kunniga och trovärdiga?
  • Var transparent. Visa vad du står för, vad du gör och vad du ska göra. Försök inte dölja dina intentioner eller arbetsmetoder. Det ställer krav på ditt etiska arbete och folk kan lättare få förtroende (och försvara dig) om de vet vad vad du sysslar med – och hur.
  • Dela med dig av fakta och information. Om någon säger något som är osant ska du korrigera med rätt fakta och ange källa. Gå aldrig till personangrepp eller börja hota användare. Då bör du säga upp ditt internetabonnemang i stället.
  • Vidta åtgärder. Se till att fixa problemet som du kritiseras för eller kompensera den kund som blivit drabbad. Skyll inte ifrån dig på underleverantörer, eftersom det till syvende och sist är du själv som valt underleverantören.
  • Bemöt kritiken på plats. Det är viktigt att du bemöter kritiken på den plats där den uppstod. Uppstår den på Twitter så bemöter du den på Twitter. Uppstår den på din blogg så bemöter du den på din blogg. Om du inte gör det kommer den negativa kritiken fortsätta att stå obemött (åtminstone ser det ut så). Därför gäller det att vara där dina kunder är, och hålla koll på förändringar.

Vill du inte att ditt personliga namn syns på Google?

Om du googlar på ditt eget namn, vad får du fram då? Många privatpersoner hör av sig till mig och vill att jag tar bort deras namn från mitt forum eller någon webbplats de varit med och arbetat kring. Även journalister som jag köpt (!) nyheter ifrån har velat ta bort nyheterna så att deras namn inte dyker upp vid en sökning. Det du ska göra då är att själv ta kontroll över ditt sökresultat. Bygg en hemsida med ditt eget namn som domän (jag har peterdahlgren.com) och se till att den kommer upp överst i sökresultatet. Du har som sagt inte rätt att censurera. Men du har rätt att yttra dig!

Jag måste samtidigt påpeka att yttrandefrihet är något av mina specialintressen. Förutom att som här förklara hur man bör agera så skriver jag också om yttrandefrihet ur ett politiskt filosofiskt perspektiv på mina andra blogg där jag försvarar yttrandefriheten mot galna fundamentalister som vill avskaffa den för sin egen religions skull.

Cyniskt om journalister och politik

För ett tag sedan läste jag The Media and Political Process av Eric Louw, och förutom att vara en bra bok om politisk kommunikation, bjöd den också på följande guldkorn till citat – som handlar om relationen mellan journalister och politiker.

Vad politiker måste göra i en medialiserad politik (sidan 25ff):

Secondly, the televisualization of politics altered the sort of people selected to be performance-politicians […] What is now required is an ability to wear whatever ‘face’ (mask) one’s minders require: to perform in front of television camers; to look attractive and/or ‘leader-like’ on screen; to speak in sound-bites; and preferably say nothing substantive when journalists are around.

Vad politiska journalister tror om sig själva (sidan 71):

Central to liberal journalism’s professional ideology is the notion that journalists serve the public by acting as watchdogs. […] this notion has grown into a package of fantasies political journalists now believe about themselves, i.e. […] A self-image of themselves as tough, rugged individuals fighting for truth and justice […] These fantasies generate a sense of being an elite group among political journalists.

Journalisternas makt (sidan 73ff):

It is also a ‘negative power’, because journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.

Kort sagt har journalister vanföreställningen att de tillhör den politiska eliten men kan egentligen bara skrämma politiker och framkalla moralpanik bland allmänheten. Politiker å andra sidan gör bäst i att inte säga något av substans, över huvud taget, i närheten av en journalist, och ska helst bara vara en bildskön snubbe som ser ut som en ledare i tv-rutan. 😀

Om Lars Vilks, yttrandefrihet och att vara kränkt

Mordhoten på Lars Vilks sätter åter rondellhundarna i rampljuset. Jag har skrivit en bloggpost om ämnet på min andra blogg opponent.se:

Konsten att stå upp för yttrandefriheten när man inte får kränka

Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.

