Medier

”Fyra av fem kan inte skilja journalistik från sponsrat innehåll”

En ny studie visar att unga är dåliga på källkritik. Men vänta? Studien existerar inte ens, utan består av några krönikor och sammanfattningar där forskare presenterar sina reaktioner. Ändå rapporterar journalister om studien. Var är källkritiken om bristande källkritik?

Jag intervjuades av P1 Medierna för någon vecka sedan om filterbubblor och ekokammare och fick bland annat frågan om varför journalister tror på filterbubblor och ekokammare trots att forskningsläget säger att det inte är ett speciellt stort problem i nuläget.

Jag har egentligen ingen aning (eftersom jag inte kan läsa tankar), men man kan åtminstone spekulera i att det bekräftar journalisternas uppfattning och att det har skrivits om det mycket under oktober och november. Det publicerades exempelvis betydligt fler artiklar om fejknyheter under dessa månader både i tryckt svenskt press och på den svenska webben, i förhållande till tidigare månader.

Fejknyheter är helt enkelt på tapeten, och källkritik är därför relevant just nu. Så när det kommer en studie som bekräftar bilden av att unga är dåliga på källkritik, då är det förmodligen enkelt att tro att studien är någonting på spåren.

Så här skriver P1 Medierna på sin hemsida nu:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det visar Stanford-universitetet i en av de största studierna av frågan hittills. Nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå, har svarat på frågor om hur de värderar information. Och på många frågor hade de svårt skilja mellan till exempel PR och journalistik.

Nej, det visar studien inte alls.

Det finns inte ens någon studie. Det finns bara en executive summary. Det betyder inte att resultatet är fel, utan att det över huvud taget inte går att bedöma resultatet eller studiens kvalitet. Än, åtminstone. Men vi kan däremot titta på det som hittills är känt.

Så här står det i executive summary, på sidan 23:

We piloted several drafs of this task with 350 middle school students. We completed final piloting with 203 middle school students. Results indicated that students were able to identify traditional news stories and traditional advertisements: more than three-quarters of the students correctly identifed the traditional advertisement and the news story. Unfortunately, native advertising proved vexing for the vast majority of students. More than 80% of students believed that the native advertisement, identifed by the words “sponsored content,” was a real news story.

Och så här säger pressmeddelandet från Stanford:

But of the 203 students surveyed, more than 80 percent believed a native ad, identified with the words ”sponsored content,” was a real news story.

Så det är minst 162 elever av totalt 203 elever som inte kan skilja mellan sponsrat innehåll och journalistik. Det är knappast ett slumpmässigt urval av unga amerikaner, och det är inte de 8 000 eleverna som det förefaller i P1 Mediernas ingress. Det går därför inte uttala sig om ”fyra av fem unga amerikaner” (det vill säga 80 procent).

Vidare står det på sidan 2 i executive summary:

Between January 2015 and June 2016, we administered 56 tasks to students across 12 states. In total, we collected and analyzed 7,804 student responses.

Det betyder att 56 uppgifter genomfördes av totalt 7 804 elever och studenter. Det var alltså inte 7 804 elever som genomförde 56 uppgifter, vilket man kanske kan tro.

Inte ens Wikipedia, som rapporterat om studien under artikeln Fake news website, ger speciellt informativ beskrivning av resultatet (mina fetmarkeringar):

Education and history professor Sam Wineburg of the Stanford Graduate School of Education at Stanford University and colleague Sarah McGrew authored a 2016 study which analyzed students’ ability to discern fraudulent news from factual reporting.[69][70] The study took place over a year-long period of time, and involved a sample size of over 7,800 responses from university, secondary and middle school students in 12 states within the United States.[69][70] The researchers were ”shocked” at the ”stunning and dismaying consistency” with which students thought fraudulent news reports were factual in nature.[69][70] The authors concluded the solution was to educate consumers of media on the Internet to themselves behave like fact-checkers — and actively question the veracity of all sources they encounter online.[69][70]

Vem bryr sig om forskarnas reaktioner? Det viktiga för en encyklopedi borde väl vara resultatet av studien, inte vilka känslor forskarna visade under tiden. Vi får faktiskt inte veta något substantiellt över huvud taget från Wikipedia.

Det finns alltså inga spår av den här studien. Bara pressmeddelande från Stanford och en executive summary. De enda publikationerna som forskarna visar på projektets hemsida är en krönika i Education Week!

Däremot finns det mängder med nyhetsartiklar som rapporterar kring studien, här är några av dem:

Vad är detta?!

Det finns inget underlag för att göra bedömningar av studien över huvud taget. Som det ser ut nu är denna studien ett skämt av det enkla skälet att det inte finns någon studie att bedöma, och executive summary visar verkligen ingenting av värde. Men jag kan ha fel, och då tar jag tacksamt emot rättelser i kommentarsfältet.

Varför Stanford lyfter fram studien i ett pressmeddelande är också märkligt. Varför någon journalist publicerar den är ytterligare ett frågetecken för mig. Det blir extra pinsamt när en studie om bristande källkritik bland unga inte källgranskas av de journalister som rapporterar om den.

Uppdaterat

Jag hann knappt sova ett par timmar efter att jag skrivit denna text innan P1 Medierna hade korrigerat sin text på hemsidan:

Fyra av fem unga amerikaner kan inte skilja sponsrat innehåll från journalistik. Det rapporterar Wall Street Journal utifrån en ännu opublicerad studie från Stanford-universitetet. Resultatet baserar sig på en liten delstudie med 200 elever i hela Stanfords projekt, som totalt berört nästan 8 000 elever och studenter, från högstadiet till universitetsnivå. Innan hela studien publicerats är det svårt att bedöma bärigheten i resultaten.
OBS: Denna notis är uppdaterad. En tidigare version kritiserades av medieforskaren Peter M Dahlgren.

Föredömligt som vanligt av journalisterna bakom P1 Medierna.

Uppmaning till journalister att sansa er förtjusning för big data

I min tidigare artikel om Big data: hur man mäter exakt fel beskrev jag problemet med att ge avkall på sitt kritiska tänkande eftersom datamängden är så pass stor att blotta storleken på något magiskt vis gör att problem försvinner. I synnerhet när det gäller data som handlar om människor och deras sociala relationer.

I denna artikel tänker jag fortsätta på den linjen och ge två exempel där journalister har en förutbestämd tolkning de lägger till datan, snarare än att de hämtar tolkningen från datan. De två olika tillvägagångssätten kan kanske bäst sammanfattas med teckningen nedan. För den som inte känner till så är kreationism tron att Gud skapade världen.

Big data och tolkning

The scientific method: Here are the facts. What conclusions can we draw from them?
The creationist method: Here’s the conclusion. Whats facts can we find to support it?

Exempel 1. Kit analyserar den hatiska flyktingopinionen

Den relativt nystartade nyhetssajten Kit skriver i artikeln Så sprids flyktinhatet på nätet exakt hur omfattande hatet (och även rädslan) mot just flyktingar är. Nedan följer ingressen samt det inledande stycket från nyhetssajten.

Så sprids flyktinghatet

Man kan fråga sig hur denna analys har gått till, och Kit är vänliga med att presentera den för oss (med mina fetmarkeringar):

Allt som publiceras öppet på nätet i en viss fråga sparas och blir sökbart. Inläggen klassificeras utifrån vilka ord som förekommer i samband med det tema som analyseras. När det gäller ”flyktingar” är det alltså inlägg i flyktingfrågan som räknas, så hatet behöver inte vara riktat mot flyktingar, det kan även vara riktat mot exempelvis politiker som fattat beslut i flyktingfrågan. För varje tonalitet finns några tusen ord. När det gäller hat är det ord som ”avsky”, ”hata”, ”förakta”, ”föröda”, ”bua”, ”pervertera” osv.
Inlägg klassas som positiva när det förekommer ord som ”bra”, ”cool”, ”snygg”, ”najs” Även olika typer av smileys räknas.

