Samhälle

Vad bäverbajs kan lära dig om källkritik

Att källkritiken är dålig på nätet är väl inget kontroversiellt påstående, men desto mer fascinerande är att personer som skriver om vikten av källkritik inte verkar tillämpa den själva.

Källkritik

I ett blogginlägg skriver Stiftelsen för Internetinfrastruktur (IIS) om vikten av källkritik när Facebooksidan Matfusket skriver om hur analsekret och urin från bävrar används som aromämne i mat.

Varför stiftelsen skriver om mat och djur kan man förstås fråga sig, men förmodligen för att ge något konkret exempel på källkritik.

Ungefär så här gick det till:

  1. Matfusket delar denna bild om bäverbajs i mat. Eller ”bävergäll” om vi ska vara mer korrekta.
  2. IIS skriver blogginlägget Vad sa du att jag delar? om vikten av källkritik. Där intervjuas en bäverexpert om hur ett ord som på engelska (castor oil) betyder ricinolja förmodligen har misstolkats som bävergäll (castoreum).
  3. Matfuskets Facebooksida svarar med källhänvisningar och i kommentarsfältet dyker länkar till vetenskapliga studier upp som visar att bävergäll förekommer i mat (och att det är ofarligt – för den som undrar).

Jag är ingen expert på mat eller bävrar, men det finns många källhänvisningar som stödjer Matfuskets påstående om att bävergäll används i mat (bland annat Burdock, 2007). Huruvida de andra påståenden Matfusket gör på Facebooksidan är sanna eller ej är förstås en helt annan fråga.

Att använda källkritik som utgångspunkt för kritik blir extra pinsamt om man gör sin egen källkritik dåligt. I stället för konkreta faktafel verkar kritiken snarare handla om att vinkeln är för hårt tillskruvad på Matfuskets Facebooksida. Men den intressanta frågan i sammanhanget är, i mitt tycke, egentligen experten i IIS blogginlägg.

En bäverexpert är förstås expert på bävrar. Så långt är allt enkelt. Men är bäverexperten även expert på mat som görs av eller från bävrar? Det är en svårare fråga. Djur och mat är två olika ämnesområden, men de överlappar förstås väldigt ofta. Kanske är en livsmedelsexpert en bättre person att intervjua. Det blir i grund och botten en fråga om hur långt man menar att expertens kunskaper egentligen sträcker sig.

6 kritiska frågor om experter

I slutet av boken Påverkan och manipulation ger jag några råd om hur man bedömer uttalanden från experter. Det kan man göra genom att ställa sex stycken kritiska frågor:

  • Expertis: Hur tillförlitlig är personen som expert?
  • Ämne: Är personen en expert i det område sakfrågan berör?
  • Omdöme: Vad var det som personen hävdade som leder fram till påståendet?
  • Trovärdighet: Är personen trovärdig som expert?
  • Konsistens: Stämmer påståendet överens med andra experters påståenden?
  • Bevis: Är påståendet baserat på några bevis eller belägg?

Dessa frågor ger inga entydiga svar på vad som är ett korrekt uttalande av en expert eller ej. Med de bör åtminstone ge en fingervisning om åt vilket håll uttalandet lutar, och det är viktigt för källkritiken.

Om man är osäker på en experts uttalande är det nästan alltid enklast att fråga en annan expert i samma eller närbesläktat område som sakfrågan berör. Poängen är att om de säger samma sak så bör det nog också förhålla sig på det viset. Att själv försöka söka i vetenskapliga databaser är förstås den ”bästa” formen av källkritik, men kräver också den ”bästa” utbildningen för att ha kompetens nog att göra det.

E-nummer

För övrigt skriver jag också ingående om E-nummer i boken. Det är ett effektivt sätt att manipulera människor att tänka negativt om mat om man säger att det innehåller många E-nummer eller tillsatser än om man säger att det innehåller många naturliga ingredienser. Men många naturliga ingredienser har ett E-nummer. Så man är egentligen mer rädd för orden än för innehållet.

Uppdaterat: DN, Expressen, Aftonbladet skriver också om det.

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Varför ”Big Data” bara är lurendrejeri

Big data - statistik

Först ett skämt: Finns det telefoner i lera, eller är det lurendrejeri? Okej, nu till allvaret.

