Sociala medier

6 tjänster som kartlägger (och visar) din politiska användning av sociala medier

Det har dykt upp en mängd tjänster under den senaste tiden som visar hur vi använder sociala medier för att få politiska nyheter och information, och kanske i synnerhet hur begränsad bild av verkligheten vi får av sociala medier (eller medier i största allmänhet, egentligen).

Här har jag sammanställt några intressanta tjänster jag stött på, många av dem Chrome-tillägg, som visar vår medieanvändning på nätet eller varnar oss när vi surfar in på tvivelaktiga sajter.

I korthet är tjänsterna i tur och ordning: FlipFeed, PolitEcho, Data Selfie, Emergent, Viralgranskarens varningslista och Ekokammaren.

FlipFeed låter dig se hur en annan persons flöde ser ut på Twitter genom att installera ett Chrome-tillägg. Se flödet genom ögonen från en person från den politiska vänster- eller högerkanten. FlipFeed är utvecklat hos MIT.

PolitEcho är ett Chrome-tillägg som försöker förutsäga dina Facebookvänners politiska åsikter utifrån vilka nyhetssidor som dina Facebookvänner har gillat. Notera att detta tillägg enbart fungerar för amerikanska nyhetssidor.

Data Selfie är ytterligare ett Chrome-tillägg som visar vilken information som skickas till Facebook när du surfar på nätet. Tillägget registrerar vad du tittar på, hur länge du tittar på det, vad du gillar, vad du klickar på och allt du skriver på Facebook. Enkelt uttryckt, du blir kartlagd. Tillägget låter dig sedan se all insamlad information. (Datan som tillägget samlar in sparas bara på din egen dator, den skickas inte vidare.)

Emergent visar hur overifierad information som rykten sprids på nätet, i realtid. Det är ett projekt från Columbia University.

Viralgranskarens varningslista är ett Chrome-tillägg som varnar för svenska sajter som är kända för att sprida exempelvis påhittade nyheter. Tillägget bygger på en amerikansk dito som kallas B.S. Detector.

Ekokammaren visar svenska nyhetssidor och intresseorganisationer som finns på Facebook, kategoriserade efter politisk tillhörighet. Det gör det enkelt att jämföra hur diverse Facebooksidor skriver om ett och samma ämne.

Filterbubblor och ekokammare under politiska val

Ekokammare

Efter det amerikanska presidentvalet blev frågan om filterbubblor och ekokammare aktuell som en av förklaringarna till Donald Trumps framgång. I denna text ska jag ge några skäl till varför effekten av filterbubblor och ekokammare är överdriven, delvis baserat på min egen forskning.

Ett vanligt förekommande fenomen är att människor framför allt tar del av nyheter och information som bekräftar vad de redan tror. Detta brukar förklaras med selektiv exponering och confirmation bias. Åtminstone i forskningen. I massmedier är detta ofta beskrivet som filterbubblor och ekokammare.

Men journalister och massmedier är dock duktiga på att lyfta fram just filterbubblor och ekokammare och ge dem ovanligt stor förklaringskraft, kanske för att det går trender och att många journalister använder sociala medier själva (dock långt ifrån alla) där exempel efter exempel på falska nyheter, propaganda och uppenbara lögner har spridits.

Det går naturligtvis inte sticka under stolen med att filterbubblor och ekokammare kan vara en bidragande orsak. Men det intressanta är ju i vilken utsträckning det är en bidragande orsak, och i nuläget finns det inte mycket som tyder på att den är speciellt stor.

För att sammanfatta forskningen i en mening kan jag säga att föreställningen om filterbubblors och ekokammares inverkan är tämligen överdriven. Det finns flera skäl till att vara skeptisk till det och jag ska redogöra för ett godtyckligt antal av skälen i denna text.

Men först:

Vad är filterbubblor och ekokammare?

Med filterbubblor menas oftast algoritmer som styr vad som ska visas i exempelvis en sökmotors resultatsidor och i våra nyhetsflöden på sociala medier. Dessa resultatsidor och nyhetsflöden påverkas i sin tur av vårt användande av dem.

Då människor generellt föredrar information som bekräftar vad de redan tror (ett väletablerat faktum i forskningen), är idén att människor klickar sig allt djupare in i en omslutande ”bubbla” av information som allt mer bekräftar vad de redan tror. På så vis återkommer (”ekar”) välbekant information dag ut och dag in.

Forskningen om filterbubblor är dock inte speciellt omfattande, utan startade i mångt och mycket med Eli Parisers bok The Filter Bubble. Det är förvisso ingen akademisk bok, utan i mångt och mycket en bok om Eli Parisers egna erfarenheter och farhågor av att använda Google med några illustrativa exempel.

Boken har gett upphov till mycket diskussion och forskningsfrågor, men det är kanske bäst att se boken på just det viset och inte som ett bevis på problemen med sökmotorer eller sociala medier.

1. Alla algoritmer är inte personaliseringar

Först av allt verkar det finnas en vanlig missuppfattning att algoritmer kan likställas med personalisering. Men algoritmer är långt ifrån synonymt med personalisering.

En algoritm är helt enkelt instruktioner som en dator följer för att slutföra en specifik uppgift, precis som vi människor följer ett recept i en kokbok. En algoritm kan därför vara väldigt enkel (exempelvis ”Om A är lika med 1, så ska B utföras”) eller betydligt mer komplex, och kan slutföra vilken typ av uppgift som helst (det vill säga, den behöver inte vara relaterad till personalisering). Det är samma för recept, du kan göra ett bakverk eller ett sprängmedel.

Personalisering innebär, i detta sammanhang, att sociala medier och sökmotorer kommer ihåg och anpassar sig efter vad just du gillar, klickar på eller liknande. Klickar du exempelvis på länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk så kommer mer länkar om att mänsklig klimatpåverkan är falsk att visas framöver. Risken är då uppenbar: Du får tills slut bara se länkar om hur mänsklig klimatpåverkan är falsk.

Men då missar man alla andra algoritmer som också finns i sociala medier och sökmotorer. Google arbetar med att kontrollera sanningshalten i påståenden, att öka mångfalden på YouTube genom att infoga relaterade videor, med mera. Facebook har också algoritmer som visar relaterade länkar till en upplagd länk, vilket har visat sig minska effekten av ekokammare. Kort sagt, det finns många algoritmer och några kan öka filterbubblan, andra minska den. Vi vet alltså inte ens åt vilket håll pendeln lutar, generellt sett.

Men detta är den tekniska biten. Forskningen visar också att människor tröttnar på att höra samma sak flera gånger, även under kortare tidsperioder som ett par timmar, och letar sig därför vidare till annan information som säger emot deras övertygelser. Med andra ord, tekniken kanske har ändrats drastiskt på senare år, men människor är fortfarande stenåldersmänniskor.

Så vad är konsekvenserna av filterbubblor på sikt? Det är svårt att säga, men vad som däremot är säkert att säga att det är lätt att överdriva och antingen prata om en av två ytterligheter där tekniken styr människorna eller där människorna styr tekniken. Sanningen pendlar dock fram och tillbaka mellan dessa två ytterligheter beroende på sammanhang.

Därför är varningarna om filterbubblor och ekokammare också överdrivna eftersom det verkar bygga på antagandet att människor bara vill bekräfta sina övertygelser och att algoritmer bara syftar till att personalisera innehållet i sociala medier, vilket endast är sant om man ignorerar alla andra tillfällen då de inte gör det.

2. Preferenser är inte val

Även om det är ett etablerat faktum att människor föredrar nyheter och information som bekräftar vad de redan tror, följer det inte att de också exponerar sig för sådana nyheter. Inte heller följer det att de undviker nyheter som säger emot deras övertygelser. Det går alltså alldeles utmärkt att föredra nyheter som bekräftar ens övertygelser, och ändå exponeras för nyheter som går emot ens övertygelser. Det är också ett väletablerat forskningsresultat.