Metoden tillåter alltså att man mäter hur ofta två typer av ord förekommer tillsammans, då företrädesvis flyktingar och hatiska ord. Det har Kit sedan valt att tolka som att det är hat riktat mot flyktingar. Det finns dock ingenting i metoden som tillåter den tolkningen, eftersom en fras som ”jag hatar politiker som inte hjälper flyktingar” är riktat mot politiker till stöd för flyktingar.

En metod medger vissa tolkningar men inte andra. Det är så med alla metoder och det är därför vi måste ha flera metoder som fungerar som ett lapptäcke och i den bästa av världar ger ett samstämmigt resultat. För att kunna dra slutsatser från en analys av detta slag måste man därför ha kunskaper vad en metod faktiskt kan göra (och kanske mer viktigt, vad den inte kan göra) för att kunna berättiga en slutsats. I det här fallet har Kit ignorerat begränsningarna genom att göra om ett samband mellan ord till ett orsakssamband som ska tolkas på ett specifikt vis. Enkelt uttryckt har ”hat och flyktingar” blivit ”hat mot flyktingar”.

Det tycks dock ligga någon sorts vinst i att det åtminstone går att mäta detta hat exakt eftersom Kit menar att de nu kan visa ”exakt hur omfattande det är”. Men det är mer sannolikt ett exakt mått på fördomen som journalisten hade i huvudet när datan analyserades.

För den som är intresserad av den här frågan kan jag hänvisa till en diskussion på Twitter jag hade med journalisten ifråga. Mina frågor om huruvida metoden tillåter denna slutsats besvaras dock inte (förmodligen på grund av att vi inte förstod varandra, en inte helt ovanlig situation på Twitter).

Exempel 2. Guardian analyserar 70 miljoner kommentarer

Ett annat exempel kommer från den brittiska tidningen The Guardian, som för en tid sedan publicerade The dark side of Guardian comments. Tidningen analyserade 70 miljoner kommentarer på sin nyhetssajt sedan 2006 och kom fram till att artiklar som är skrivna av kvinnor innehöll fler blockerade kommentarer än de som var skrivna av män. Blockerade kommentarer raderades alltså inte, utan doldes bara för visning eftersom de bröt mot tidningens regler. De raderade dock kommentarer som innehöll spam och dylikt.

Det mest intressanta är förmodligen det tredje diagrammet i artikeln, som visar vilka journalister (män eller kvinnor) som fått flest kommentarer blockerade till sina artiklar. Diagrammet visar att upp till 2,6 procent av kommentarerna har blockerats från artiklar skrivna av kvinnor (vilket också är uppdelat per sektion). Motsvarande siffra för män är 1 procent. Skillnaden mellan könen är maximalt 3 procentenheter och återfinns år 2013. (Detta är en uppskattning eftersom jag mätt pixlarna i de färgade linjerna i diagrammet där 60 pixlar motsvarar ungefär 1 procentenhet.)

The Guardian kommentarer

Detta är ett intressant fynd även om det inte är speciellt stor skillnad. Men det är viktigt att ha i åtanke att detta bara är ett samband mellan journalistens kön med kommentarer som blockerats. Samband betyder inte orsakssamband. Vi vet därför inte varför sambandet ser ut som det gör.

Vi vet heller inte vad det är för slags kommentar som blockerats. Guardian ger inte speciellt ingående analys av vad för slags kommentarer det handlar om. Jag har läst texten och sammanställt deras beskrivning i tabellen nedan:

Typ av kommentar som blockerats Andel av kommentarerna
legal small proportion
disruptive vast majority
– disruptive: threats extremely rare
– disruptive: dismissive trolling
– disruptive: author abuse significant proportion
hate speech rarely seen
xenophobia, racism, sexism and homophobia seen regularly
“whataboutery”
Totalt antal kommentarer: 70 miljoner

(Tomma rutor indikerar att Guardian inte skrev andelen eller frekvensen.)

Sammanfattningsvis finns det mellan 0-3 procentenheters skillnad mellan könen, och de största skillnaderna återfinns snarare mellan typ av ämne.

Detta hindrar dock inte Guardian från att dra följande slutsats: ”of the 10 most abused writers eight are women, and the two men are black” (återigen mina fetmarkeringar). Men Guardian är för ivriga att sätta ett likhetstecken mellan hat mot journalister och antalet blockerade kommentarer. Guardian har över huvud taget inte analyserat vad kommentarerna innehåller utan bara hur många kommentarer som blockerats från kvinnliga respektive manliga journalisters artiklar. Och det är en tämligen trivial räkneövning som inte säger speciellt mycket.

Guardians metod och källkod finns beskrivet på deras hemsida, där de också skriver att ”we took blocked comments as an indicator of abuse and/or disruption”. Det vill säga, om en kommentar har blockerats så räknas den som kritik mot journalisten oberoende vad den innehåller. Men de blockerade kommentarerna kan dock mycket väl vara riktade mot någon helt annan än journalisten. Till exempel kan två kommentatorer växelvis kalla varandra idioter genom 200 ömsesidiga meddelanden (en inte helt osannolik situation för den som följt sociala medier). Men det innebär inte att journalisten som skrivit artikeln har blivit kallad idiot 200 gånger.

Precis som i fallet med Kit sker här en förväxling till fördel för den tolkningen som tycks vara närvarande i journalistens huvud snarare än i den data som analyseras. I det här fallet har ”blockerade kommentarer” blivit ”kommentarer som trakasserar journalister”.

Och det är fel.

Big data kan på detta sätt användas för att ge mycket exakta svar på frågor ingen har ställt. Med det menar jag att det inte är ursprungsfrågorna som människor funderar över som faktiskt ställs till datan, utan man ställer frågor som låter sig besvaras med hjälp av datan, och tolkar sedan det som ett svar på den ursprungliga frågan. Men det är fusk, eller till och med påhitt skulle jag vilja säga.

Journalistik kontra vetenskap

I forskarspråk pratar man om validitet. I båda exemplen ovan handlar det om att den teoretiska definitionen (hat och hot mot flyktingar respektive journalister) bör stämma överens med den operationella definitionen (det som faktiskt mäts). Här konstruerar journalisterna implicit både en teoretisk definition genom att prata om hat (och dylikt) samt en operationell definition genom mätandet, men det sker ingen större ansträngning att förena dem. I stället antas de vara förenade.

I värsta fall används data bara för att bekräfta journalisternas fördomar om verkligheten. Man kan tro att journalister är utsatta för hat och att antalet kommentarer är det objektiva beviset. Men det vore ingen analys, utan bara en form av cirkelbevis som döljs i pratet om hur stor datamängden är.

”Men vi gör inte anspråk på att vara vetenskapliga!” är en invändning från journalister.

Det är sant, det är viktigt att inte förväxla journalistik med vetenskap. Men när journalister förlitar sig allt mer på stora datamängder som de själva samlar in och analyserar ställer det krav på att analysen genomförs på ett korrekt sätt för att de ska kunna dra giltiga slutsatser. Det är det logik handlar om, att dra slutsatser från påståenden. Att logik används inom vetenskapen innebär inte att det är förbehållet vetenskapen eller ens att det endast bör förekomma där. Snarare tvärtom. Det är inte så att frasen ”vi håller inte på med vetenskap” är ett frikort till att dra slutsatser som inte låter sig dras från de metoder som används. Det vore absurt att hävda att 1+1=3 för att jag inte gör anspråk på att vara matematiker.