Det finns något undangömt antagande om att mer information innebär att vi kan fatta bättre beslut. Det vill säga, om vi kan få åtkomst till mer och mer data så blir slutsatsen vi kan dra från datan betydligt mer säker. Exempelvis, om vi kan analysera 2 miljarder inlägg från Twitter så skulle vi med väldigt hög säkerhet kunna säga vad människor tänker och tycker om olika saker.

Allt detta är dock lurendrejeri.

Vi behöver rätt information – inte mer

Mer information innebär inte nödvändigtvis bättre information. Det fundamentala är att man måste ha rätt sorts information för att kunna dra slutsatser. Inte mer information. Då spelar saker som ”big data” heller ingen roll, eftersom det inte löser de fundamentala problemet med att ha rätt information från första början.

Det kallas information bias och är en sorts ”skevhet” i människors sätt att tänka. Det är tron att ju mer information man har (för att fatta ett beslut), desto bättre är det. Men den tron är alltså ogrundad.

Nya, sexiga ”data science”

Ett roligt ord är ”data science”. Ungefär som om det vore ett helt nytt och revolutionerande sätt att bedriva forskning.

Forskare som håller på med stora mängder data borde ju rimligtvis innebära att de därmed kan dra stora slutsatser och stora generaliseringar. Det låter kanske som ett rimligt argument, men det är det knappast. Det är inte bara mängden data som avgör, utan också hur man har fått tag i den som är det väsentliga.

Ingenjören Pete Warden skriver på sin blogg om varför man aldrig ska lita på en data scientist. Genom att göra färgglada bilder med linjer och streck från 200 miljoner Facebookprofiler skulle man kanske kunna tro att han gjort en ”objektiv” beskrivning av Facebookanvändarna:

The clustering was produced by me squinting at all the lines, coloring in some areas that seemed more connected in a paint program, and picking silly names for the areas. I thought I was publishing an entertaining view of some data I’d extracted, but it was treated like a scientific study. A New York Times columnist used it as evidence that the US was perilously divided. White supremacists dug into the tool to show that Juan was more popular than John in Texan border towns, and so the country was on the verge of being swamped by Hispanics.

[...]

I’ve never ceased to be disturbed at how the inclusion of numbers and the mention of large data sets numbs criticism.

Det är gammal hederlig statistik…

Kan man säga att ”7 av 10 av unga har provat droger” så låter det trovärdigt och som ett allvarligt hälsoproblem. Det är ”fakta” som serveras rakt upp och ned. Att det i själva verket bara är femtio personer på Sergels torg som har fyllt i ett formulär och fått uppskatta droganvändningen bland sina vänner tycks vi vara mindre angelägna om att ta reda på. Formuleringen ”7 av 10″ tycks vara nog för att vi ska sluta ställa frågor och låta vårt intellekt kapitulera.

Men man måste fortfarande göra lämpliga stickprov ur populationen, välja rätt skala och variabler liksom att analysera med rätt koefficienter och så vidare. Kort sagt: Man måste fortfarande hålla på med statistik. Och det kräver i regel lång utbildning och är ingenting som mer data eller snyggare infographics kan råda bot på.

…men statistik är inte sexigt

Det låter ju mer övertygande att säga att man har analyserat 200 miljoner Facebookprofiler än någon sociolog som gjort ett obundet slumpmässigt urval bland några tusental personer. Stora siffror är häftiga. Krångliga metodavsnitt i avhandlingar är ångestframkallande.

Vad som ger rätt slutsats är nämligen inte samma sak som det som ger en intressant slutsats. Forskare letar efter rätt slutsats till precist formulerade frågor, medan medierna letar efter en intressant slutsats baserad på vaga och förutfattade spekulationer till frågor (det som passar medielogiken).

Med hjälp av ”data science” och ”big data” får man däremot siffror att låta sexigt, utan att behöva befatta sig med jobbig statistik. Men som satirikern H.L. Mencken uttryckte det: ”För varje komplext problem finns det ett enkelt svar, och det är fel.”

Och när vi ändå är inne på att såga myter så kan jag säga att den ”magiska” gränsen för statistisk signifikans med ett p-värde = 0,05 är fullständigt godtycklig. Men det låter ju mer vederhäftigt om det är 0,05 eller under.