Det är nämligen viktigt att skilja mellan vad man själv föredrar, vad man själv väljer och vad man exponeras för som andra har valt. Det vi väljer kan också skapa en preferens för det vi har valt (så kallad mere exposure effect), vilket innebär att det inte är så enkelt att människor har en färdig åsikt och sedan inhämtar information som bekräftar den. De kan mycket väl vara tvärtom: de har inte en åsikt, utan blir exponerade för en specifik information som sedan hjälper till att forma en åsikt.

Vi får en mängd nyheter som dyker upp i våra flöden som inte bekräftar vad vi redan tror, och vår benägenhet att klicka vidare till dessa nyheter påverkas av sociala faktorer (som hur populära de är, vem som är avsändare, vilka relaterade nyheter det finns, vilket humör man är på, med mera), och inte bara huruvida innehållet bekräftar vad vi redan tror.

3. Våra vänner är inte homogena

I sociala medier sägs det ofta att vi blir vänner med människor som tycker likadant som oss själva. Forskningen visar att det stämmer i viss utsträckning. Men forskningen visar också att vi är relativt dåliga på att bedöma vilken politisk övertygelse våra vänner har. En anledning till det är att våra vänner (både offline och online) ofta kommer från arbetsplatsen där det redan finns en bredd av politiska åsikter.

Dessutom blir våra personliga nätverk mer diversifierade ju mer vi använder sociala medier. Så det borde innebära att vi exponeras för en större mångfald, inte mindre, ju mer vi använder sociala medier.

Det är dessutom de yngre som använder sociala medier mest, och det verkar vara äldre som i högre grad röstade på Donald Trump. Om nu filterbubblor och ekokammare vore den bidragande faktorn till detta valresultat (som när nyheter från högersidan med falsk information sprids på Facebook) skulle vi förvänta oss att sambandet vore tvärtom.

4. Intresserade rör sig över gränserna

De som är politiskt intresserade har ofta redan en stark politisk övertygelse och rör sig över blockgränsen och exponerar sig för nyheter som rör motståndarsidan, det vill säga nyheter som går emot deras övertygelser. De som inte är politiskt intresserade tar helt enkelt inte del av speciellt mycket nyheter från varken den ena eller andra sidan.

Detta leder till den paradoxala situationen att de som är mest mottagliga för att påverkas av information inte exponeras för den, och de som är minst mottagliga för att påverkas av information är de som exponeras mest för den.

5. Polariseringen startade innan sociala medier

Man skulle kunna tänka sig att människor som tar del av information som bekräftar vad de redan tror också kommer att bli mer extrema i sina politiska övertygelser ju längre de håller på. Men det verkar de dock inte bli, enligt en artikel jag presenterade på kommunikationskonferensen Ecrea i Prag häromdagen, som jag skrivit tillsammans med Adam Shehata och Jesper Strömbäck.

Politiska övertygelser är tvärtom relativt stabila över tid och benägenheten att exponera sig för nyheter från motståndarsidan är också relativt stabil – oberoende av varandra. Med andra ord verkar inte den politiska övertygelsen förstärka benägenheten att exponera sig för nyheter som bekräftar den egna eller andra sidan, eller vice versa. En av anledningarna är att upprepad exponering för samma typ av nyheter tappar i effekt.

Det gäller Sverige och svenskarna, men forskare från Tyskland jag pratat med under konferensen har också nått likartade resultat, dock inte publicerat i någon tidskrift ännu, liksom tidigare resultat från Nederländerna. Både Tyskland och Nederländerna har ungefär samma partisystem som Sverige.

De som pratar om ökad polarisering hänvisar ofta till USA och kraftigt vinklade medier på vänster- respektive högerkanten, mycket tack vare att det bara finns två partier och kandidater att välja mellan. Men även där tycks tendensen vara densamma.

Polariseringen inom den amerikanska kongressen och allmänheten ökade exempelvis långt innan sociala medier eller vinklade nyhetsmedier på nätet slog igenom på bred front. Vad som därför är en rimligare tolkning är att vinklade medier har vuxit fram ur en redan befintlig politisk polarisering, snarare än att vinklade medier har skapat politisk polarisering.

Om man förväxlar detta orsakssamband är det lätt att gå vilse och peka ut fel förövare, såsom filterbubblor och ekokammare, och ödsla tid på att försöka lindra problemets symptom snarare än att försöka komma till rätta med problemets orsaker.

6. Nyhetsdelningar är inte mått på hur många som tror på nyheten

Det kanske är uppenbart, men av mina diskussioner med journalister att döma behövs det påpekas upprepade gånger: bara för att en nyhet har delats tusen gånger betyder det inte att tusen personer tror att nyheten är sann.

Man kan dela en nyhet av flera skäl, till exempel för att kommentera sanningshalten i texten eller helt enkelt för att man roas av den. Inte minst delar personer på högerkanten artiklar från vänsterkanten (och vice versa) genom att påpeka det absurda i någon detalj.

Så när en nyhet har delats tusentals gånger vet vi inte varför. Vi vet bara att den delats tusentals gånger.

Sedan har vi begreppen engagemang eller interaktioner. Det är begrepp som massmedierna själva har hittat på genom att slå ihop alla siffror som rapporteras från Facebook. Facebook rapporterar nämligen antalet gillningar, kommentarer och delningar, vilket tillsammans blir ”engagemang”. En fejknyhet om valet har exempelvis fått 700 000 engagemang. Men hur ofta har den gillats, kommenterats och delats? Det vet vi inte eftersom pratet om ”engagemang” döljer den informationen. Så vi har alltså en situation där mängder av siffror slås ihop och bildar nya, större siffror. Dessa stora siffror tas sedan som ett mått på problemen i samhället: Tänk att en fejknyhet har fått 700 000 engagemang! Men eftersom vi inte vet vad som döljer sig bakom denna siffra bör man förhålla sig skeptisk och ta reda på vad som har hänt, och mer viktigt varför det har hänt. Men på inga sätt kan man utifrån blott denna information dra slutsatsen om hur det påverkar människor, som att de tror på nyheten ifråga.

Att sätta ett likhetstecken mellan antal engagemang och storleken på samhällets problem är endast ett antagande, inte ett observerbart faktum. Sluta sätta så stor tilltro till stora siffror.

Slutsats

Filterbubblor, ekokammare, selektiv exponering och confirmation bias i alla ära, det är mitt forskningsområde och jag skulle gärna vilja överdriva dess betydelse för att göra min egen forskning mer relevant. Men faktum kvarstår att det i nuläget inte kan förklara speciellt mycket av den polarisering vi ser, varken i amerikanska val (som en majoritet av forskningen utgår ifrån) eller svenska val.

Det är så många faktorer som samverkar på samma gång att det är för svårt att peka ut en enda faktor, även om det känns intuitivt när man tittar på sociala medier och ser en person som delar en artikel fylld till bredden av faktafel, och att det därmed ”måste” vara en konsekvens av användningen av sociala medier.

Men däremot kan ekokammare och filterbubblor ha stor förstärkande effekt på redan befintlig polarisering. Så när vi ser extrema avarter i sociala medier så ser vi sällan genomsnittssvensken som hamnat i en ond spiral av filterbubbla, utan oftare ser vi just den extrema avarten som har fått ett medium för att göra sin röst hörd.

Forskares uppgift är då delvis att ignorera avarterna och i stället studera majoriteten, precis som vi inte studerar en sekt för att sedan dra slutsatser om befolkningen eller religioner i allmänhet.