Men det tycker tydligen inte Guardian som skriver ”Even allowing for human error, the large number of comments in this data set gave us confidence in the results.” Med andra ord, även om Guardian gör fel så innebär antalet kommentarer att Guardian är säkra på sitt resultat.

Det tycks, i mina ögon, vara en övertro på stora datamängder kan ge oss en särskild insikt som små datamängder inte kan ge oss, och att problem enkelt försvinner med ökad storlek. Men det är viktigt att skilja mellan slumpmässiga fel som uppstår lite här och var (som namnet antyder) och mellan systematiska fel som uppstår med en viss regelbundenhet. Den stora datamängden kan hjälpa till att minimera slumpmässiga fel (jämför centrala gränsvärdessatsen). Men stora datamängder minimerar aldrig systematiska fel. De systematiska felen kvarstår oberoende av storleken på datamängden av det enkla skälet att de inte har ett dugg med storleken att göra.

Designen av en studie och hur insamlingen av data går till är ofta mycket viktigare än storleken på det insamlade materialet. Ett exempel är randomiserat kontrollexperiment som kan generera så lite som 50 datapunkter, men ändå ge betydligt högre säkerhet i vad som är orsak och verkan på grund av sin design. En analys med väldigt stor osäkerhet blir inte automatiskt säkerställd (i valfri mening av begreppet) bara för att det råkar vara många nollor efter de första siffrorna.

Slutsats

Sluta tro att storleken på en datamängd är något speciellt.

Det är teori, design och analys som är det viktigaste. Gör man dessa slapphänt blir också slutsatsen slapphänt.

Det är vanskligt att se data som objektiv fakta, och mer data som mer objektivt ur vilken man sedan letar efter en slutsats man har bestämt på förhand. Det kan bäst beskrivas som en irrationell tilltro till förklaringskraften hos mängden data, snarare än tillvägagångssättet datan införskaffades eller analyserades.

Forskare gör många gånger fel trots rigorös sakkunniggranskning. Nu när journalister, i värsta fall utan adekvat förståelse för metodens möjligheter och begränsningar, tar sig an uppgifter som många gånger är typiska forskningsuppgifter riskerar det att förstora upp triviala småproblem som lätt hade kunnat undvikas.

Det är dessutom ett vanligt tankefel att se sin egen grupp utsatt för hot liksom att man letar efter sådant som stödjer den egna ståndpunkten. Journalister är på inga sätt undantagna från sådana tankefel, och den lilla genomgång jag har gjort här med dessa två exempel kan vara ett sätt att se vilken slags bias journalisterna har. Med andra ord, om journalisterna redovisar hur de har gått tillväga går det att se vad för slags frågor metoden kan ge svar på och därmed också hur journalisterna lägger till sina egna tolkningar till resultaten.

Och kanske mer viktigt att påpeka, att säga journalisterna har hanterat metoden på ett felaktigt sätt innebär därmed inte att hot inte förekommer mot vare sig journalister eller flyktingar. Det är nämligen också en fallasi.

För att läsa om hot mot svenska journalister rekommenderar jag Journalism Under Threat av Monica Löfgren Nilsson och Henrik Örnebring.

Detta är det äckligaste jag sett (speciellt bild 2) – Hyllat.se tar betesjournalistiken till Sverige

Betesjournalistik, eller länkbete, har länge varit ett kännetecken av kvällstidningar: Rubriker som lovar mer än vad de håller. På internet har det funnits länge, men däremot inte så många i Sverige. Därför är det kul att det numera finns en svensk blogg som jagar klick.

Ett par av mina vänner på Facebook och de jag följer på Twitter har oberoende av varandra länkat till hyllat.se. Domänen skapades redan 4 mars 2014 så den har inte varit aktiv mer än en knapp månad.

De har redan fler än 10 000 fans på Facebook så det har gått relativt snabbt för dem att skapa sig en följarskara. På Twitter är det dock bara 45 följare, men det är förmodligen inte så konstigt med tanke på att så få använder Twitter i förhållande till Facebook. Google+ är inte ens värt att nämna.

Vad är hemligheten?

Tittar man på deras Instagramkonto så blir det ganska tydligt att rubriker fyller en väldigt viktig funktion. Den ska inte bara skrivas, den ska finslipas in i minsta detalj.

Hyllat.se lägger ned mycket tid på sina rubriker

Det är förstås rubriker som lovar guld och gröna skogar, men som sällan når ända dit. Lite som att sälja sand i Sahara. Det brukar ofta kallas länkbete på internet, men det är egentligen inget nytt. Jag har sett detta på förstasidan av dagstidningar från början av 1900-talet där rubriken är väldigt subjektivt värderad och hårt vinklad, förvisso amerikanska tidningar.

Efter journalistikens professionalisering fasades den typen av rubriker ut mer och mer, men lever såklart vidare i kvällstidningarna. Att använda superlativ (bästa, sämsta, äckligaste, viktigaste etc) är något man bör undvika i journalistiska texter, men på nätet är det annorlunda.

Däremot är det få rubriker i kvällstidningar som är uttalat subjektiva, som exempelvis ”Detta är det värsta jag sett”. Professionaliseringen har gjort att journalisten står i bakgrunden och framför allt rapporterar fakta, inte sina egna värderingar. (Vilket såklart är en sanning med modifikation därför att urvalet av fakta speglar journalistikens värderingar, men det kan vi skippa här.)

På internet är den här typen av rubriker väldigt effektiva eftersom man kan mäta resultatet i realtid. En liten justering av rubriken och en ny placering är ibland allt som behöver göras för att artikeln ska återuppväckas från de döda. Lägg även till spridningen i sociala medier, som är personlig och värderande redan från början, och vi har en väldigt effektiv metod för spridning. Gödselspridning, skulle man kunna kalla det om man ville vara elak och nedvärdera metoden.

Vilka rubriker från Hyllat.se presterar bäst?

Jag lovade ju dessutom i min egen rubrik att visa det äckligaste jag har sett. Speciellt bild nummer två som kommer nu. Om du läst så här långt så förstår du förmodligen att superlativet bara var hittepå för att få dig att klicka vidare.

Klicka på diagrammet nedan så ser du vilka artiklar och rubriker som har presterat bäst. Det är en ganska imponerande bedrift att på mindre än en månad få en väldig snabb och och ”hög” spridning av artiklarna. Då väljer jag att medvetet inte tala om kvaliteten.

Den artikel som spridits mest har ungefär 128 000 gillningar, delningar och kommentarer på Facebook. Rubriken är ”De fem saker människor ångrar mest på dödsbädden”.

Delningar m.m. på Facebook för Hyllat.se

(Du kan också ladda ned datan i Excel-format om du själv vill undersöka det närmare.)

Som så mycket annat på nätet (och i resten av hela världen) så är det som sprids väldigt få. I detta fallet är det bara fem artiklar som sprids i 90-percentilen och två artiklar som sprids i 95-percentilen. Tittar man på forskningen inom journalistik och informationsspridning (vilket jag forskar om just nu) så är det ungefär så det ser ut. Det är bara ett fåtal av artiklarna som sprids vidare i någon nämnvärd omfattning, och ofta är det i ett begränsat antal ämnesområden.