”Peter Dahlgren hade kunnat gå den lätta vägen”

Det här kommer att bli ett skamlöst självpromotande. Den som inte orkar läsa min självupptagna text ombeds sluta läsa från och med… nu. Det här handlar nämligen om mina ninjakunskaper i retorik. Att verka, men inte synas.

För drygt en månad sedan skrev jag en debattartikel på Newsmill, Vill VoF verkligen störta demokratin?, som ett svar på Torbjörn Sasserssons debattartikel Den aggressiva skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildning delar säng med läkemedelsindustrin.

Det handlade i det stora hela om att Sassersson påstod att vetenskapsföreningen VoF försöker inskränka yttrandefriheten och styra hela Sverige. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt sådana påståenden, men efter att ha debatterat med folk som på allvar tror att jorden är 6 000 år gammal och att USA styrs av intergalaktiska rymdödlor blir man inte speciellt förvånad längre.

Sassersson gav mig omedelbart diagnosen neuros efter jag skrivit artikeln, vilket jag tyckte var rätt kul. Men hur som helst, nu ska vi ägna oss åt en annan kommentar jag fick på min egen debattartikel.

Retorik verkar inte vara något utbrett ämne då få verkade förstå det retoriska hantverket som låg bakom artikeln (visserligen var de flesta kommentarerna från ”motståndarsidan”, så det var väl naturligt att kasta paj). Men en före detta retorikstudent, Liobov Triufanova, förstod åtminstone:

Ha ha ha, dagens bästa inlägg/replik! Som gammal retorik-student är jag djupt imponerad och avundsjuk. Var undervisas ironins underbara konst på denna höga nivå? Snart öppnar antagningen till högskolorna och jag är väldigt sugen på att läsa en termin ironi- och argumentationsanalys…

Tack, tack. 🙂 Ironi är ju dock något man får öva upp själv, och min sjuka humor spelar nog en mycket viktig roll i det. Argumentationsanalys har jag framför allt fått från den teoretiska filosofin, och då i synnerhet formell och informell logik. För de som inte är bevandrade inom filosofin kan jag säga att det i princip handlar om hur man bygger upp välunderbyggda argument utan fel, liksom att man ser när någon annan begår ett felslut, det vill säga kommer till fel slutsats utifrån ett påstående.

För övrigt, om man nu skall vara allvarlig, är Peter Dahlgrens argument mycket bättre underbyggda än Torbjörn Sasserssons. Trots den ”raljerande tonen”. Personligen tycker jag mig se ett samband mellan folk som saknar både argument och förmåga att uttrycka sig elegant i skrift och klagomål över ”den barnsliga tonen” och ”översittarattityd. Men detta kan förstås vara en falsk kausalitet…

Motståndarsidan menade att jag inte hade några argument alls i min text. Det är förstås intressant att man ser det så, eftersom de var indirekta bevis eller reductio ad absurdum, vilket innebär att man vänder på resonemanget för att bevisa på hur absurd konsekvens argumentet ifråga får. Det är ett sätt att vederlägga argument, vilket kan vara svårt att se som ett argument vid första anblick. Har man ingen förståelse för argumentering är det lätt att avfärda det som ”trams” och sedan inte förstå kopplingen med sitt eget argument och motargumentet.

Att jag nämnde mina forna retorik-studier var en vink till Peter Dahlgrens egen bakgrund. Jag försökte bara säga att jag uppskattar hans yrkesmässiga skicklighet och frågar ödmjukt hur jag själv kan bli lika duktig skribent som han är.

Jag väljer att svara här. Det är egentligen mycket enkelt: filosofi, retorik och ett stort allmänt intresse för allting. (Och skriva mycket förstås.) Svårare än så är det inte – det är bara en fråga om hur mycket tid man har till förfogande, eftersom det inte är något man lär sig på fikarasten.