Men låt oss leka med tanken att filterbubblor och ekokammare är de viktigaste förklaringarna till att människor röstar som de gör. Då följer genast ett par frågor: Vad förklarar tidigare val där sociala medier inte fanns? Och varför är en republikan, i stället för en demokrat, invald som president i detta val om människor helt enkelt bara bekräftar sina egna övertygelser – borde vi inte se samma resultat vid varje val och opinionsundersökning?

När massmedierna försöker lägga större delen av fokus på just fejknyheter på Facebook som en förklaring till ett valresultatet finns det alltså all anledning att vara kritisk.

Läs 3 kommentarer på denna artikel

I artikeln Filterbubblor: 3 kommentarer – 3 svar besvarar jag några kommentarer jag fått på artikeln.

Läs mer

Facebook’s problem is more complicated than fake news av forskaren R. Kelly Garrett som också studerar just selektiv exponering, filterbubblor och vilseledande information på nätet. Men avsnittet där han skriver om att känslor ”smittar” i sociala medier bör man ta med en nypa salt eftersom det är under extraordinära förutsättningar, åtminstone i experimentet som genomfördes.

According to Snopes, Fake News Is Not the Problem: Take it from the internet’s chief myth busters: The problem is the failing media.

Lyssna mer

Ställen där jag pratat mer om så kallade filterbubblor.

Sveriges Radio P1 Medierna i direktsändning: Mediers reklamjulklapp och falska filterförklaringar:

Varför spelar journalister med i hysterin om Årets julklapp? Lösenordläcka i fokus efter SVT:s granskning. Och filterbubblor och falska nyheter – fenomenen som seglat upp som roten till allt ont.

Podcasten Digitalsamtal avsnitt #059 – Den porösa filterbubblan:

”Filterbubblan” är ett dåligt definierat begrepp, och vars effekter dessutom överskattas kraftigt. Bubblorna är i själva verket väldigt porösa. Det säger Peter Dahlgren, doktorand i mediepåverkan på JMG i Göteborg.

I veckans avsnitt av Digitalsamtal pratar han bland annat om selektiv exponering och vad forskningen egentligen säger om hur mediakonsumenter väljer att gallra i informationsfloden och vilka effekter det får. Läs gärna också hans blogginlägg som kommenterar bubbeldebatten efter det amerikanska presidentvalet.

Sluta prokrastinera – blockera sociala medier

Prokrastinering flödesschema

Att skjuta upp saker är närmast en oundviklig del av livet. Men att skjuta upp för mycket är inte speciellt bra, utan kan skapa ångest över att man inte gör de uppgifter man åtagit sig samtidigt som man av just den anledningen prokrastinerar ännu mer. En ond spiral med andra ord.

Mitt eget prokrastinerande beror till stor del på sociala medier. Att skrolla igenom sitt flöde flera gånger om dagen för att se vad som är nytt trots att jag inte får ut speciellt mycket glädje av det. Det är låg avkastning för att uttrycka det ekonomiskt. Att impulsivt kolla sociala medier stup i kvarten är ett beteende jag lärt in under många år, och som jag inte tänker på när jag väl gör det, och tänkte gå till botten med att förändra och helt ta bort.

Det är förstås lite ironiskt då påverkan via sociala medier är mitt forskningsområde! Dock är inte sociala mediers effekt på prokrastinering mitt fokus, utan snarare hur politisk kommunikation påverkar attityder och beteende. Jag vill alltså inte sluta använda sociala medier, bara använda det mindre och betydligt mindre impulsivt.

Jag ska inte påstå att jag ska komma med lösningar på prokrastinering i allmänhet, det vore förmätet. Det kan Psykologifabriken göra i stället.

Däremot visar mycket forskning (se exempelvis The Person and The Situation av Lee Ross och Richard Nisbett) hur den fysiska närmiljön påverkar oss mycket mer än vi tror. Så i stället för att försöka förbättra hur man själv arbetar kan det helt enkelt vara lättare att manipulera omgivningen.

Enklast är att blockera alla sociala medier medier så att de blir omöjliga att nå. Poängen är att man använder operant betingning med utsläckning för att ”tvätta bort” beteendet över tid. Varje gång jag försöker gå in på Facebook möts jag numera av ett felmeddelande när jag egentligen borde jobba. Upprepa det tillräckligt många gånger och mitt impulsiva beteende bör förhoppningsvis försvinna.

För att blockera alla sociala medier använder jag programmet Cold Turkey. Cold Turkey spärrar alla webbplatser du själv väljer under en viss tidpunkt. I mitt fall har jag spärrat twitter.com, facebook.com samt feedly.com (en RSS-läsare). När Cold Turkey väl är igång går det inte att komma åt de spärrade sidorna på något sätt via datorn. Byter jag webbläsare är jag fortfarande spärrad. Och det spelar heller ingen roll om jag stänger av programmet eller medvetet försöker krascha programmet.

Cold Turkey

Cold Turkey har en schemaläggare, men den måste man dock betala för.

Hur programmet fungerar vet jag inte. Jag vill heller inte ta reda på det för då tar jag mig bara runt blockeringen. När Cold Turkey väl är igång måste jag vänta tills tidsfristen har löpt ut innan jag kan använda sociala medier igen.

Cold Turkey är för Windows. Har du däremot Mac kan du använda Self-Control. Fördelen med Self-Control är att källkoden är öppen för den som vill bygga vidare på det programmet.

Att blockera sociala medier helt gör jag dock inte, utan bara vid givna tidpunkter. Sociala medier för med sig mycket gott för en nyhetsknarkare som mig och är en outtömlig källa till politisk stimuli i mina framtida experiment. Men när det är dags att skriva så räcker det med att besöka sociala medier en gång på morgonen och en gång på kvällen.

Förvisso är ju prokrastinering mycket mer än att bara kolla sociala medier oftare än nödvändigt. Men i just mitt fall är det en stor bov i dramat som bidragit till impulsivitet. Det återstår dock att se hur väl detta håller i längden. Att helt enkelt stänga av datorn lite oftare är också något som har goda effekter på allmäntillståndet. Och att röra på sig lite mer i största allmänhet.

Läs också

Varför sprids rykten?

Rykten och ryktesspridning

Rykten och ryktesspridning finns överallt, men trots det har ämnet inte fått mycket intresse av psykologer. I denna text ska jag sammanfatta varför rykten uppstår genom att peka på både sociala och psykologiska faktorer som kan underlätta eller förhindra ryktesspridning.

Först den korta versionen för dig som inte orkar läsa hela texten:

Rykten är obekräftade uppgifter som sprids på grund av osäkerhet i situationen och individen. Ryktesspridning fyller en viktig funktion att förstå och skapa ordning i världen. Det är bland annat massmedier, samhällskulturen och värderingarna som påverkar ryktesspridningen samtidigt som individens ångest, osäkerhet och godtrogenhet är viktiga faktorer som underlättar spridningen av rykten.

Nu över till den långa versionen. Det är egentligen en litteraturöversikt jag skrivit för några år sedan, som jag kortat ned, förenklat och anpassat för nätet.

Rykten, skvaller och nyheter

Vad är det som gör att rykten sprids mellan människor? Allport och Postman (1947) skrev det klassiska verket The Psychology of Rumor efter en omfattande ryktesspridning under andra världskriget (cf. Knapp, 1944), och de menade att ryktesspridning har störst inflytande när saker och ting är osäkra.

Rykten har traditionellt definierats som ”a specific (or topical) proposition for belief, passed along from person to person, usually by word of mouth, without secure standards of evidence being present” (Allport & Postman, 1947, s. ix).