Slutsats

Big data är, trots sitt sexiga namn, inget annat än vanlig statistisk analys. Däremot finns det helt andra användningsområden för så kallad ”big data” som är mer lämpliga, men man kommer däremot inte ifrån att man håller på med statistik i någon form, eller att metoderna (insamling och analys) kommer att påverka resultatet.

Siffror öppnar inte en magisk dörr av värdeneutral objektivitet. Man måste fortfarande veta var siffrorna kommer ifrån och vad de betyder och, framför allt, vilka slutsatser man faktiskt kan dra från dem. Och det är gammal kunskap som ny teknik inte har förändrat.

Vad vi sällan behöver är mer och mer data. Vad vi snarare behöver är mer välformulerade problem.

Läs mer

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Glada nyheter för alla alkoholiserade monster

Visste du att lite alkohol kan göra dig mer kreativ? Nu vet du i alla fall det.

Om du behöver tänka kreativt på ett sätt som du normalt inte gör, så kan ett glas alkohol vara positivt för problemlösning, visar ny forskning. Som en av forskarna, Jennifer Wiley, säger:

So the bottom line is that we think being too focused can blind you to novel possibilities, and a broader, more diffuse or more flexible attentional state may be needed for creative solutions to emerge. Some folks may choose a pint of ale as their muse, others can choose one of these other contexts [...]

Uncorking the muse: Alcohol intoxication facilitates creative problem solving

Det är det jak *hick* har sagt hela tiden att litte öl kann vll inte fvara så skadlikt…

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Trender på internet sett ur ett demokratiperspektiv (det ser mörkt ut)

Apple säger åt oss att tekniken kommer att göra oss fria. År 1984 säger de att Orwells 1984 inte kommer att hända. Samtidigt går de längst fram i ledet för godtycklig censur.

Det är en av internettrenderna säger Rebecca MacKinnon i denna TED Talk på ämnet internetdemokrati. Hennes budskap är enkelt: Let’s take back the internet!

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Du har inte rätt att styra vad andra säger om ditt företag

Kritiker

Då och då kontaktar företag mig. De säger ”kan du ta bort dessa inlägg från ditt forum” och pekar på några användare som jämför priser för en produkt. ”De påstår att mitt företag är dyrare än konkurrenterna” fortsätter företagaren och försäkrar att de far med osanning. Men saken är den att du inte har rätt att styra vad andra säger om ditt företag. Du har däremot en rätt att göra samma sak: Att yttra dig.

Det forum jag driver är en mötesplats för människor. Jag har förvisso ett elegant regelsystem som tillämpas strikt, men det säger ingenting om att man inte får tala osanning. Jag betvivlar inte på något sätt att företagaren ifråga har rätt om sitt pris. De är säkert billigast på marknaden. Men det är däremot inte min sak, som drivet forumet, att se till att de påståenden som görs stämmer överens med verkligheten. På en öppen mötesplats har även motdebattörens åsikt rätt att komma till tals. Men med företagarens egna logik skulle jag lika väl kunna censurera honom i stället för användarna.

Häromåret var det till och med ett juridikföretag som menade att det var olagligt att ”förtala” deras företag. Jag skrattade, eftersom förtal är ett brott mot personer. Inte företag. Juridikföretaget hade alltså inte ens koll på den juridik de sålde till sina kunder, vilket är ett bottenbetyg i min bok (som är en Moleskine för övrigt). Deras kommunikation luktade naturligtvis lika bedrövlig som den tjänst de försökte våldföra sig med.

Yttrandefriheten innebär att även obekväma saker får sägas

Jag raderade förstås inget av de här inläggen, utan hänvisar helt enkelt till att vi alla har rätt att uttrycka våra åsikter och att det bästa man kan göra är att själv ge sig in i debatten i stället för att hytta med näven och ropa efter förbud.

Jag har många gånger ställt upp tankeexempel där enbart positiva saker får sägas. Vad det resulterar i är lätt att se eftersom vi redan har sådana länder och vi brukar fästa etiketten ”diktaturer” med snabblim på dem. Om du däremot försöker få den som äger forumet att radera och censurera allt du ogillar så bör du nog överväga att stå i en verkstad och svarva metallkoner i stället.

Så hur hanterar man negativ kritik?

Att dina kunder har flyttat ut på nätet innebär inte att du ska göra ditt yttersta för att hindra dem. Det innebär att du också ska flytta ut på nätet och möta dem där de finns. För som vi kan se ovan så är det en dålig idé att försöka censurera de som sprider dåliga vibbar om ditt företag. Internetmogna företag utvecklar i stället digitala strategier för att hantera besvärliga kommentarer och bygga upp sitt varumärke på nätet.