Läs mer

Även Hans Kullin skriver om den här formen av journalistik, men då hur kvällstidningar och i synnerhet Expressen använder ”stjärnan” för att dölja vem artikeln handlar om. Allt för att vi ska bli nyfikna på vem det handlar om, och klicka vidare för att läsa.

Som en motreaktion har även speciella Twitterkonton dykt upp, som avslöjar vad artiklarna egentligen handlar om. För Huffington Post finns @HuffPoSpoilers och för flera svenska tidningar finns @Nyhetsspoilers. Följ dem gärna, för det är roligt att se hur rubriken är skriven och vad som egentligen döljer sig bakom den, utan att behöva läsa hela artikeln.

”Skicka dina okunniga åsikter till oss på medierna”

Så fungerar kommentarsfält på nätet.

Ju mindre information det finns för medierna att rapportera vid en speciell händelse, desto mer spekuleras det. Humorserien That Mitchell and Webb Look drar det hela ett steg längre.

Vad tycker du? Var vänlig och skriv hela din arsenal av oinformerade tyckanden i kommentarsfältet nedan.

19 PR-tips för skeptikerrörelsen

Föreningen Vetenskap och Folkbildning, VoF, arbetar med opinionsbildning. Eller säger sig göra det, åtminstone. Att snubbla på ett bananskal och tappa en färgburk på golvet gör dock ingen till en expressionistisk konstnär. Så jag tänkte ge några grundläggande PR-tips till föreningen, som även andra kan ha nytta av.

Public relations

En sak jag kan mycket väl är den så kallade skeptikerrörelsen. Att vara vetenskaplig skeptiker innebär i princip att man är återhållsam med påståenden som man saknar stöd för, men också att ifrågasätta charlataner som försöker köra ned dem i halsen på andra när de lovar guld och gröna skogar. Jag gick därför med i VoF under januari 2008 efter att jag upptäckt att mina syskon höll på med mediumskap och annat trams.

En annan sak föreningen VoF sade sig syssla med är opinionsbildning. Att jag inte visste det tidigare, beror på att de gör mer eller mindre allt fel vad gäller opinionsbildning. Jag ska därför ge en mängd konkreta tips för skeptikerrörelsen i stort, som också andra föreningar och organisationer kan ha nytta av.

För er som hört mitt namn i detta sammanhang tidigare så har jag bland annat pratat i Skeptikerpodden under drygt ett års tid, då jag dessutom ansvarade för poddradions strategiska kommunikation. Här kommer 19 tips för att arbeta med opinionsbildning.

1. PR är inte bara ”positiv publicitet i tidningar”

PR är ett mångfacetterat begrepp som inte ens har en entydig definition i forskningen, så jag ska inte ens försöka förklara vad det är. Däremot ska jag förklara vad det inte är.

Ofta händer det att man förknippar PR med publicitetsskapande i betydelsen att hamna i tidningen. Men det är media relations snarare än public relations. I dagens samhälle blir mediarelationer mindre och mindre viktigt tack vare alla nya kommunikationskanaler som dyker upp (men långt ifrån oviktigt!).

I PR-arbetet är den egna organisationen många gånger en målgrupp som ingår i kommunikationen. Tänk därför väldigt brett när du hör ordet ”PR”. Ett stort företag använder PR inom många områden: mot leverantörer, finansiärer, kunder, massmedier, aktieägare, biståndsorganisationer etc. Ja, i princip alla man kan tänka sig kan vara föremål för en organisations PR-arbete.

2. Kampanjerna är inte bättre än planen

Varje opinionsbildande organ måste ha både operativ och strategisk förmåga. Eller med andra ord, kunna sköta det dagliga påverkansarbetet (kortsiktigt) och dessutom fatta beslut om vad som ska göras framöver (långsiktiga beslut). I kommunikationsplanen skriver man ned vad organisationen ska göra, hur nuläget ser ut, hur man vill att det ska se ut och vilka mål man ska uppfylla. Och förstås hur man ska gå tillväga med kampanjer och liknande under en ettårsperiod eller liknande.

  • Vad ska vi uppnå? Varför?
  • Vilka mediekanaler ska användas?
  • Vem ska vi rikta oss till?
  • Ska vi engagera våra egna medlemmar?
  • Vilka budskap ska vi ha?
  • När ska det vara genomfört?
  • Hur ska vi organisera oss för att genomföra detta?
  • Vilka kan vi samarbeta med?
  • Vad ska vi göra om det uppstår en kris?

Alla dessa frågor, och många därtill, ska besvaras så att alla vet åt vilket håll skeppet ska segla åt. Då är det också lätt att se i fall man är framgångsrik i sina ansträngningar eller inte.

3. Många fans på Facebook är inte ett mål

Lägg mycket fokus på målen. Vad vill vi uppnå? Hur ska vi mäta att vi nått målen? Allt för ofta stöter jag på organisationer som säger ”vi har tio tusen fans på Facebook!” som om det skulle vara ett mål man strävat efter. Många organisationer som är nya med att använda sociala medier tittar på hur många fans deras konkurrenter har (eller följare på Twitter). Har den egna organisationen mer fans än konkurrenterna har de lyckats. Har de mindre så arbetar de för att få fler fans eller följare.

Denna logiken är helt bakvänd. Att mäta antalet fans på Facebook säger ingenting om hur dina mål är uppfyllda. Om du på allvar har satt upp ”många fans på Facebook” som ett mål bör du skriva om dina mål. Sätt upp klara och tydliga kommunikationsmål och arbeta systematiskt med att genomföra dem. Man brukar säga att det som går att mäta är det som uppfylls, och det stämmer. Gör dina mål mätbara eller S.M.A.R.T.

4. Agera i stället för att reagera

Att arbeta med opinionsbildning innebär att man försöker påverka. Föreningen säger att de arbetar med opinionsbildning men säger å andra sidan att de i huvudsak stöttar medlemmarnas aktiviteter. Hur man får ihop den logiken har jag svårt att se. Antingen tar man på sig en opinionsbildande kostym, eller så gör man det inte. Man kan inte ta på sig kostymen och sedan säga att den sitter på någon annan. Då är man snarare en sorts stödplattform, med allt vad det innebär.

5. Lär dig medielogiken

Medielogiken är enkelt uttryckt massmediernas sätt att gestalta olika fenomen. Komplexa fenomen förenklas, ståndpunkter polariseras och medierna söker efter sådant som passar det egna formatet (tv har exempelvis en annan nyhetsvinkling än tidningar).

För att ta riksdagsvalet 2010 som exempel så kunde vi se en ”match” mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i partiledarutfrågningar där bildvinklar påminde om en boxningsmatch mellan två rivaler, vilket naturligtvis inte var någon slump. Detta låter säkert som självklarheter, men ändå slarvas det något otroligt (det är ingen överdrift) med att anpassa innehållet efter formatet.

Det är egentligen mycket enkelt: Förstår du hur innehållet anpassas efter mediet, så är det lättare att få in innehållet i mediet.

Här lägger jag också in en varningens finger. Journalister ska behandlas med respekt. De är aldrig din betjänt. Din uppgift är att ge dem något de har nytta av, som ett ömsesidigt förhållande. Därför gäller det att du lär dig medielogiken och inte ser journalisterna som en marknad som du ska sälja till, utan som en egen aktör.

6. Håll koll på omvärlden

En av de absolut viktigaste delarna av PR-arbetet (förutom förarbetet) är omvärldsbevakningen. Det innebär att man kontinuerligt följer upp vad som händer i omvärlden (till exempel i tidningar eller på internet) kring de frågor som rör organisationen. Kommer det nya lagförslag som påverkar vårt arbete? Vad gör eventuella konkurrenter? Vilka tidningar pratar om våra intressefrågor? Vet ni vad som händer runt omkring er så är det också lättare att reagera och gå in med hårdhandskarna när det behövs, än att passivt titta på och kanske bli utvisad ur matchen.