Det är förstås en bred definition eftersom mycket av den informationen vi människor delar med varandra är just osäker, vilket innebär att vardagen är fylld av rykten. Vidare handlar det om att erbjuda en förklaring till en tro (”proposition for belief”) till något specifikt påstående (”topical”).

Det finns en viktig skillnad mellan rykten och skvaller. Ryktets syfte handlar om att skapa en tro till ett påstående medan skvaller framför allt fyller en funktion att underhålla, socialisera och skapa personliga band mellan människor (Belen, Kropat & Weber, 2011; Michelson, van Iterson & Waddington, 2010). Skvaller görs dessutom om saker som är av mindre vikt, medan rykten i regel innehåller information som är viktigare för individen (positiva eller negativa utkomster), men som är obekräftad (Bordia & DiFonzo, 2004). Det kan jämföras med nyheter som däremot innehåller bekräftad information (Bordia & DiFonzo, 2004).

Beroende på vad man kallar information så kan man också påverka dess trovärdighet. Berättelser som kallas ”rykten” har lägre trovärdighet än motsvarande berättelse som har etiketten ”nyheter” (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 342), men det behöver däremot inte betyda att de har mindre påverkan på människors beteende (DiFonzo & Bordia, 2002).

Man brukar skilja mellan positiva och negativa rykten. Positiva rykten uttrycker en förhoppning om en positiv eller önskvärd utkomst, medan negativa rykten fokuserar på de hemska eller oönskade konsekvenserna (Rosnow et al., 1988). Negativa rykten förekommer oftare än positiva rykten, och de skapar mer ångest och större behov av tolkning för att förstå situationen (Bordia & DiFonzo, 2004, s. 43). Till exempel, en personalnedskärning på en arbetsplats är av negativ utkomst för de flesta berörda och ryktesspridningen kan enkelt bli ett faktum för de individer som ser sina jobb som hotade och behöver förstå varför neddragningarna sker.

Hur uppstår och utvecklas rykten?

Evolutionära perspektiv

Det traditionella perspektivet på varför rykten uppkommer är psykodynamiskt. Detta perspektiv menar att rykten tjänar en funktion för individen att minska den intellektuella osäkerheten liksom att minska den personliga ångesten (Knapp, 1944; Allport & Postman, 1947). Det evolutionära perspektivet, däremot, menar att rykten kan förklaras med naturvetenskapliga termer. Det har gjorts på två sätt, dels genom att beskriva rykten i epidemiologiska studier (se exempelvis Cheng, Liu, Shen & Yuan, 2013) för att förstå hur trosföreställningar sprids och stabiliseras som en del av en kultur, och dels teorin om memetik, det vill säga att idéer fungerar ungefär som smittsamma virus (så kallade mem) som sprids genom att föröka sig via en värd (Bangerter & Heath, 2004).

Kedjebrev är ett bra exempel på ett sådant mem, där mottagarna lovas lycka om de sprider brevet vidare, annars olycka. Dock har de evolutionära perspektiven traditionellt sett inte gett några fruktbara empiriska resultat, trots att de flesta teorier förutspår ungefär samma eller liknande utkomster (Bangerter & Heath, 2004). En anledning till det kan vara att ryktesspridning är en social företeelse som inte enkelt låter sig reduceras till mindre beståndsdelar, liksom att det kanske inte är själva innehållet i det som sprids som är det viktiga, utan vad innehållet fyller för funktion för individen.

Ryktesspridning sker inom våra sociala nätverk

Allport och Postman (1947) utvecklade tidigt en modell för hur rykten sprids seriellt, från person till person, med utgångspunkt i minnesforskningen. De menade att minnet är begränsat och inte kan innehålla hur mycket information som helst. Enligt Allport och Postman börjar ryktesspridningen med att majoriteten av informationen som sprids försvinner genom att den blir kortare, mindre detaljerad och mindre komplex, därefter väljs vissa detaljer ut eller överdrivs för att sedan spridas vidare (Thompson, Judd & Park, 2000, s. 571). Till sist uppstår förvrängningar i berättelsen antingen medvetet på grund av dold agenda, motivation (cf. Kunda, 1990) eller omedvetet på grund av heuristiker, kognitiva bias, fördomar etc.

En kritik mot Allport och Postman är att innehållsmängden i rykten inte alls behöver minska, utan tvärtom kan öka (Rosnow, 1991). Och även om denna seriella spridning är enkel och tilltalande är det svårt att hitta sammanhang där information sprids på det sättet.

På arbetsplatsen, i familjen och bland vänner kan samma rykten spridas samtidigt i tiden och inte minst på internet där vi kan gå in och ur olika sociala gemenskaper med hjälp av ett knapptryck. På så vis sprids rykten inte bara seriellt utan också parallellt åt flera håll, men också beroende på hur nätverket av individer är sammansatt (Bordia & Rosnow, 1998; DiFonzo et al., 2013).

Redan i början av förra århundradet noterade Knapp (1944) att rykten spreds i vissa subkulturer, men inte andra. Rykten sprids nämligen oftast i nätverk där individerna känner varandra (Weenig, Groenenboom & Wilke, 2001), till skillnad från nyheter som ofta spridas vidare i nätverk där personerna inte känner varandra. Vi människor lever i kluster (exempelvis familj, arbete, vänner, grupper på Facebook etc.) och det kan därmed påverka hur vi uppfattar verkligheten. På sociala medier har rykten dock en tendens att spridas även mellan kluster, vilket till stor del beror på hur populärt ryktet är och vem som delar det vidare.

Rykten på Facebook

Massmedier och informella informationskanaler

Medierna spelar också en stor roll för människors uppfattning av rykten och kan hjälpa till att upprätthålla rykten (Bangerter & Heath, 2004; Tai & Sun, 2011). När en populär vetenskapsmyt studerades – att musik av Mozart ökar intelligensen hos spädbarn – så var det huvudsakligen medierna som var uppkomsten till myten genom att först citera de vetenskapliga artiklarna, men det var andra källor utanför vetenskapen som medierna senare förlitade sig på för att upprätthålla myten över tid (Bangerter & Heath, 2004).

Mytens kraft avtog dock efterhand som kritiska publiceringar tilltog. Det har föreslagits att rykten framför allt uppkommer när vanliga formella eller officiella informationskanaler såsom massmedier inte kan förse människor med relevant information (DiFonzo & Bordia, 1997). Men här är det viktigt att inte hamna i förenklingar. Tai och Sun (2011) undersökte nämligen ryktesspridning i Kina och de kommer med en viktig sociologisk insikt, nämligen att de rykten som får spridning i samhället också är ett resultat av det politiska systemet.

Kina förbjöd medierna att rapportera om en SARS-epidemi för att minska risken för panik bland medborgarna. När regimen väl lättade på mediernas förbud ökade följaktligen rapporteringen kring epidemin och därmed också ryktesspridningen bland människor (Tai & Sun, 2011). Ryktena förankrades och beskrevs ofta utifrån lokala och kulturella berättelser (till exempel folksägner) och de mest spektakulära ryktena (till exempel ett nyfött barn som helt plötsligt börja rabbla upp botemedel mot SARS) fick mest spridning i de kinesiska massmedierna.

Med tanke på Tai och Suns studie så räcker det inte med att officiella informationskanaler existerar (DiFonzo & Bordia, 1997), utan det finns en interaktion mellan det politiska systemet och mediesystemet (Hallin & Mancini, 2004) vad gäller trovärdighet. Med andra ord, om medborgarna i ett odemokratiskt samhälle inte har förtroende för regimen så lär de knappast ha något vidare högt förtroende för statskontrollerade medier. Följaktligen lär ryktesspridningen kunna pågå lika mycket trots att formella informationskanaler existerar eftersom de kinesiska massmedierna historiskt sett har undanhållit viktig information från de kinesiska medborgarna. Detta säger oss att förtroendet till informationskanalerna är en viktig faktor att ta hänsyn till, inte bara informationskanalernas existens.