Några allmänna tips för att hantera negativ kritik om ditt företag på internet:

  • Var personlig. Det heter ”sociala medier” därför att det knyter ihop människor. Vi vill ha ett ansikte på företaget och inte bara ett företagsnamn. Utveckla en strategi för hur du ska profilera företaget i den externa kommunikation. Ska ni ha glimten i ögat eller sträva efter att verka kunniga och trovärdiga?
  • Var transparent. Visa vad du står för, vad du gör och vad du ska göra. Försök inte dölja dina intentioner eller arbetsmetoder. Det ställer krav på ditt etiska arbete och folk kan lättare få förtroende (och försvara dig) om de vet vad vad du sysslar med – och hur.
  • Dela med dig av fakta och information. Om någon säger något som är osant ska du korrigera med rätt fakta och ange källa. Gå aldrig till personangrepp eller börja hota användare. Då bör du säga upp ditt internetabonnemang i stället.
  • Vidta åtgärder. Se till att fixa problemet som du kritiseras för eller kompensera den kund som blivit drabbad. Skyll inte ifrån dig på underleverantörer, eftersom det till syvende och sist är du själv som valt underleverantören.
  • Bemöt kritiken på plats. Det är viktigt att du bemöter kritiken på den plats där den uppstod. Uppstår den på Twitter så bemöter du den på Twitter. Uppstår den på din blogg så bemöter du den på din blogg. Om du inte gör det kommer den negativa kritiken fortsätta att stå obemött (åtminstone ser det ut så). Därför gäller det att vara där dina kunder är, och hålla koll på förändringar.

Vill du inte att ditt personliga namn syns på Google?

Om du googlar på ditt eget namn, vad får du fram då? Många privatpersoner hör av sig till mig och vill att jag tar bort deras namn från mitt forum eller någon webbplats de varit med och arbetat kring. Även journalister som jag köpt (!) nyheter ifrån har velat ta bort nyheterna så att deras namn inte dyker upp vid en sökning. Det du ska göra då är att själv ta kontroll över ditt sökresultat. Bygg en hemsida med ditt eget namn som domän (jag har peterdahlgren.com) och se till att den kommer upp överst i sökresultatet. Du har som sagt inte rätt att censurera. Men du har rätt att yttra dig!

Jag måste samtidigt påpeka att yttrandefrihet är något av mina specialintressen. Förutom att som här förklara hur man bör agera så skriver jag också om yttrandefrihet ur ett politiskt filosofiskt perspektiv på mina andra blogg där jag försvarar yttrandefriheten mot galna fundamentalister som vill avskaffa den för sin egen religions skull.

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Cyniskt om journalister och politik

För ett tag sedan läste jag The Media and Political Process av Eric Louw, och förutom att vara en bra bok om politisk kommunikation, bjöd den också på följande guldkorn till citat – som handlar om relationen mellan journalister och politiker.

Vad politiker måste göra i en medialiserad politik (sidan 25ff):

Secondly, the televisualization of politics altered the sort of people selected to be performance-politicians [...] What is now required is an ability to wear whatever ‘face’ (mask) one’s minders require: to perform in front of television camers; to look attractive and/or ‘leader-like’ on screen; to speak in sound-bites; and preferably say nothing substantive when journalists are around.

Vad politiska journalister tror om sig själva (sidan 71):

Central to liberal journalism’s professional ideology is the notion that journalists serve the public by acting as watchdogs. [...] this notion has grown into a package of fantasies political journalists now believe about themselves, i.e. [...] A self-image of themselves as tough, rugged individuals fighting for truth and justice [...] These fantasies generate a sense of being an elite group among political journalists.

Journalisternas makt (sidan 73ff):

It is also a ‘negative power’, because journalists do not have the power to make policy or allocate resources, but they can (in certain circumstances) undermine those with such power. Hence, journalists have (sometimes) the power to frighten politicians and to mobilize ‘moral panics’ and ‘groundswells of hostility’ to policies.