7. Inrätta en informationsenhet

Ska man arbeta med opinionsbildning så kan man förvisso sätta fysiker och arkeologer i styrelsen. Ungefär som att man sätter en bilmekaniker i styrelsen för Saab eftersom det är just bilar de tillverkar. Bilmekanikern har dock ingen utbildning för att driva företag, oavsett hur många bilar Saab än tillverkar. Samma sak är det med opinionsbildning.

8. Skaffa en krisplan

När stormen sätter igång gäller det att vara väl förberedd på att hantera kriser (helst ska man också ha övat på kriserna). En kris kan vara något som skadar er organisations rykte, och det innebär ju att en kris har ett väldigt stort spann. Det är också en godtycklig fråga vad som egentligen är en kris, men generellt kan man säga att det gäller att ta tag i dem tidigt och snabbt innan de hinner utvecklas till något ännu värre. Det gäller att se in i framtiden efter bästa förmåga, och där kommer omvärldsbevakningen in som en viktig förutsättning.

9. Lär dig argumentera

Att argumentera innebär att man behärskar logik, retorik och dialektik. Enligt min erfarenhet är skeptiker ofta mycket begåvade i logik, men kunskaperna i retorik och dialektik är däremot mer bristfälliga. Jag har valt att specialisera mig på just argumentation eftersom jag tycker det är oerhört kul.

Förresten håller jag på att skriva en bok om hur man argumenterar som du kan läsa om du vill lära dig mer. Den boken är förvisso fokuserad på en väldigt smal del av bedräglig argumentation, men jag tror nog att du kan få rätt stor dos inspiration att söka vidare när du väl insett hur rolig den är. 😉

10. Vem försöker du påverka?

Målgruppen går hand i hand med målet. Om du vill påverka politiska beslut så innebär det bland annat lobbying av politiker och branschorganisationer.

De flesta skeptiker jag pratat med delar in hela världen i tre delar: skeptiker, troende och staketsittare. En troende är någon som tror på slagrutor, intergalaktiska rymdödlor eller något annat trams. Staketsittare är de som ännu inte valt sida. Jag har problem med den här indelning av flera skäl, bland annat för att den inte är den enda indelningen och den har dessutom begränsat användningsområde.

När man ska dela in människor beroende på vem man ska påverka så kanske det är frestande att säga ”de personer som inte har åsikten X”. Denna grupp är dock väldigt stor, och följaktligen så blir PR-arbetet mer eller mindre gigantiskt. Den måste minskas ned till en mer hanterbar nivå. Personligen gillar jag att jobba med personas, det vill säga en fiktiv person. Vi kanske kommer fram till (genom kvantitativa studier) att vår person är en medelålders socialdemokrat som bor i storstaden och ofta går på kafé. Och henne kallar vi Hanna. Sedan bygger vi våra budskap och kampanjer runt Hanna. Vi riktar våra PR-ansträngningar mot kaféer där Hanna kan tänkas gå och så vidare. Huvudsaken är att man ringar in målgruppen snävt och inte pratar om gråa massor av människor.

11. Skaffa någon som kan skriva

Att skriva kan förstås alla göra, precis som alla kan trycka ned tangenterna på ett piano. Men alla heter däremot inte Mozart eller Wagner i efternamn. Det måste finnas en penna någonstans i organisationen som kan författa ett pressmeddelande, skriva ett blogginlägg och framför allt förstår hur man gör det och vad det är som skiljer de olika kommunikationskanalerna åt. En bra kommunikatör ska kunna skriva i flera genrer och förstå sammanhanget mellan retorik och språk liksom grundläggande sökmotoroptimering.

Exempel: Ett pressmeddelande ska inte vara mer än en A4-sida. Behöver du mer utrymme än så, så kommer ditt pressmeddelande att kastas i papperskorgen. Nu ska vi dock inte bli långrandiga, så jag hänvisar till hur man skriver pressmeddelanden som du kan ta del av. Nu kanske det låter som att det räcker med att kunna skriva pressmeddelanden, men då tror du fel. Det var bara ett exempel.

12. Presskonferenser är till för stora händelser

Jag läste på föreningens forum om ett förslag att hålla en presskonferens eftersom medieintresset var så svagt för ett pressmeddelande som skickades ut.

Det finns bara en sak att säga om det:

Presskonferensen håller man just därför att det finns ett stort medieintresse och allmänintresse kring den nyheten man levererar. Inte för att pumpa upp ett luftslott till större proportioner och försöka övertyga journalister om att det är ännu större än så.

13. Medieträna

Ska man ställa upp i tv eller radio och föra fram ett budskap så måste man träna. Så enkelt är det. Träna, träna, träna. Även om det ser enkelt ut när vi ser en informationschef uttala sig i nyheterna så ligger det garanterat timmar av arbete bakom.

När det gäller dåvarande ordföranden i Vetenskap och Folkbildning har han inte gjort några relevanta förberedelser och det blir ytterst pinsamt när man hör debatten i radio:

Hur man agerar i massmedier:

  • Ett tydligt budskap. Det märks tydligt i intervjun ovan att det inte finns något budskap utan det handlar snarare om att dyka upp i Radiohuset på utsatt tid. Om man går in i en intervjusituation utan förberedelser har man förlorat. Budskapet ska repeteras i varierad form (inte som Bosse Ringholm, dock).
  • Var först med att diktera spelvillkoren. Du ska omedelbart förklara vad din ståndpunkt är, och varför den är rätt. När du har gjort det har du satt agendan och motdebattören måste vandra upp för kullen du skapat innan de kan veckla ut sin egen agenda.
  • Bemöt felaktiga påståenden omedelbart. Hugg av någon när de sprider osanna rykten. Acceptera aldrig frågor eller påståenden som är felaktiga eller osanna. ”Nej, det där stämmer inte”.
  • Förbered dig. Spela in dig själv framför kameran och träna. Be en journalist ställa obehagliga frågor till dig. Analysera sedan röstläge, kläder och gester. I skarpt läge är det lätt att man får tunnelseende eller blackout. Det är då förberedelserna visar sig vara ovärderliga. Det går ju på rutin.
  • Lär dig sound-bites. I etersända ljud- och bildmedier har man i snitt åtta sekunder på sig att presentera sitt budskap. Därför måste man koncentrera sitt budskap kraftigt och grovt. Kittla lyssnarnas fantasier genom att använda metaforer och bildspråk.
  • Ta in hjälp utifrån. Det är ingen slump att organisationer tar hjälp utifrån organisationen när de behöver förbättra sin medieprofil. Det är nämligen ofta det som behövs, nya fräscha ögon som kan se på organisationen utifrån och in.
  • Utse talesperson. Föreningens ordförande behöver inte nödvändigtvis vara den som talar i massmedier. Det kan man utse en speciell person för, med kunskap och erfarenhet av bland annat retorik och journalistik. Man kan då ”spara” ordföranden för att inte svärta ned dennes namn vid en eventuell kris. Sedan är det min personliga åsikt att fysiker inte ska prata medicin med en läkare. Personens ethos har fallit ihop likt ett korthus redan innan han öppnat munnen. Det spelar ingen roll om det som sägs är sant, om det inte uppfattas som sant av åhörarna.