Rykten och psykologi

Psykologiska faktorer som möjliggör spridning

Så långt har de olika sociala faktorerna som möjliggör spridningen beskrivits. Men vilka är de psykologiska?

Individens ångest

Rykten kännetecknas framför allt av situationer av osäkerhet (Allport & Postman, 1947; Rosnow et al., 1988; DiFonzo & Bordia, 1997) och personlig ångest (Rosnow, 1980; Pezzo & Beckstead, 2006). När det uppstår osäkerhet och ångest hos individen sätter ryktet igång en process för individen att skaffa sig kunskap. Genom att föra ryktet vidare till relevanta personer kan individen öka sin kunskap om den eventuella personalneddragningen, men samtidigt bidrar individen också till att ryktet sprids vidare.

Det förstärker paradoxalt nog både osäkerheten och ångesten i nätverket som helhet liksom möjligheten för ryktet att spridas vidare (Bordia & DiFonzo, 2004). Under krig, naturkatastrofer och andra typer av kriser finns det framför allt goda förutsättningar för rykten att spridas vidare (Tai & Sun, 2011; Rosnow et al., 1988). Det beror bland annat på att mångtydigheten i situationen gör att det inte finns några raka och enkla svar på vad det är som händer, och att den information som finns är svår att bekräfta. Rykten fyller därför en viktig funktion för individen att försöka fylla i den kunskapsluckan.

Pezzo och Beckstead (2006) påpekar dock på problemet med att ryktesforskningen har studerat tre olika typer av ångest (anxeity). De olika typerna är:

  1. situationsbaserad ångest där vissa situationer kan inducera mer ångest än andra, till exempel mördare på campus jämfört med ökat antal tentor.
  2. ryktesspecifik ångest där vissa ämnen skapar mer ångest än andra ämnen, till exempel ”mördare lös” jämfört med “mördare fångad”.
  3. ångest som karaktärsdrag där den kroniska ångesten kan skilja mellan individer.

Eftersom dessa tre typer av ångest sällan har särskilts är det svårt att dra några generella slutsatser om vilken av dem som egentligen är relevant, vilket också förklarar varför resultaten hittills har varit motstridiga (Pezzo & Beckstead, 2006). Pezzo och Beckstead menar att situationsbaserad ångest bäst förklarade varför rykten sprids, medan tidigare forskning pekat på ryktesspecifik ångest som den bästa förklaringen. Klart är i alla fall att ångest är en viktig faktor för ryktesspridning.

Osäkerhet hos mottagaren

Rykten som skapar osäkerhet hos individen tenderar att spridas vidare mer (Bordia & DiFonzo, 2004). Då menar jag inte att ryktet i sig är osäkert, utan att ryktet skapar osäkerhet hos mottagaren. Ett rykte som är osäkert i sig självt (exempelvis ”det finns 20 terrorister i Afghanistan”), men inte skapar osäkerhet hos mottagaren har därför inte någon stor chans att spridas vidare. Därför kan omformuleringar av ryktets innehåll göra att rykten med låg osäkerhet får fortsatt och bredare spridning när det får en gestaltning med hög osäkerhet (”det finns 20 terrorister i Afghanistan, och de är på väg hit!”).

Bangerter och Heath (2004) visade att ett rykte huvudsakligen spreds vidare efter att det hade omformulerats. Enligt Moscovici (1984) så beror det på att okända idéer måste förankras i en redan existerande gestaltning av omvärlden för att kunna förstås och därmed kommuniceras. En sådan gestaltning kan exempelvis vara de kulturella föreställningar som finns i samhället (Knapp, 1944; Tai & Sun, 2011).

För att ta ett konkret exempel, en historia som berättades av svarta ungdomar hade en vit antagonist medan samma historia som berättades av vita ungdomar hade en svart antagonist (DiFonzo et al., 2013, s. 378). Därmed blir kunskap om sociala förhållanden och kulturella värderingar i ett samhälle nödvändig för att förstå ryktesspridning. (Det kan också förklara varför de evolutionära perspektiven inte har varit fruktsamma forskningsvägar: De tar inte hänsyn till de sociala aspekterna, utan bara ryktets karaktär.)

Upplevd viktighet

Om ett rykte är av högre vikt eller betydelse eller skapar större engagemang för en individ, desto större är också chansen att det sprids vidare. Vissa forskare har argumenterat för att individer sällan sprider rykten vidare om de personligen anser att ryktet inte går att lita på, eftersom det skulle underminera deras egen status (för exempel, se Pezzo & Beckstead, 2006, s. 99). Flera studier har också visat att individens tro på ryktets sanningshalt (det vill säga godtrogenhet) är en viktig faktor till om det sprids vidare (Rosnow, Yost & Esposito, 1986; Rosnow et al., 1988).

Ryktets orsak och verkan

En av ryktenas funktion som har lyfts fram som särskilt viktig är den att skapa ordning och förståelse i en kaotisk värld genom att ordna och tolka det som händer i verkligheten genom att beskriva dem i orsakskedjor (DiFonzo & Bordia, 1997, 2002; Bordia & DiFonzo, 2004). Det innebär att rykten inte behöver ha hög trovärdighet eller bli betrodda för att påverka människor, de behöver bara skapa förståelse (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 346).

Stereotyper och skensamband kan också aktiveras av rykten. Till exempel, om en individ förväntar sig att en person ska bete sig på ett visst sätt, utifrån en negativ stereotyp, så triggar ryktet igång den stereotypiska förklaringsmodellen. På så vis finnas det en kausal komponent i rykten (DiFonzo & Bordia, 2002).

Inte alla tror på rykten

Den enskilda individen är såklart viktig i spridandet av rykten. Men det går inte att göra en förenklad uppdelning mellan de som sprider rykten och de som tar emot rykten (se Belen et al., 2011). I tabellen nedan listas olika typer av roller en individ kan ta på sig när ett rykte dyker upp. Det är ju fullt möjligt att introducera ett rykte med avsikten att kritiskt granska det.

En person behöver inte ingå i en enda roll, utan kan ingå i olika roller beroende på situation, tidpunkt och vilka man pratar med (Bordia & DiFonzo, 2004).

Sju typer av kommunikationsroller en individ kan inta i relation till ett rykte (Bordia & Rosnow, 1998):

Roll Beskrivning Exempel
Skeptical disbeliever Visar skepsis mot ryktet. ”Jag är väldigt skeptisk”, ”tro inte på allt du läser”
Positivistic Försöker verifiera och bekräfta ryktet genom att hänvisa till mediekällor eller egen erfarenhet. “Enligt onsdagens Dagens Nyheter….”, ”Jag har använt produkten länge och…”
Apprehensive believers Uttrycker en tro på ryktet och samtidigt en oro inför det. ”Det är skrämmandet, men så är det”
Anxious Visar en allmän oro inför ryktet, men uppvisar däremot ingen tro på det. ”Vår integritet är hotad överallt i dagens övervakningssamhälle”
Curious Nyfikenhet kring ryktet genom att ställa frågor. “Vilken sida i Dagens Nyheter stod det?”
Prudent initiators Introducerar ryktet men visar samtidigt skepsis mot det. ”Jag vet inte om detta är sant eller ej”
Investigators Uttrycker en önskan om att söka bekräfta ryktet genom att bland annat ställa frågor. ”Varför skulle just den undersökningen slå hål på all tidigare forskning?”