Kort sagt har journalister vanföreställningen att de tillhör den politiska eliten men kan egentligen bara skrämma politiker och framkalla moralpanik bland allmänheten. Politiker å andra sidan gör bäst i att inte säga något av substans, över huvud taget, i närheten av en journalist, och ska helst bara vara en bildskön snubbe som ser ut som en ledare i tv-rutan. :D

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Lättsam podcast om vetenskap och kritiskt tänkande

En ny podcast har sett dagens ljus. En podcast om vetenskap och kritiskt tänkande som satsar på ett populärvetenskapligt och lättsamt innehåll.

Skeptikerpodden är en podcast som ifrågasätter påståenden om övernaturliga fenomen, vidskepelse och pseudovetenskap i största allmänhet. Har du någon gång undrat ”Är det verkligen sant?” är denna podcast för dig. Det är ditt fyrtorn i det vetenskapliga havet av ettor och nollor.

Anmäl dig på hemsidan för att få reda på när första avsnittet kommer ut eller följ Skeptikerpodden på Twitter eller Facebook.

Som om jag inte hade nog att göra kommer jag framöver även att producera denna podcast, i synnerhet att sköta all information och PR. Och hjälpa till med innehållet förstås, och kanske någon paneldiskussion om argumentation, felslut och logik, vilket jag tycker är intressant.

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Brit Stakston, transparens och konsten att undvika frågor

Brit Stakston, strateg för sociala medier, arbetar med Saltå Kvarns mediestrategi i sociala medier. Saltå Kvarn säljer bland annat ekologiska produkter. Men de säljer också ockult magisk mat (!) utifrån ett antroposofiskt perspektiv. Men den här bloggposten ska främst handla om transparens, eller snarare bristen av den.

Brit StakstonSaltå Kvarn säljer biodynamiskt odlade preparat. De flesta tror att det är någon synonym till ekologisk odlad mat, men i själva verket så handlar det om ett magiskt tänkande kring mat. Genom att odla maten på ett visst sätt, enligt antroposofiskt gallimatias, förväntas kosmos ha ett inflytande på maten. Nationalencyklopedin skriver:

Form av alternativ odling, där man avstår från fabrikstillverkade, lättlösliga gödselmedel och kemiska bekämpningsmedel samt sätter särskild tilltro till ”kosmiska inflytanden”, bl.a. vid framställning av komposter, vartill s.k. biodynamiska preparat utnyttjas.

Ännu bättre är om du läser Hexmasters beskrivning av biodynamiskt och då exempelvis hur man faktiskt kan gå tillväga när man odlar biodynamisk mat:

Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.

Detta skulle då ”förbättra näringsinnehållet” eftersom det på ett eller annat vis tar energi från kosmos. Fast på ett ockult sätt då. Förstås. Jag kan lika väl dra den om rödluvan också. Nåväl, att biodynamisk odlad mat är kvalificerat trams står bortom allt rimligt tvivel. Det stora problemet är att människor i allmänhet tror att biodynamiskt är synonymt med en ekologisk förädlingsprocess, och därför ser biodynamiskt som något eftersträvansvärt.

Det här fick mig att undra om PR-konsulter bryr sig om vad kunden säger, eller om man sväljer de flesta påståendena så länge det trillar ned ett lönekuvert i brevlådan varje månad. Brit Stakston brukar lyfta fram Saltå Kvarn som ett bra exempel på hur företag kan arbeta i sociala medier med transparens och öppenhet som två ledord. Och det är inte så konstigt med tanke på att hon själv hjälpt till att utbilda dem och föreläser tillsammans med dem.

Via Twitter frågade jag följande: ”Har du några problem med ‘biodynamisk odling’? Vad är din syn på det?” (Permalänk) till Brit Stakston när jag såg en av hennes Powerpoint-presentationer om Saltå Kvarn. Jag gillade inte min egen fråga, utan försökte i stället generalisera till företag i största allmänhet, eftersom den förra frågan egentligen var för dålig (glöm det där du lärt dig om att det inte finns några dumma frågor – såklart det finns!).

Jag formulerade därför följande principiella fråga i stället:

@britstakston Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk

Brit Stakston

I mitt tycke fångar denna fråga dilemmat utmärkt (utan att blanda in det specifika företaget dessutom). Svarar man nej, upplyser man andra om att man är ett moraliskt vakuum i frågan. Det vill säga, man kan arbeta med kvacksalvare ena veckan liksom man arbetar med evidensbaserad medicin den andra.