Här är ett annat klipp från TV4 Nyhetsmorgon:

Jag har spelat in ett 20-tal filmer och vet precis hur fotograferna tänker när de filmar. Kan man hitta en svettpärla i ansiktet på den pressade makthavaren så zoomar man in den och låter den symbolisera hur makthavaren känner vanmakt och försöker slingra sig undan journalistens svåra frågor. Utseendet är inte heller oviktigt, tvärtom. Man kan tycka vad man vill om detta, men så är det. Anpassa dig eller självdö.

Så förutom tipsen för radio gäller även detta för tv:

  • Händerna på bordet. Händerna ska lugnt och stilla vila på bordet, undvik hastiga rörelser och sitt still.
  • Inga papper. Papper innebär att man inte vet vad man pratar om. Det är dock bra om man ska kolla upp en faktadetalj – det visar att man är seriös.
  • Stilla blick. Vandra inte iväg med blicken på allt och inget runtom. Fokusera blicken på den du pratar med, eller lyssnar på (stirra inte, då blir det fel åt andra hållet). Kameran kryper riktigt nära och minsta lilla rörelse synas av tittaren.
  • Använd konkreta exempel. Ett konkret och tydligt exempel är alltid bättre än en abstraktion. Två exempel är bättre, och tre exempel kan visa på en trend.
  • Jämförelser är viktiga. Den retoriska stilfiguren som görs i avsnittet är comparatio. ”Det jag har gjort är ingenting i jämförelse med…” är i princip vad det går ut på och den är ytterst effektiv. Har man ingenting att sätta emot, som synes i videoklippet, så har man inte gjort sin hemläxa.

Debatter är alltid polariserande och förlorar den ene har den andra vunnit. Skeptiker som studerat logik vet att detta är ett uppenbart felslut. Men de flesta människor studerar inte logik och den så kallade medielogiken har ingenting med logik att göra mer än namnet. Därför måste man visa att den andra har fel för att själv ha rätt.

14. Sant är inte samma sak som trovärdigt

Skulle du gå in på Nordea eller Swedbank och mötas av bankpersonal i stor rock, guldhalsband och piercing samtidigt som de säger ”yo, biaaaatch!” till dig skulle du förmodligen inte ge dem dina pengar. För att de ska kunna ta dina pengar ifrån dig (utan någon ränta, till råga på allt) måste de uppträda seriöst och spela på folks fördomar. Det innebär kostym och ett formellt språkbruk – inga varulvar till ansiktsbehåring. De säger aktieportfölj och inte snabba cash.

Skeptiker är, liksom jag, besatta av vad som är sant. Men när det kommer till opinionsbildning kan man inte luta sig tillbaka och be någon titta på bevisen om de saknar kunskapen för att bedöma bevisen. Fakta talar nämligen inte för sig självt. Man måste övertyga dem om att man har rätt.

Det är samma sak som i en domstol. En domstol är aldrig helt neutral eller rättvis och beaktar enbart inte vad som är sant, utan vilka bevis som presenteras. Om du är försvarsadvokat och inte presenterar ett försvar för din klient så kommer han eller hon att förlora. Detta alldeles obeaktat av vilket bevismaterial som ligger framför er. Precis så fungerar debatter. Det är ingen slump att det finns en egen genre inom retorik för just juridiken, genus judiciale, och att duktiga advokater också är duktiga retoriker.

15. Massmedier är inte vetenskap

En bild säger mer än tusen ord sägs det, så ett diagram som visar skillnaden mellan debatter i vetenskap och debatter i massmedier borde åtminstone säga ett par hundra ord.

När jag säger ”vetenskap” så menar jag i detta sammanhang det som står att läsa i vetenskapliga tidskrifter, och ”massmedier” ska tolkas väldigt brett – jag menar medier som når många människor och där man har ett litet utrymme på sig att föra fram det man vill säga (typ SVT Debatt eller Nyheterna på TV4).

Dessa diagram ska inte tolkas på något annat sätt än som en väldigt godtycklig uppskattning av respektive mediers fokus när det gäller den retoriska triaden ethos, pathos och logos (lite förenklat en talares karaktär, affektion och argument). Givetvis finns det mer att ta hänsyn till än detta, men ett bra exempel som enkelt visualiserar och accentuerar skillnaderna är alltid mer pedagogiskt än att rabbla upp tusen saker som skiljer.

Debatt i vetenskap är alltså väldigt logosdriven. Det är argument som presenteras och sedan bekräftas eller vederläggs. Ett språkbruk som är rikt av metaforer, analogier och andra stilfigurer (kanske till och med lite humor) har alltså inte mycket till värde, åtminstone rent vetenskapligt. Vi kan inte komma med påståenden utan belägg, vi kan inte säga saker utan att ge referenser och vi kan heller inte dra slutsatser som inte stöds av fakta.

Debatt i massmedier är extremt pathosdriven, alltså fokuserad på känslor, ett grovt bildspråk och rappa oneliners. I snitt har man åtta sekunder på sig att övertyga via massmedier, vilket inte är speciellt mycket. I viss mån är den också mer ethosdriven än vetenskapen. Ser vi en person i kostym som har professors titel så litar vi mer på den personen än om ett skabbigt butiksbiträde säger samma sak.

Varför är denna skillnad viktig? Därför att mediet avgör vilka budskap man kan presentera, och framför allt hur man ska presentera dem. En skicklig retoriker måste därför ha flera budskap redo beroende på vilket medium han eller hon använder.

En sak jag personligen är intresserad av är presuppositioner och doxa, vilket är den retoriska motsvarigheten till ”vad folk tycker”. I Sverige tycker vi exempelvis att vi ska ha en välfärd. Detta är saker som inte ifrågasätts i någon större mening, utan tas för givna. Vad folk tycker är beroende på vilken kontext och kultur man befinner sig i. Andra länder har andra presuppositioner och doxa, vilket innebär att opinionspåverkan har ingått äktenskap med dessa två begrepp.

16. Problemet med akademiker i tv-rutan

Akademiker och högutbildade vill gärna få med så många nyanser som möjligt i tv-rutan. De kan inte säga A utan att ta hänsyn till omständigheterna X, Y och Z. Även om dessa nyanser är sanna, fungerar det dock väldigt dåligt. Ofta blir nämligen resultatet precis tvärtom: I stället begriper ingen vad de pratar om och alla undrar varför den där idioten får skattepengar till att agera gödselspridare på prime time. Här är alltså återigen medielogiken av yttersta betydelse. Enkelt uttryckt: Akademiker söker nyanser medan journalister har ett fast utrymme de ska fylla med innehåll. Håll dig inom den ramen.

Här kommer därför några specifika tips för akademiker som ställer upp i radio, tv eller pressen som sakexpert i någon fråga:

  • Ta reda på varför du intervjuas. Ibland behöver journalisten bakgrundsmaterial, ibland vill de ha din synpunkt och i något annat fall vill de att du ska representera universitetets syn på en viss fråga som du är expert på. Se till att du vet varför du får en mikrofon uppkörd under näsan.
  • Håll dig kort. Du kan prata en hel timme med en journalist men det kommer ändå bara att bli 10-20 sekunder i radio eller tv. Du kommer dessutom att citeras utanför kontexten, och nyanserna kommer inte med. Det är så det är, men det är dumt att du ska lära dig det den hårda vägen.
  • Sagt är sagt. Du kan inte ta tillbaka det du sagt. Det finns ingenting som heter ”off the record”. Även om det kan finnas enskilda undantag, är detta huvudregeln som bör följas slaviskt.
  • Undvik ironi. Jag uttrycker mig mer än gärna ironiskt i tid och otid, men man måste motstå frestelsen i medier. Det du säger på skämt kanske inte uppfattas så av andra, i synnerhet inte i text där den icke-verbala kommunikationen är bortblåst.
  • Förenkla. Tänk på att du pratar inför människor med vitt skilda bakgrunder. Du måste förenkla och använda ord som är enkla att förstå, även om det innebär att nyanserna går förlorade.
  • Du representerar din organisation. Om ditt namn och universitet står i nederkanten av bilden så är dina åsikter detsamma som universitetets officiella. Åtminstone är det så tittarna ser det. Var extremt övertydlig om du presenterar egna åsikter.
  • Spekulera inte. Du bör inte spekulera om saker du inte vet någonting om, såsom hur framtiden kommer att te sig. Överlåt det åt personer som faktiskt kan göra det. Svara heller inte på frågor om varför du tror att en person gjorde si eller så. Det är egentligen mycket enkelt: Om du inte har fakta så håll käften.
  • Tittarna är din publik. Inte journalisten. Försök därför inte göra journalisten nöjd, utan tänk på hur du vill göra allmänheten nöjd. Begreppet public relations bör ge dig en fingervisning om varför.