Slutsats

Sammanfattningsvis finns det flera psykologiska faktorer som påverkar ryktesspridning:

  • godtrogenhet
  • personlig ångest
  • hur viktigt ryktet upplevs
  • situationsbaserad osäkerhet
  • misstro till officiella informationskällor

Rykten syftar till att skapa ordning i en kaotisk värld och sätta saker och ting i ett sammanhang, med en berättelse om vad som är orsak och verkan. Det sammanhanget är de förställningar som finns hos individerna på förhand, vilket ofta kommer utifrån (det vill säga kulturen eller samhället). Individen kan också inta olika roller i relation till ryktet, till exempel att lägga fram det för att kritiskt ifrågasätta det.

Strukturen på det sociala nätverket påverkar också ryktesspridningen, som exempelvis om man umgås med familj och vänner eller, framför allt i våra tider, via sociala medier. Ju mer sammanlänkade personer i ett nätverk är, desto större chans att ryktet kan spridas vidare. Beroende på i vilket kluster en individ befinner sig, kan sammanhanget underlätta eller hindra ryktesspridningen, och i förlängningen också underlätta eller hindra att hitta det som egentligen är sant.

Ryktesforskningen har varit eftersatt eftersom det har varit svårt att gå tillbaka i efterhand och se hur rykten har utvecklats. Med internet och sociala medier är det förstås inte längre en fråga om tillgänglighet för forskare, utan snarare motivation och intresse.

Vad kan rykten få för konsekvenser?

Ryktesspridning är förmodligen något de flesta människor erfarit antingen som mottagare eller spridare av rykten. Då vi som människor inte kan nå absolut och fullständig kunskap är följaktligen osäkerhet en oundviklig del av livet. Och där det finns osäkerhet, finns det i regel också rykten.

Rykten kan sätta aktiebörser i gungning (DiFonzo & Bordia, 1997), skapa sociala problem på grund av stereotyper och fördomar (Thompson et al., 2000), påverka förtroendet för forskning (Bangerter & Heath, 2004) och inte minst skapa osämja eller konflikter på arbetsplatser (Michelson et al., 2010).

Det kan lika väl vara ett sätt för pr-konsulter och andra kommunikatörer att sälja sin prylar genom viral marknadsföring för att öka uppmärksamheten för en produkt. Politiska partier och ideologier kan kapitalisera på ryktesspridning genom att exempelvis konstruera orsaksberättelser om kriminalitet och invandring. Det gör att ryktesspridning har en central del i många olika delar av samhället.

Att ha total kunskap om något är omöjligt och därför kommer ryktesspridning alltid att finnas. Det finns nämligen inget i definitionen av rykten som säger att det måste vara osant, bara att informationen är osäker. Det är en oerhört viktig skillnad att komma ihåg eftersom eliminerandet av all ryktesspridning inte nödvändigtvis heller behöver vara av godo. Men om man inte vet hur rykten uppstår är det förstås svårt att bekämpa dem.

Se en kort presentation av rykten

Referenser och vidare läsning

  • Allport, G. W., & Postman, L. (1947). The Psychology of Rumor. New York: Holt, Rinehart & Winston.
  • Bangerter, A., & Heath, C. (2004), The Mozart effect: Tracking the evolution of a scientific legend. British Journal of Social Psychology, 43, 605–623.
  • Belen, S., Kropat, E., & Weber, G. W. (2011). On the classical Maki–Thompson rumour model in continuous time. Central European Journal of Operations Research, 19(1), 1–17.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2002). When social psychology became less social: Prasad and the history of rumor research. Asian Journal of Social Psychology, 5, 49–61.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2004). Problem Solving in Social Interactions on the Internet: Rumor as Social Cognition. Social Psychology Quarterly, 67(1), 33–49.
  • Bordia, P., & Rosnow, R. L. (1998). Rumor Rest Stops on the Information Highway: Transmission Patterns in a Computer-Mediated Rumor Chain. Human Communication Research, 25(2),163–79.
  • Cheng, J-J., Liu, Y., Shen, B., & Yuan, W-G. (2013). An epidemic model of rumor diffusion in online social networks. The European Physical Journal B, 86(29), 1–7.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (1997). Rumor and Prediction: Making Sense (but Losing Dollars) in the Stock Market. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 71(3), 329–353.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (2002). Rumors and stable-cause attribution in prediction and behavior. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 88, 785–800.
  • DiFonzo, N., Bourgeois, M.  J., Suls, J., Homan, C., Stupak, N., Brooks, B. P., Ross, D. S., & Bordia, P. (2013). Rumor clustering, consensus, and polarization: Dynamic social impact and self-organization of hearsay. Journal of Experimental Social Psychology, 49(3), 378–399.
  • Hallin, D. C., & Mancini, P. (2004). Comparing Media Systems: Three Models of Media and Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
  • Knapp, R. H. (1944). A Psychology of Rumor. The Public Opinion Quarterly, 8(1), 22–37.
  • Kunda, Z. (1990). The case for motivated reasoning. Psychological Bulletin, 108, 480–498.
  • Lewandowsky, S., Ecker, U., Seifert, C., Schwarz, N., & Cook, J. (2012). Misinformation and Its Correction: Continued Influence and Successful Debiasing. Psychological Science in the Public Interest, 13(3), 106–131.
  • Michelson, G., van Iterson, A., & Waddington, K. (2010). Gossip in Organizations: Contexts, Consequences, and Controversies. Group & Organization Management, 35(4), 371–390.
  • Moscovici, S. (1984). The phenomenon of social representations. I R. M. Farr & S. Moscovici (Red.), Social representations (s. 3–69). Cambridge/Paris: Cambridge University Press/Maison des Sciences de l’Homme.
  • Pezzo, M. V., & Beckstead, J. W. (2006). A Multilevel Analysis of Rumor Transmission: Effects of Anxiety and Belief in Two Field Experiments. Basic and Applied Social Psychology, 28(1), 91–100.
  • Rogers, E. M. (1995). Diffusion of innovations. New York: Free Press.
  • Rosnow, R. L. (1980). Psychology of Rumor Reconsidered. Psychological Bulletin, 87(3), 578–591.
  • Rosnow, R. L. (1991). Inside rumor: A personal journey. American Psychologist, 46, 484–496.
  • Rosnow, R. L., Esposito, J. L., & Gibney, L. (1988). Factors influencing rumor spreading: Replication and extension. Language & Communication, 8(1), 29–42.
  • Rosnow, R. L., Yost, J. H., & Esposito, J. L. (1986). Belief in rumor and likelihood of rumor transmission. Language and Communication, 6, 189–194.
  • Tai, Z. & Sun, T. (2011). The rumouring of SARS during the 2003 epidemic in China. Sociology of Health & Illness, 33(5), 667–693.
  • Thompson, M. S., Judd, C. M., & Park, B. (2000). The Consequences of Communicating Social Stereotypes. Journal of Experimental Social Psychology, 36, 567–599.
  • Weenig, M. W. H., Groenenboom, A. C. W. J., & Wilke, H. A. M. (2001). Bad News Transmission as a Function of the Definitiveness of Consequences and the Relationship Between Communicator and Recipient. Journal of Personality and Social Psychology, 80(3), 449–461.

Googles problem med jämställdhet

Titta här. När Google ska hylla kvinnorna i it-branschen på Twitter så lyfter de upp en man. Är det inte ganska typiskt för vårt samhälle?

Life at Google

Det ledde till en mängd ifrågasättande kommentarer om hur man kan sätta en man i ett sådant sammanhang. Nedan har jag sammanställt ett axplock från den ursprungliga tweeten med Yossi som Google skrev:

Life at Google

Visst gör de rätt i att kritisera och håna Google?

Men vänta.

Är det så att vi har fått hela bilden? Eller kan det vara så att en enskild tweet ska få representera hela företagets hållning kring frågan, eller kanske till och med problemen i hela samhället?