Peter Dahlgren hade kunnat gå den lätta vägen och motbevisa Torbjörn Sassersson i sak. Istället väljer han den svåra vägen och spinner ett mycket skicklig nät av en väl underbygd patos och etos-argumentation. Och jag erkänner, jag är mycket imponerad.

Nu när jag har lyckats hålla din uppmärksamhet ända fram till slutet vill jag bara säga att jag kan hjälpa dig att skriva debattartiklar. Du trodde väl nämligen inte att jag skulle skriva allt det här utan att på något vis ta dina pengar ifrån dig? 😉

Källkritik behövs bara på Wikipedia? Trams.

Kolla källan!Wikipedia och källkritik är två vanliga ordkombinationer. Eftersom vem som helst kan ändra information måste man inta ett kritiskt förhållningssätt. Wikipedia anses därför som mindre pålitligt. Trams, säger jag.

Denna utveckling är bra. Att måla ut vanliga uppslagsverk såsom Nationalencyklopedin som ett verk man inte behöver källgranska är naivt. Trots att en NE-artikel i regel bara skrivs av en expert och sedan faktagranskas av en redaktör, har det nationella uppslagsverket väldigt bristfälliga källhänvisningar – om ens några.

Tittar man på en artikel på Wikipedia hittar man förvisso en skiftande kvalitet men också en otrolig bredd och emellanåt ett väldigt djup. I större och framför allt mer kontroversiella artiklar finner man referenser till nästan varje påstående genom fotnoter. Detta gör att det blir betydligt lättare att faktiskt källgranska än Nationalencyklopedin som är skriven av experter som förmodas ha rätt enbart på basis av sin titel.

Wikipedia bör vara starten i ditt faktasökande, inte slutet. Detsamma bör gälla alla uppslagsverk och ingenting som på något vis bara gäller en wiki. Kom ihåg att ju mer extraordinärt ett påstående är, desto mer extraordinära bevis krävs. Man bör aldrig ta saker för givna oavsett vilken källan är. Det viktigaste är metoden, det vill säga hur man har kommit fram till ett givet påstående. Och då spelar det ingen roll om källan heter Nationalencyklopedin eller Wikipedia. Även Dagens Nyheter stämmer in i denna kritik men fokuserar dock bara på Wikipedia, Källkritik behövs när du använder Wikipedia, men där nämns den bristande utbildningen i källkritik som förekommer i skolan.

På Wikipedia kan man dessutom följa arbetet med en specifik artikel genom dess diskussionssidor. Man kan där enkelt se vilka påståenden som vållar huvudbry bland wikiskribenterna och därmed också vilka påståenden man själv behöver källgranska närmare. Per Gahrton kallar det en skendemokrati, men det bör snarare betraktas tvärtom. Att få alla verktyg tillgängliga för att se vilken mening som ändrats, och dessutom få syftet med redigeringen förklarat på diskussionssidorna, är minst sagt allt annat än skendemokrati. En sådan funktion saknas på de traditionella uppslagsverken och det går inte att se tankebanorna kring en artikel. Att det förekommer missbruk bör man förstås vara medveten om, men denna vetskap bör snarare göra oss mer skeptiska vilket i sin tur gör att vi dubbelkollar påståenden än tar dem för givna.

Allt handlar i slutändan om hur man hanterar de respektive uppslagsverken. Den som trodde att Nationalencyklopedin skulle läsas och sedan accepteras som fakta trodde således fel. Källkritik är något universellt och ska inte bara förknippas med internetmedier.

Uppdaterat: Wikipedias svenska ordförande har svarat på Per Gahrtons kritik.

Regler vid publicering på nätet – yttrandefrihet och utgivningsbevis

Får man skriva vad som helst på nätet? Har myndigheter rätt att censurera? Vad är hets mot folkgrupp och vad kan hända? Har jag yttrandefrihet på min blogg?

Frågorna kring publicering på nätet är många. Här finner du svar som rör yttrandefrihetsgrundlagen, hur du skaffar utgivningsbevis och vad du bör tänka på. Om du bara letar efter snabba svar, titta i sammanfattningen längst ned.