17. Skeptikerrörelsen är extremt homogen

Som i övriga samhället så är det i huvudsak feminismen som har fått bilda den främsta grunden för förändringar i VoF (alltså fler kvinnor). Som jag skrev tidigare om målgrupp (punkt tio) är det problematiskt om strålkastarljuset riktas på en endimensionell fråga kring män och kvinnor. Homogenitet är betydligt mer komplext än bara kön. Utbildningsnivå och samhällsklass är också oerhört viktiga, i synnerhet när många i föreningens styrelse är högt utbildade och har ett annat kunskapsläge än den genomsnittlige svensken.

Så, börja med att bestämma målgruppen och därefter titta på vilka kompetenser som saknas i organisationen. Nu kan man förstås tycka att det krävs andra människor i organisationen för att bestämma målgruppen, och det därmed finns ett moment 22, men då är ni ju medvetna om problemet och behöver bara åtgärda det. Det viktiga är att det finns en rationalitet bakom åtgärden, inte att den är ideologiskt driven för att det råkar vara doxa för stunden (se punkt 15). Ett förslag är att inrätta fokusgrupper med ett dussin vanliga människor (ur målgruppen förstås) och testa kommunikationsidéer på dem.

18. Vilken ton ska vi ha? Hård eller snäll?

Detta är den mest uttjatade frågan jag någonsin hört i diskussioner med skeptiker. Diskussionen kretsar ofta kring om man ska vara obarmhärtig och elak mot de som tror på trams eller om man ska vara snäll och hålla med. Ofta undviker jag den här frågeställningen till och med. Men nu ska jag besvara den.

Så här är det: Tonen är en del av metoden, och metoden bestäms av målsättningen.

Det finns därför inte ett ”rätt sätt” och ett ”fel sätt”. Det hela avgörs beroende på vad din målsättning och syfte är. Och syftet hänger ihop med målgruppen som vi såg i punkt tio, varför det blir mer komplext än att tala om att övertyga ”staketsittare” eller ”troende”. Att säga att en elak ton är rätt kan exempelvis förutsätta att man har som mål att dra ned byxorna på någon offentligt. Att säga att en snäll ton är att föredra kan ha andra motiv.

Kort och gott: Det finns bra och dåliga svar på den här frågan men de kan besvaras först efter man sagt vad som är målet. Sedan är det en fråga om vem som ska göra det, och det är ytterligare en fråga för diskussion. Detta är dock sådana saker som bör tas upp i kommunikationsplanen, och har du inte gjort det ännu så är det en god idé att sätta igång nu.

19. Sociala medier då?

Det vore kanske märkligt om jag inte gick in på alla möjligheter vad internet har att erbjuda. Men jag känner att det är lite dödfött att prata om kanaler när man inte har ett klart och tydligt mål. Det är som att försöka bygga ett transportfordon innan man bestämt sig för om man ska åka på land, hav eller upp i rymden. Först bestämmer man vart man ska åka, sedan bygger man lämpligt transportmedel.

Och trots att jag i huvudsak arbetar med digitala kanaler så tänker jag bara ge ett enda råd: Experimentera. Testa hela tiden nya saker och utvärdera dem. Internet växer på både bredden och tvären och att experimentera för att se vad det kan ge är bra. Dessutom har jag skrivit mycket om marknadsföring via internet tidigare, så det är inte så att jag inte har några tips. 😉

Sammanfattning: Gör detta

Långa inlägg kräver korta sammanfattningar. Här är några konkreta tips föreningen Vetenskap och Folkbildning, VoF, kan och gärna bör göra:

  • Först av allt: Erkänn att det är opinionsbildning ni arbetar med. Och gör det sedan.
  • Utveckla en kommunikationsplan med tydliga mål.
  • Starta en informationsenhet. Den må vara liten, men den ska tjäna sitt syfte.
  • Starta fokusgrupper och ta reda på hur folk tänker.
  • Bestäm hur kriser ska hanteras och hur ni sätter krisorganisationen i rullning.
  • Utse en eller flera talespersoner. Medieträna dem.
  • Genomföra daglig omvärldsbevakning och trendspaning.
  • Sammanställ material som passar journalister och medielogiken (till exempel kartlägga politiska beslut).
  • Skaffa en vass penna. Att skriva en bra doktorsavhandling är inte samma sak som att skriva bra journalistisk, kunna uttrycka sig i tv eller digitalt.
  • Mångfald i organisationen är bra och gör det lättare att upptäcka kriser.
  • Bestäm mål först, sedan ton.

Bonusförslag:

Byt namn på föreningen ”Vetenskap och Folkbildning” till något som har mindre ovanifrån-attityd. Scientologerna använder namnet ”Kommittén för mänskliga rättigheter” för att förväxlas med Kommissionen för mänskliga rättigheter som drivs av FN. Det är rätt tänkt, men scientologerna är en helvetisk skitorganisation.

Jag är förstås medveten om att sådana här beslut kräver omfattande förändringar och nya beslutsprocesser. Sådant kan stoppas av konservativa medlemmar eller ledamöter som tycker att förändringar som inte genomgått fem år av ratificering är utsända av satan själv. Men du kan också få 5 tips på kommunikativt förändringsarbete om du önskar.

De mesta av tipsen kan egentligen sammanfattas med en mening: Ta hjälp av någon som förstår sig på public relations. För du skulle väl inte låta en teaterregissör reparera bromsarna på din bil?

”Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning”

Är det verkligen så illa bland kvällstidningarna som vi tror att det är? Det är väl snarare värre. Åtminstone i Karamellkoket av Anders Ehnmark, en roman som handlar om ett stort företag i den svenska kvällstidningsbranschen.

Med ett korthugget språk och rapp ton skriver Ehnmark om hur kungen har setts med en ung flicka i Rom. Med hjälp av suddiga bilder med teleobjektiv lyckas kvällstidningen skapa en romans (huruvida den är riktig eller ej spelar mindre roll).

Så här arbetar man:

När man får dåliga bilder är det ofta en räddning att förstora. Om man förstorar en bild tillräckligt mycket blir den så kornig, att den ser ut att ha tagits vid ett så dramatiskt tillfälle, att ingen kan begära någon teknisk fulländning. [sid 99]

Det finns naturligtvis alltid knep för att få historien i den vinkel man önskar. Suddiga bilder är ett utav dem. Vad sägs om följande lysande citat från boken som beskriver kvällstidningar i ett nötskal:

Patricia byggde sin rapport på gårdagens. Hon var erfaren nog att stödja sig på det som redan sagts. Det fanns många frågetecken, men själva faktum att det hade sagts var ett indicium. Det fanns en grund att bygga vidare på. På samma vis skulle dagens rapport bli den sanning som bar upp morgondagens.