Svarar man ja, så innebär det att man står bakom eller är införstådd med de påståenden som görs om produkten. Det skulle förstås också visa hur pass påläst man är i sakfrågan. För om det visar sig att man hjälper kvacksalvare att sälja produkter så måste man antingen acceptera det (det vill säga man bryr sig inte eller kanske själv är en kvackare) eller avsluta samarbetet (vilket kan leda till att bankkontot färgas rött).

Svaret jag fick var följande:

@peterdalle egentligen en diskussion du bäst tar med @saltakvarn Men de saltmandlar etc jag köpt har alltid varit det som står på paketet :) Permalänk

Okej, inte riktigt svar på frågan eftersom jag undrade hur hon värderar sina klienter och deras produkter. Vad ett företag tycker om sina egna produkter är ju tämligen trivialt att räkna ut själv. Ett missförstånd så gott som något. Jag försöker därför igen:

@britstakston Det handlar ju om ditt sätt att etiskt värdera klienter du arbetar med, en frågeställning Saltå Kvarn inte berörs utav. Permalänk

[...]

@britstakston Frågan är hypotetisk ja/nej-fråga. Jag går snart in på detaljer. Permalänk

Det svarar alltså jag, varpå jag får följande svar av Brit Stakston:

@peterdalle JMW har sin policy vad gäller uppdrag vi inte tar. En anställd kan sen välja inte jobba med de uppdrag vi har om ”problem” finns Permalänk

[...]

@peterdalle Måste göra 2 presentationer. Nu. Det här är enkelt för mig, köp inte @saltåkvarn om du inte gillar´t :) Permalänk

Okej, fortfarande inget svar på frågan och lite undvikande av frågan dessutom. Inom medievärlden brukar man prata om att ”brygga” frågor, det vill säga att respondenten styr samtalet dit denne vill. Men så här är det: Antingen bryr man sig om vad sin kund säljer, eller så gör man det inte. Frågan är alltså inte speciellt stötande eller svår att svara på.

Jag skriver:

@britstakston Du kan alltså inte ens svara på en enkel ja/nej-fråga? Permalänk

Då väljer Brit Stakston att omtolka frågan när en annan twittrare frågar vad vi diskuterar om och poängterar att Brit Stakston faktiskt inte svarat på min fråga:

@JonasSandberg @peterdalle allt handlar om huruvida jag har problem med biodynamiska produkter. Och nej det har jag inte. Punkt. Permalänk

Nu frågar jag alltså om Brit Stakston bryr sig om vad kunderna säljer, medan hon i stället svarar på om hon har problem med biodynamisk mat som har haft kosmiskt inflytande (vilket hon dessutom redan svarat på tidigt). Missförståndet manifesteras alltså ganska kraftigt här tack vare att hon bryggar över svaret till den första frågan (kanske till och med omedvetet). Det är lätt att bli frustrerad över att någon vägrar svara på frågor som i sin tur väljer att omtolka frågan och sedan påstå saker tagna ur luften:

@peterdalle du har ju en agenda som vi både känner till med din fråga : ) http://bit.ly/aUGWp5 Permalänk

Jaha. Och där var en länk till Marknadsföringslagen (?).  Oavsett om jag hade den agendan eller inte är dessutom tämligen ointressant. Då verkar det snarare som att Brit Stakston vet att hon rör sig i en juridisk träskmark och helst vill undvika ämnet… (Men varför vet vi inte, eftersom hon inte tillämpar transparens.)

För några veckor sedan blev jag uppringd av en kund som ville att jag skulle göra ett copyjobb för hälsoprodukter. Jag tackade nej av den enkla anledningen att de påståenden som gjordes kring produkten ifråga inte stämmer. Jag vill inte bidra till att människor blir bedragna på pengar för något de sätter tilltro till, som egentligen inte har någon effekt utöver placebo.