Tittar man lite längre bak i Googles Twitterflöde ser man att de lyft fram två kvinnor tidigare.

Dels Roshni:

Life at Google

Och dels Rachel:

Life at Google

Dock fick inte dessa tweets lika många retweets eller favoriter. Man kan tolka det som att det är viktigare att lyfta fram det ”dåliga” exemplet än de bra, för att på så vis exempelvis kunna (1) belysa orättvisorna i samhället, (2) ha något gemensamt att samlas och skratta åt, (3) uttrycka sig kreativt med roliga bilder eller montage, eller något liknande.

Om man trycker på länken i den första tweeten med Yossi kommer man till en sida som berättar om it-projektet och tidigare personer som pratat om det. Det är med andra ord en serie inlägg där olika personer har fått komma till tals – två kvinnor och en man hittills.

I sociala medier är det allt som oftast enskilda inlägg som får agera som exempel och representera vissa ideologiska tolkningsramar. Det finns många politiska exempel, men kanske inte något som är så tydligt som jämställdheten som reduceras till kvantifierbara representationer (det vill säga att vardera kön ska uppta 50 %).

Antalet retweets eller delningar blir sedan ofta ett uttryck för personers instämmande, eller helt enkelt indirekta uppmaningar av typen ”titta här vad korkat”.

Tillvägagångssättet att välja ut ett enda exempel som får ingå i en berättelse om samhället (och dess förmodade förfall) är också praktiskt eftersom man kan dela vidare meddelandet och lägga in sin egen gestaltning av exemplet. Det framgår heller inte vad man har uteslutit från gestaltningen, såvida inte en kritisk person börjar nysta i vad som skrivits tidigare.

Ditt inlägg på sociala medier kommer med andra ord att misstolkas i sin enskildhet, skild från dina övriga inlägg. Men inlägget kommer också att infogas i en godtycklig berättelse om samhället. Det är lite paradoxalt egentligen.

Varför ska man bry sig vad folk i sociala medier tycker?

Opinion

Att folk i sociala medier uttrycker mer extrema åsikter är inte så konstigt. Med en knapp att gilla eller favoritmarkera är det enkelt att förstärka människors åsikter med en simpel knapptryckning, en form av positiv förstärkning. Sociala medier är därför lite av en Skinnerbox som lever sitt eget liv.

Till exempel läste jag här att något ”har fått delar av den så kallade gammelhögern att gå i taket på mikrobloggen Twitter”. Även SVT brukar referera till åsikter i sociala medier, till exempel att en presentpåse från vårruset innehöll olämpliga presenter och att nymålade huset inte alls är olämpligt. Då legitimeras referensen vanligtvis med att inläggen har ”delats tusentals gånger”.

Men varför ska man egentligen bry sig om vad människor tycker eller hur många som tycker något?

Det finns inget givet samband mellan antalet anhängare av en idé och själva idéns bärighet (även om det i idealfallet bör vara så). Allt hänger samman med vilka anledningar som anhängare har anammat idén. Men i tider av sociala medier är antalet som tycker något den enklaste formen av vox populi-argument då Twitter och Facebook gladeligen visar upp siffror på delningar och gillningar.

Det finns många teorier om oss människor och hur vi agerar. Vi är mer benägna att göra någonting igen om vi får positiv feedback från andra (operantbetingning), vi tittar på hur andra gör och gör likadant (social comparison) och ser till att våra åsikter inte sticker ut för mycket från majoriteten för att inte bli utfrysta (tystnadsspiralen).

Detta formar såklart oss som människor, men man får givetvis inte dra ett likhetstecken mellan vad andra människor gör och individens beteende. Individen har naturligtvis kraft att göra precis tvärtom om den vill, och kanske är det just det vi bör göra emellanåt. Att alltid anamma en åsikt enbart för att den är populär i en viss social grupp är detsamma som att abdikera från sitt kritiska tänkande.

Vad någon tycker är inte på långa vägar så intressant som vilka argument personen har för sitt tyckande. Det är snarare argumenten som bör vara avgörande för vår åsikt, snarare än den sociala grupp som råkar uttrycka den (och med vilken kraft de råkar uttrycka åsikten).

På sociala medier får man dock inte plats med någon större argumentation mer än att uttrycka sin åsikt med olika grader av emfas. Ju fler anhängare man har, desto större emfas får åsikten (och spridning).

Eller som filosofen Per Bauhn uttryckte det, Twitter är en form av ”Ring P1 för skrivkunniga”.

Läs mer

Sprids känslor på Facebook? Nja, inte riktigt.

Facebook - känslor

I massmedierna har en nyligen publicerad studie framställts som att känslor sprids på Facebook. Om en vän slutar skriva en massa positiva ord så skriver du fler negativa ord. Men är det verkligen så?

Studien tittade på hur känslor kan spridas från en människa till en annan när de pratar eller interagerar med varandra på något sätt (emotional contagion). Forskarna manipulerade nyhetsflödet hos 689 003 Facebookanvändare och visade mindre positiva och negativa inlägg för användarna för att se om de påverkades under veckan. Rent konkret så var det en algoritm som sökte igenom Facebookinlägg och dolde inlägg om de hade positiva (eller negativa) ord.

När positiva inlägg försvann så ökade antalet negativa inlägg med 0,04 procent. Och när negativa inlägg försvann så ökade antalet positiva inlägg med 0,07 procent.

Men som vanligt när massmedierna refererar till forskning (och i synnerhet effekter) så görs alla nyanser om till ett svartvitt beslut: ”Sprids känslor vidare på Facebook eller inte?” Det är dock svårt att göra om en skala till en fråga som bara har två svarsalternativ. Det korta svaret är att det finns en effekt. Men den är inte speciellt stor, och den är heller inte speciellt relevant.

1. Väldigt, väldigt liten effekt

Så här säger Facebookstudien med all sin detaljrikedom:

When positive posts were reduced in the News Feed, the percentage of positive words in people’s status updates decreased by B = −0.1% compared with control [t(310,044) = −5.63, P < 0.001, Cohen’s d = 0.02], whereas the percentage of words that were negative increased by B = 0.04% (t = 2.71, P = 0.007, d = 0.001). Conversely, when negative posts were reduced, the percent of words that were negative decreased by B = −0.07% [t(310,541) = −5.51, P < 0.001, d = 0.02] and the percentage of words that were positive, conversely, increased by B = 0.06% (t = 2.19, P < 0.003, d = 0.008). The results show emotional contagion. [mina fetmarkeringar]

Skippa de krångliga siffrorna och titta på det mest uppenbara – procentstorleken. Skriver du mindre positiva ord på Facebook så minskar antalet positiva ord som dina vänner skriver med upp till 0,1 procent. Är det mycket? Nej, inte speciellt. Det är jävligt lite i sammanhanget om vi antar att du har 150 vänner (vilket är ungefär vad en genomsnittlig användare har).

Dessutom går det att notera att effektstorleken är väldigt, väldigt liten. Cohens d är som högst 0,02 i studien. Det är motsvarigheten till att hälla en burk rödfärg i Vättern och säga att man har färgat vattnet rött. Det är visserligen sant, men hur mycket av hela sjön har egentligen färgats rött? Det är knappt synbart och förmodligen inte något man behöver ringa Länsstyrelsen för att berätta.

Såvida du inte har 100 000 vänner lär du förmodligen inte påverka dina vänner speciellt mycket med dina statusuppdateringar. Men om du nu råkar vara Robyn eller någon annan kändis så kan du förmodligen påverka dina vänner så att några av dem uttrycker sig mer positivt eller negativt.