Allmänt om publicering

Chefredaktör'nPublicering på nätet skiljer sig från traditionella medier och lyder under andra lagar. I synnerhet dessa:

Detta är dock en sanning med modifikation. Olika lagar gäller under olika förutsättningar, vilket jag tänker försöka bena ut.

Därför ska du grundlagsskydda din webbplats

Ett utgivningsbevis innebär att en webbplats blir skyddad av yttrandefrihetsgrundlagen. Det är det starkaste skyddet som går att få och innebär att myndigheter inte har rätt att lägga sig i vad du publicerar. Det blir olagligt för myndigheter att censurera.

År 2006 stängdes Sverigedemokraternas webbplats ”SD-kuriren” ned av webbhotellsleverantören efter påtryckningar från utrikesdepartementet. Detta hade dock varit totalt grundlagsvidrigt om partiet ifråga hade ett utgivningsbevis.

Genom utgivningsbeviset utses en ansvarig utgivare. En ansvarig utgivare är juridiskt ansvarig för allt som publiceras på webbplatsen.

Ett utgivningsbevis är bra därför att:

Police brutality

  • Skyddad mot censur. Myndigheter får inte förhandsgranska eller på annat sätt försvåra publiceringen. De får heller inte ingripa i vad du ska publicera. Det kan bara ske i efterhand.
  • Personuppgiftslagen gäller inte. Du får publicera personuppgifter utan de restriktioner som personuppgiftslagen (PUL) annars innebär.
  • Ansvaret klargörs. Man tydliggör framför allt för allmänheten, men också internt, vem som har ansvaret vid yttrandefrihetsbrott.
  • En enda person ansvarig. En enda person, ansvarige utgivaren, ansvarar för vad som publiceras och därmed eventuella yttrandefrihetsbrott. Inget får publiceras mot dennes vilja och ansvarig utgivare har alltid sista ordet om vad som ska publiceras.
  • Meddelarskydd. Den som meddelar en verksamhet som har ansvarig utgivare, till exempel en journalist, har rätt att vara anonym. Detta är inskrivet i grundlagen, och en journalist kan aldrig kräva att du ska offentliggöra ditt namn.
  • Källskydd. Myndigheter inte får efterforska meddelarens namn. Det innebär att en myndighet inte får ta reda på vem som har tipsat en journalist.
  • Anonymitetsskydd. De som jobbar i redaktionen får inte avslöja vem meddelaren är. Läs föregående mening en gång till för säkerhets skull. Du får inte avslöja vem meddelaren är. Det är inget som du kan välja, utan det är en skyldighet du har som publicist.

I mina ögon är just censurskyddet och de olika skydden för meddelares anonymitet som är det centrala i grundlagsskyddet. Sedan är det förstås bekvämt för justitiekanslern (JK) och åklagarväsendet att ha en enda person att vända sig till om något olagligt publiceras.

Med stor makt kommer stort ansvar

AnonymousNu är det inte så att man är utan ansvar om man har ett utgivningsbevis. I stället gäller ett antal brott som definieras i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Yttrandefrihetsgrundlagens brott är densamma och innehåller bara en hänvisning till tryckfrihetsförordningen.

Det finns 18 tryckfrihetsbrott man kan dömas för:

  1. högförräderi
  2. krigsanstiftan
  3. spioneri
  4. obehörig befattning med hemlig uppgift
  5. vårdslöshet med hemlig uppgift
  6. uppror
  7. landsförräderi eller landssvek
  8. landsskadlig vårdslöshet
  9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
  10. uppvigling
  11. hets mot folkgrupp
  12. brott mot medborgerlig frihet
  13. olaga våldsskildring
  14. förtal
  15. förolämpning
  16. olaga hot
  17. hot mot tjänsteman
  18. övergrepp i rättssak

Läser man listan för första gången kanske man inte tror att det berör dig speciellt mycket som nätpublicist. Men hets mot folkgrupp, förtal, förolämpning och olaga hot är vanliga på nätet och förmodligen det du kommer att stöta på mest.