Nog om det, åter till historien. Brit Stakston ansåg sig själv bli en ”spelpjäs i mitt resonemang”, vilket förstås är kreativt uttryckt men dock helt substanslöst. Svaret på frågan uteblev således igen. Efter ett nästan oändligt antal iterationer (känns det som) är vi uppe i sjätte gången jag frågar. Och det är också här jag stannar:

@britstakston 6:e gången jag frågar: Tycker du det är viktigt om produkterna en klient säljer uppfyller de påståenden de saluför? Permalänk

Transparensen som Brit Stakston normalt sett förespråkar vet jag inte riktigt vad den tagit vägen. Svaret levererades enligt samma modell som tidigare:

@peterdalle Jag ville inte bli en spelpjäs i dina resonemang runt biodynamik där dina frågor startade. Nothing more, nothing less : )  Permalänk

Att svara på en principiell fråga som rör kunders påståenden är den diskussionen ur vilken jag ville ha svar. Att omtolka frågan och lägga in dolda motiv och dylikt är en försvarsmekanism när man känner sig trängd. Den boxare som står inträngd i hörnet och inser att den mött sin överman börjar förstås inte boxa tillbaka, utan tar alla tillfällen att hänga på boxaren för att ta överleva ronden och övervinna sin trötthet.

Vad vill jag då ha sagt med den här långa texten där jag är otrevlig, allmänt bitter, sur och trött? ;) Att om man förespråkar transparens så är det rimligt att den även bör gälla den som förespråkar transparensen. Om transparensen upphör när saker och ting börjar bli lite jobbiga så har du de facto borrat ned huvudet i marken.

Brit Stakston är dock öppen med att hon inte vill vara öppen eftersom det kan leda till frågor som hon inte vill besvara. Men låt oss då i ärlighetens namn sluta använda ordet transparens.

Saltå Kvarn och deras ockulta sällskap

Om vi då tar och flyttar fokus till Saltå Kvarn och deras ägarförhållanden så kan vi se att Saltå Kvarn ägs av en antroposofisk sammanslutning, varav magisk mat bara är en av deras fullständigt absurda och knäppa idéer.

Vidarkliniken, som ägs av antroposoferna, är idiotins epicentrum. Här sitter farbröder och gummor och spånar på hur man kan undvika att bevisa att deras medicin fungerar och hålla sig undan strålkastaren från svensk lagstiftning. Och anledningen till detta är den enklast tänkbara. Den alternativmedicinska industrin omsätter tonvis med pengar.

Vidarkliniken blev 2008 utnämnd till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och Folkbildning som motiverar utmärkelsen så här:

Till Årets förvillare 2008 utses Vidarkliniken i Järna och dess verksamhetschef Ursula Flatters för att under en följd av år ha använt pseudovetenskapliga behandlingsmetoder. Genom intensivt lobbyarbete har kliniken under många år lyckats få regeringens dispens att ge patienter antroposofiska medel utan dokumenterad effekt. Trots att Flatters är legitimerad läkare har hon den anmärkningsvärda inställningen att antroposofiska läkemedel inte kan testas på samma sätt som andra läkemedel, t.ex. med dubbelblinda kliniska studier.

Antroposofin grundar sig på Rudolfs Steiners ockulta läror och påpekar ett magiskt tänkande, precis som i fallet med odlandet av maten. Sett ur detta perspektiv så är det lätt att förstå varför mina frågor är obekväma att svara på. Eller som ett meddelande jag fick tillsänt mig uttryckte det:

Är sannerligen en stor ironi att reklamare som tjatar om transparens arbetar med antroposofer som per definition ej är transparenta…

Bättre än så går det nog inte att formulera det, och där väljer jag att stanna det här tåget (kalla det korståget om du så vill).

Tack!

Samtidigt vill jag tacka alla twittrare som skickade direktmeddelanden till mig under diskussionens gång med glada tillrop och länktips. Det engagerade tydligen förvånansvärt många, i synnerhet över att se ”hur PR-konsulter slingrar sig” som en viss person uttryckte det angående Brit Stakston.

Jag personligen är dock mest intresserad av vad som är sant och vad som inte är sant. Tycker inte du det är en bra princip att efterleva?

DN

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss

Om Lars Vilks, yttrandefrihet och att vara kränkt

Mordhoten på Lars Vilks sätter åter rondellhundarna i rampljuset. Jag har skrivit en bloggpost om ämnet på min andra blogg opponent.se:

Konsten att stå upp för yttrandefriheten när man inte får kränka

Man upplever helt enkelt en kränkthet därför att man identifierar sig med en övertygelse som explicit säger att man bör känna sig kränkt över vad andra säger och gör. Det är detta som är det absurda. Universella mänskliga rättigheter finns för att skydda individer, inte abstrakta värden.

Dela:facebooktwittergoogle_plus
Följ:twitterrss