2. Ord är inte känslor

Ett annat problem är kopplingen mellan ord och känslor. För det första har de inte mätt känslor, utan känslouttryck, och det är något helt annat. Jag kan exempelvis uttrycka mig ledsamt samtidigt som jag är väldigt glad och vice versa.

Men detta är inte ett speciellt allvarligt problem eftersom vi ändå inte kan veta vad personen på andra sidan skärmen faktiskt tycker eller känner.

Citat kan innehålla negativa ord samtidigt som Facebookinlägget i övrigt är positivt, men det spelar inte heller så stor roll. Frågan är om orden smittar eller ej.

Dessutom sprids mycket tårdrypande historier liksom solskenshistorier via videoklipp och foton, som har högre potential att uttrycka känslostämningar, så vi kan anta att effekten är betydligt större när det kommer till multimedia. Det är dock oerhört svårt att undersöka foton och videon på en så stor vetenskaplig skala eftersom det sällan går att mäta på något vettigt sätt (vilket är en allvarlig brist i största allmänhet).

Läs också Word of Psychology som skrivit en bra kritik av metoderna. Där påpekas bland annat att textanalysen är kass eftersom den inte passar för korta texter.

3. Nej, konsekvenserna är små

Forskarna säger att detta experiment visserligen har små effekter men ändå har potentialen att påverka hundratusentals människor eftersom Facebook har över en miljard användare:

More importantly, given the massive scale of social networks such as Facebook, even small effects can have large aggregated consequences (14, 15): For example, the well-documented connection between emotions and physical well-being suggests the importance of these findings for public health. Online messages influence our experience of emotions, which may affect a variety of offline behaviors. And after all, an effect size of d = 0.001 at Facebook’s scale is not negligible: In early 2013, this would have corresponded to hundreds of thousands of emotion expressions in status updates per day.

Men detta är inte helt sant.

Människor är grupperade i kluster och information sprids inom kluster snarare än mellan dem. Det innebär att information på Facebook skickas mellan vänner och sällan når längre än så, och det beror i huvudsak på att det är vänner och kollegor som pratar med varandra på Facebook. Det finns förstås undantag där information sprids väldigt långt, upp till 82 steg från källan har uppmätts, men de är lätträknade i jämförelse. På andra sociala medier, såsom Twitter, är det däremot mer främlingar som talar med varandra, men däremot visar forskning att även på Twitter tenderar människor att prata med likasinnade.

Jag tror snarare att de långsiktiga effekterna av att använda sociala medier är betydligt ”starkare”, vilket också är något jag ska undersöka i min egen doktorsavhandling.

Och sedan den etiska biten att manipulera Facebookflöden utan att användarna är medvetna om det. Ja, den frågan ignorerar jag helt i detta inlägg och överlåter jag till moralfilosofer i stället. Det verkar dock som att de bröt mot många etiska regler inom vetenskapen, bland annat om samtycke och att man ska informera deltagarna om vad som har hänt.

Slutsats

Kan du påverka dina vänners känslor på Facebook? Nej. Effekten i den här studien är så liten så att jag vill påstå att den är försumbar och helt enkelt kan ignoreras.

Eftersom forskarna heller inte tar hänsyn till mediets egenskaper (hur människor använder Facebook och hur information sprids på Facebook) gör det att de av misstag sätter ett likhetstecken mellan känslornas spridningsmöjlighet med antal användare. Men de flesta Facebookanvändare har inte 100 000 vänner.

Det vill säga, information sprids mest mellan vänner och det innebär att informationen inte kommer speciellt långt. Därmed blir den känslomässiga spridningen (emotional contagion) inte heller speciellt påtaglig då de psykologiska teorierna inte kan överföras direkt till ett medium utan att man också tar hänsyn till hur folk använder medierna. Det är därför man måste ha kunskap om både psykologi och medier för att kunna göra psykologiska fältexperiment med medier.

Sammanfattningsvis, även om effekten hade varit större så hade den fortfarande inte varit speciellt relevant.

Betyder detta att Facebookanvändare är immuna mot känslomässig påverkan? Inte alls. Testa själv genom att skriva en statsuppdatering om att dina föräldrar har dött. Du kommer garanterat att påverka dina vänners känsloyttringar på Facebook väldigt mycket. Men räkna inte med att det kommer att spridas speciellt långt. Och räkna inte heller med att någon kommer att ta dig på allvar i fortsättningen.

Några som skrivit om studien

Här är ett axplock av massmedier och bloggar som skrivit om Facebookstudien:

Foto: Evan Raskob

Hur en konversation på Twitter går till

😉

Och om du händelsevis undrar vad jag egentligen menar: Diskussioner på Twitter handlar, enligt min ringa erfarenhet, av att komma till en åsikt så fort som möjligt och låta andra få reda på den (snarare än att man diskuterar vad folk tycker, varför de tycker som de gör och hur de kommer fram till de åsikterna).

Med andra ord ett slags omedelbart fördömande eller prisande. Ju fortare, desto bättre.

Varför skriver folk sina åsikter innan de läst vad det handlar om?

Detta är genialiskt och något jag önskar att jag hade kommit på (och att jag hade någonstans att göra det). Jag pratar om aprilskämtet från amerikanska public service-radion NPR (National Public Radio).

De lyckas visa på en ganska basal mänsklig egenskap, nämligen vår benägenhet att uttrycka våra åsikter utan att ta hänsyn till fakta. I sociala medier blir det här förstås extra tydligt och man kan dessutom exploatera det.

Knepet är enkelt:

  1. Dela en nyhet på Facebook med en länk till ett aprilskämt.
  2. Ändra texten som visas på Facebook så att nyheten ser ut att beklaga sig över någon allmän företeelse i samhället.
  3. Invänta medan kommentarsfältet fylls på med folk som inte har klickat på länken och läst vad som faktiskt står där, men mer än gärna delger sina åsikter i frågan.

Det som hade gjort det här aprilskämtet ännu bättre vore om det handlade om källkritik.

Här är inlägget de delade, men du kan också se inlägget live på Facebook. Just nu är det fyllt med ironiska kommentarer så det kan vara roligare att titta på bilderna nedan.

NPR aprilskämt

NPR aprilskämt

NPR aprilskämt

 

(Via Uproxx via Lamebook)

 

Hur en liten skruv kan få folk att helt tappa kritiskt tänkande

Kritiskt tänkande på internet får ibland maka på sig för snabbheten. När det gäller att sprida viktig samhällsinformation som hotar hälsa och egendom kan det förstås finnas en poäng med det, men när det gäller mer ”långsamma” nyheter tenderar de flesta ändå att strunta i källgranskningen och lita på att avsändaren har gjort jobbet.

Lukasz Lindell med flera ville testa människors oförmåga till källgranskning och hittade häromdagen på ett rykte om Apples nya telefon. De postar det på Reddit och ser vad som händer. Och inom ett dygn är karusellen igång.

Hur vi lurade (nästan) hela Apple communityn

Hur vi lurade (nästan) hela Apple communityn

Mindre än 12 timmar senare hade det hänt. Först ut var Apple-bloggen Cult of Mac som rapporterade “Apple May Be Working On A Top Secret Asymmetric Screw To Lock You Out Of Your Devices Forever” och sen rasade det bara på. Fler och fler bloggar skrev om det påstådda läckaget från Apples högkvarter i Cupertino, USA. Yahoo, Wired och MacWorld hakade på. På Twitter rasade inläggen till fler än vad som gick att räkna. På YouTube gjordes videobloggar om den nya skruven. Google+ pratade om det sida efter sida. Testa själv, gå till www.google.se och sök på “asymmetric screw”.

Om du tycker det är ironiskt så läs också 10 tips för ett roligare Twitter (for dummies).