Det råkar vara så fakta skapas, och hon visste det. Hon visste det inte i någon användbar mening, eftersom hon själv övertygades av det som stod svart på vitt, tillochmed om hon själv skrivit det, kanske i synnerhet då.

Första dagen skrev hon ”en romans”, och det fanns en tvekan i hennes röst. Nu skrev hon ”romansen” och var säker på sin sak. Hon bredde ut sig med lätthet. Det kan ha berott på att hon visste mer, men framför allt berodde det på att hon arbetade med en uppföljning av det redan sagda.

Ingressen löd:

”Detaljerna i den kungliga romansen i Rom börjar klarna.”
[sid 127]

Journalisterna på tidningen förstår naturligtvis att de skapar nyheter i en nyhetsfabrik, men dialogen gör det komiskt. Hovet blir förbannad och hotar med åtal mot tidningen (BrB 18:2):

– Det var en ovanligt snaskig historia, sa Elisabeth på utlandet.
– Med sådana löpsedlar måste vi ha sålt, sa Martin.
– Vi tryckte 80 000 extra igår, sa Häger. Det ser ut att som vi sålde slut i Stockholmsområdet. Vi körde ut tidningar hela eftermiddagen.
– Harry, sa Jansson, säger att det ännu inte är förbjudet att sälja tidningar. Jakob säger detsamma.
– Hur var det idag? frågade  Martin.
– Idag  hade vi uppföljning och tryckte 130 000 extra.
– Och i morgon?
– I morgon ber vi om ursäkt.
– Är det det nya greppet?
– Ja.
[sid 163]

Lite tidigare har journalisterna beskrivit sin egen praktik. De vet mycket väl att det är lösnummerförsäljning som gäller, och att göra ägarna glada, än att skriva om seriösa saker som läsarna behöver veta snarare än vad de vill läsa (katter och djur i största allmänhet).

Det är inte vårat fel.
Vi vet vad folk vill ha.
Vore det inte för läsarna skulle vi göra en bra tidning.
[sid 147]

Boken är väldigt kort (knappt två hundra sidor med stor text) men emellanåt väldigt cynisk och rolig. 🙂

Så använder svenskarna internet (infografik)

Senaste upplagan av rapporten Svenskarna och internet släpptes i veckan. Nu kommer den även som infografik från Stiftelsen för internetinfrastruktur.

Svenskarna och internet 2011 (infografik)

Tips: Högerklicka och välj öppna i nytt fönster eller flik om du har problem att se bilden.

Rapporten kan laddas ned i sin helhet här: Svenskarna och Internet 2011 (PDF).

Rapporten är skriven av Olle Findahl och är på drygt 70 sidor. Infografiken är gjord av Martin Ander (Creative Commons CC-BY).

 

 

WordPress för journalister: Så får du bättre arbetsflöde för redaktionen

Journalism

WordPress är byggt av datornördar. Det finns inget vettigt arbetsflöde, inlägg har antingen statusen utkast eller publicerad. Och så jobbar ju sällan en nyhetsredaktion. Men det finns botemedel för journalister som arbetar tillsammans i en redaktion med redaktörer och reportrar.

Det digitala arbetsflödet går ungefär till så här: Reportern skriver texten i WordPress. Redaktörens inkorg får sedan ett brev från WordPress som säger att det finns en ny artikel för granskning. Redaktören ger feedback på ändringar eller publicerar artikeln.

Reporten skriver och redaktören godkänner

Edit Flow

Det är ungefär så Edit Flow fungerar som också hjälper till med detta:

  • Du kan ha olika status på nyhetsinläggen som meddelar var i arbetsflödet en nyhet befinner sig (assigned, draft, pending review, pitch och waiting for feedback).
  • Redaktören kan ge kommentarer på inläggen direkt i WordPress så att man slipper skicka e-postmeddelanden till varandra.
  • Förutom själva brödtexten kan du även skriva en kort beskrivning av nyheten (motsvarande ingress), platsen där nyheten äger rum och dessutom ange deadline för nyheten.

Du ställer själv in vilka användargrupper som ska vara tillgängliga (redaktörer, reportrar, fotografer etc) och vad de kan göra med dina texter.

Du får dessutom en kalender där du kan planera in när artiklarna ska skrivas och en ”story budget” där du ser hur det går för respektive artikel innan deadline.

Det är faktiskt en mycket kompetent kamrat till din WordPress som kan ge dig en närmast komplett virtuell redaktion. Edit Flow är förvisso fortfarande under utveckling men du kan redan nu krama ur mycket kraft ur Edit Flow.

Du kan ladda ned Edit Flow från WordPress webbplats. Det finns också fler plugins med arbetsflöde på agendan.

Vad ska publiceras härnäst?

Ibland vill du ju publicera ett antal artiklar vid olika datum. För att hålla koll på vad som publiceras härnäst är Dashboard Scheduled Posts en plugin för dig. Det är inte krångligare än vad det låter, du får en liten ruta på förstasidan (panelen) där kommande texter visas. På så vis kan du enkelt hålla koll på vad som komma skall.

Du får visserligen den här funktionen när du har Edit Flow (till och med en prydlig kalender), men Dashboard Scheduled Posts passar dig som faktiskt vill se vilka inlägg som ska publiceras framöver direkt på panelen.

Ett alternativ till Dashboard Scheduled Posts är Editorial Calendar. Den ger dig i stället en vanlig kalender på en helsida där du kan dra och släppa artiklarna på det datum du vill att de ska publiceras. Den påminner mycket om Edit Flows kalenderfunktion, men om du inte behöver allt som Edit Flow erbjuder kan Editorial Calendar ge dig viktiga planeringsverktyg. (Editorial Calendar är i mitt tycke enklare att arbeta med.)

Liveblogga enkelt med Live Blogging

Om du behöver liveblogga från ett event kan det hända att du måste uppdatera samma inlägg flera gånger. Och det kräver ju ett antal klick, skrollningar och knapptryckningar.

För att göra det enklare för dig kan en plugin som heter Live Blogging kanske passa. Den uppdaterar samma inlägg men lägger in datum och valfri textsnutt åt dig, på rätt plats, så att du kan fokusera på att liveblogga i stället för att kolla på klockan. Live Blogging kan också skicka ditt livebloggande direkt till Twitter, vilket sparar ytterligare värdefull tid.

Kolla in videon hur det fungerar:

Har du fler tips på hur journalister kan använda WordPress på ett bättre sätt? Dela med dig i kommentarerna.

Skriver i dag på Second Opinion om ”kaklagen”

I dag publicerades min debattartikel Nya lagen om cookies ett politiskt fiasko på debattsajten Second Opinion. Det handlar om den nya cookielagen som röstades igenom häromdagen.

Från artikeln:

Förespråkarna för kaklagen menar att det skyddar användarnas integritet från otäcka annonsörer som vill kartlägga dina köpmönster. Men det finns betydligt mer graverande integritetsintrång att ta ställning till och de utförs av EU och i förlängningen den svenska staten. FRA-lagen, ACTA-avtalet, HADOPI, IPRED och trafikdatalagring innebär att staten kan samla in oerhörda mängder uppgifter om dig och ditt privatliv. Med tvång.

Läs och sprid gärna artikeln vidare. Men som den poäng jag försöker göra: Det viktiga är inte lagen om cookies, utan de andra lagarna som sätter käppar i hjulet för vår frihet.