Jag kan upplysa dig om att annonser däremot inte går att grundlagsskydda. De betraktas som en extern del och omfattas inte av utgivningsbeviset. En ansvarig utgivare kan alltså inte hållas ansvarig för brott som begås genom en annons. Det är i stället den som faktiskt driver verksamheten som är ansvarig för annonserna.

Om du har begått ett tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott så är det justitiekanslern (JK) som fungerar som en exklusiv åklagare som kan åtala. Alla stämningar måste alltså gå genom justitiekanslern.

Bloggar, forum och kommentarer kan nästan skyddas

Det är viktigt att poängtera att innehållet i databasen (alltså webbplatsen) endast får ändras av den som driver verksamheten. Om du har ett forum eller en blogg med kommentarer kan du inte få ett utgivningsbevis. Då gäller i stället lagen om elektroniska anslagstavlor.

Lagen om elektroniska anslagstavlor innebär att om du stöter på ett inlägg där någon uttrycker exempelvis hets mot folkgrupp ska du plocka bort det inom skälig tid. ”Skälig tid” är svårt att definiera, utan det beror delvis på storleken på ditt forum. Men tonvikten ligger på att inlägg som bryter mot lagen ska tas bort så fort som möjligt. Det är eftergranskning som gäller och den som skrivit inlägget är ansvarig för innehållet. Du kan i detta läget endast åtalas för brott mot lagen om elektroniska anslagstavlor om du underlåter dig att ta bort meddelandet. Inläggsförfattaren är den som åtalas för hets mot folkgrupp.

Har du nyheter och ett forum på din webbplats och ändå vill ha ett utgivningsbevis för nyheterna finns det lösningar på problemet.

  • Förhandsgranskning. Du kan granska alla inlägg innan de visas. Det innebär att varje inlägg eller kommentar därmed är skyddat av grundlagen och du därmed som ansvarig utgivare är ansvarig för vad som står i dem (det är alltså du som åtalas för hets mot folkgrupp och inte inläggsförfattaren). Tänk på att det är mycket tidskrävande att läsa igenom alla kommentarer och inlägg om du har en stor webbplats. Det kan ta död på diskussioner i speciellt forum och är direkt opraktiskt om forumet växer i snabb takt.
  • Dela upp webbplatsen i sektioner. Placera forumet eller kommentarerna i en egen layout som tydligt skiljer sig från den del som ska omfattas av utgivningsbeviset. Det måste göras tydligt så att inga missförstånd kan uppstå, och du bör även redogöra för din uppdelning för Radio- och TV-verket. Om det finns risk för missförstånd kommer du inte att få något utgivningsbevis, eller få det indraget. Radio- och TV-verket rekommenderar en egen färg eller ett annat sidhuvud för forumet, och att länken helst öppnas i ett nytt fönster.

När det gäller kommentarer på en blogg kan man lösa det genom att visa en länk i stil med ”Det finns 34 kommentarer som ännu inte godkänts, klicka här för att läsa dem” som öppnar ett nytt fönster med en annan layout. Därmed faller de inte under yttrandefrihetsgrundlagen, utan lagen om elektroniska anslagstavlor som innebär att du kan eftergranska kommentarerna.

Om du vill ha det bästa av två världar skulle jag rekommendera dig att öppna alla kommentarer i ett nytt fönster, och i efterhand välja ut de kommentarer som ska synas direkt under din nyhet eller blogginlägg. På så vis kan alla läsa kommentarerna omedelbart, samtidigt som du aktivt tar fram de lite mer kärnfulla kommentarerna (som därmed lyder under grundlag).

Det viktigaste är att det görs utan risk för missförstånd eller gråzoner. Du kan aldrig vara övertydlig i den här frågan.

Vem kan bli utgivare?

För att bli en ansvarig utgivare måste du…

  • vara minst 18 år
  • ha fast bostad i Sverige
  • får inte ha en förvaltare
  • får inte vara försatt i konkurs

Så skaffar du utgivningsbevis

Utgivningsbevis för internet, radio och tv administreras av Radio- och TV-verket och ger din webbplats grundlagsskydd. Det gäller i tio år och kostar 2 000 kronor. Du skickar in följande dokument till dem:

  1. Personbevis. Ett intyg som helt enkelt bevisar att du är du. Du måste beställa två exemplar och det sker kostnadsfritt från Skatteverket som skickar dem till din folkbokföringsadress.
  2. Förvaltarfrihetsbevis. Om du har en ekonomisk förvaltare (på grund av sjukdom eller annan oförmåga att hantera din ekonomi) kan du inte bli ansvarig utgivare. Du måste kunna stå på egna ben. Du skickar in ett exemplar av ditt personbevis till Överförmyndarnämnden i din kommun som sedan attesterar att du saknar förvaltare. Du bör nu alltså ha två personbevis. Ett med överförmyndarens attest och ett ”rent”.
  3. Registreringsbevis. Om du har ett företag eller förening måste du intyga att du bedriver näringsverksamhet och att du har firmatecknarens tillåtelse. Beställs från Bolagsverket och kostar 200 kronor.
  4. Konkursfrihetsbevis. Detta dokument fastslår att din verksamhet inte är försatt i konkurs. Beställs också från Bolagsverket.
  5. Ansökan om utgivningsbevis för databas. Detta är alltså själva dokumentet där du ansöker om utgivningsbeviset, eller databasanmälan som det kallas, och finns hos Radio- och TV-verket. I den ska du ange databasens namn (webbplatsens namn), vem som bedriver verksamheten, en teknisk beskrivning hur innehållet tillhandahålls och till vem, var databasen finns geografiskt samt vem som är ansvarig utgivare.

Med databas menas en samling av information som är lagrad för automatiserad databehandling. En webbplats betraktas som en databas även om det bara finns en webbsida på den. Huvudsaken är att databasen ska framstå som en sammanhållen tjänst för besökaren, till exempel genom en gemensam design och sidhuvud.

Sammanfattning

En webbplats lyder under personuppgiftslagen (PUL) som i grova drag innebär att du inte får hantera personuppgifter. En personuppgift är allt som kan hänföras till en person; alltså bild, adress, personnummer eller utförlig beskrivning. Du måste ha tillåtelse vid hantering av personuppgifter. Om du bedriver journalistisk verksamhet kan du undantas PUL, men det måste prövas i domstol.

Om du skaffar ett utgivningsbevis för 2 000 kronor får din webbplats censurskydd från myndigheter. PUL gäller inte alls och ingen prövning i domstol behöver ske. En ansvarig utgivare måste utses och denne blir ensam ansvarig för eventuella brott på webbplatsen. Det gäller bara tryckfrihetsbrott och de är 18 till antalet; hets mot folkgrupp, uppvigling, förtal med flera.

Diskussionsforum och kommentarer på exempelvis bloggar omfattas inte av utgivningsbeviset om de inte förhandsgranskas innan de publiceras. Det går också att lösa genom att dela upp webbplatsen i olika delar (med olika design). Bara en del kan vara grundlagsskyddad.

I en senare artikel kommer jag att gå igenom vad som gäller för personuppgifter samt mer detaljerat om de tekniska kraven för utgivningsbevis.

Uppdateringar

Detta är förstås en fråga som är beroende av aktuell lagstiftning, prejudikat med mera. Därför presenterar jag under denna rubrik ändringar, tillägg och dylikt och låter resten av texten ovan vara orörd.

  • HD-dom om nätkommentarer (mars 2014): ”Ansvariga utgivare för sajter med omodererade kommentarer är inte ansvariga för påhopp och förtal som skrivs av utomstående på kommentarsfält, slår Högsta domstolen, HD, fast.”