Alla ska komma åt det.
Läs HTML: The Top Five Forgotten Elements från SitePoint.
Där listas fem semantiska html-element du säkert missat att använda:
dfn – en termcite – citeringvar – variabelsamp – exempel på utdatakbd – indata från exempelvis tangentbordJag ska villigt erkänna att var och samp var helt okända för mig.
Verva (Verket för förvaltningsutveckling) har testat offentliga webbplatser och kommit fram till att kodkvaliteten är undermålig. Du kan läsa om hur mätningen gick till på Vervas webbplats.
Enligt Verva är det endast en av fem webbplatser som följer kodstandard, men det gäller giltig kod. Utvecklingen går åt rätt håll, men ändå långsamt.
Giltig kod på förstasidan har ökat från 6 till 20 procent och en korrekt rubrikstruktur uppgår till 32 procent av de testade webbplatserna. 7 av 10 använder dock föråldrad teknik för layout (allt annat än stilmallar). De som lyckats skriva en huvudrubrik på sin förstasida är 36 procent.
Verva ger också ut en handledning om hur man gör bättre webbplatser. Du kan läsa mer om den i Nu kan alla göra bra webbplatser med 24-timmarswebbens vägledning.
(Källa: IDG)
User experience design resources är en länkkatalog för användbarhet, tillgänglighet och informationsarkitektur.
Väl kategoriserad och lätt att hitta länkar till bland annat forskning och handledningar.
En sak måste du tänka på, och det är hur dina dynamiska webbadresser (url:er) ser ut.
En dynamisk webbadress utmärker sig i huvudsak genom parametrar, genom vilka man skickar information. Exempel:
example.com/search?query=sökfras&scope=news
Problemet med detta är ofta att den som skriver länkarna till sidan måste vara väl medveten om ordningen på parametrarna. Annars kan man riskera dubbelt innehåll.
För det är ju så att example.com/news?id=54&color=red och example.com/news?color=red&id=54 går till två olika sidor, i alla fall om man är en sökmotor. Rent praktiskt, för användaren och upphovsmannen, har det oftast ingen betydelse.
Kom ihåg ordningen på dina parametrar. Det är viktigt så sökmotorer inte tror att du har flera sidor som är likadana (ett möjligt tecken på spam). Det kan leda till att olika besökare hamnar på var sin adress, och därmed länkar till den sidan de är på. Google kommer därefter att ranka dina sidor olika, beroende på hur många inlänkar varje webbadress fått.
Det bästa är såklart statiska adresser som i klartext talar om innehåll, exempelvis example.com/news/oxygen-driven-car/.
Läs också Så optimerar du din sida för sökmotorer med fler tips för att minska dubbelt innehåll.
På många webbplatser finns det nu en länk överst i html-dokumentet i stil med ”Skip to content”. Men det finns inget vedertaget sätt att skriva det på svenska.
Emil Janitzek frågade mig hur man bör göra:
Vilken formulering bör man använda sig av på svenska hemsidor? ”Hoppa till innehållet”, ”Gå direkt till innehållet”? Om man letar inspiration bland statliga hemsidor så ser man att hemsidor som regeringen.se, sr.se, ud.se osv har valt frasen ”Hoppa till sidinnehållet”. Bör man vara helt enhetlig och använda den engelska texten eller ska man ta efter regeringens utformning?
Det är en bra fråga. Hoppa till sidinnehållet tycker jag fungerar bra, eller bara Hoppa till innehållet, eftersom det är kortare. Att skriva ”Gå till innehållet” tycker jag inte är någon vidare idé eftersom verbet gå ger sken av att man ska ta sig från en punkt till en annan (så som länkar fungerar). Man ”hoppar” inte mellan webbsidor, men däremot kan man göra det inom en webbsida.
Hur som helst, jag skulle följa majoriteten i detta fall. Det underlättar för alla om folk gör likadant och man vet vad som väntar. Konventioner is the shit. Söker man på Google får man dessutom runt 300 000 träffar på ”Hoppa till innehållet”, men dock bara två träffar på ”Hoppa till sidinnehållet” (dock verkar det som att regeringen har 1,3 miljoner webbsidor indexerade hos Google).
En oöversatt ”skip to content” tycker jag är helt uteslutet. Varje språk ska ha sin utformning, utan krav på att läsaren ska kunna andra språk.
På jakt efter unika tavlor köpte jag ett antal från amerikanska deviantART. Men vilken skräckupplevelse att handla där!
När jag återkommer efter en tid för att köpa tavlorna jag trånat efter möts jag av tomhet. Designen har gjorts om och är visserligen mer stilren och retro men på bekostnad av användbarheten. Det går knappast att handla effektivt där.
De mest uppenbara bristerna:
Kundvagnen lyser med sin frånvaro. Det finns inte en enda länk till någon kundvagn. Antingen får du komma ihåg adressen till ditt shoppinginnehåll (jovisst…) eller lägg en ny vara i kundvagnen och på det viset få fram en länk till vagnen.
Hur får man reda på den totala kostnaden för beställningen inklusive frakt? Du måste skriva in ditt kontokortsnummer först. Då jag inte litar på alla e-handlare väljer jag att handla med e-kort. Det är ett program som skapar ett tillfälligt kontokortsnummer fyllt med endast köpesumman. En förutsättning för detta är att jag måste få reda på summan innan jag köper. Lite moment-22.
Får du ha vilka lösenord du vill? Nej. Välj ett starkt lösenord och du kraschar servern. Jag var tvungen att byta ut ett lösenord i stil med %hCAb~TENjf4d_i (vilket jag anser vara ett ganska starkt lösenord) till något enklare som släpps igenom. Typ bokstäver och siffror på sin höjd.
När jag sedan lyckats registrera mig skickas jag tillbaka till inloggningsrutan. Jag förmodar att det är färdigt så jag försöker skriva in mina uppgifter. Fel lösenord. Jaha. Får använda ”glömt lösenord?” och hämta ett nytt. Nu kommer jag in! Och där kom en shoppingvagn upp dessutom, så passande.
Mina tips:
Sådär, nu är jag inte förbannad längre. Men tavlorna är köpta, även om det tog en halvtimme mitt i natten.
Ms. Dewey är en sökmotor som är byggd i flash. Den tar ungefär två minuter att ladda, och när det väl är färdigt möts du av ”Ms. Dewey” som välkomnar dig och är allmänt seg.
En revolution inom sökning på nätet? Nja, snarare hundra år tillbaka inom tillgänglighet. Att presentera sökresultatet som text när man gått igenom hela den smärtsamma laddningsprocessen känns aningen korkat.
Jag förstår ärligt talat inte meningen med detta. Jag antar att det ska vara något häftigt och nytänkande. Men det är bara dumt.
(Via Lifehacker)
Under min vecka borta hände det några saker jag vill skriva om. Jag sammanfattar de här.
Phoneticom har i samarbete med ReadSpeaker utvecklat en tjänst som gör om vanlig textbaserad rss till podradio.
Du behöver bara ange adressen till din rss-feed och sedan får du tillbaka en ny feed med podradio – allt klappat och klart.
Du kan testa det med 24timmarsbloggens rss-feed för podcast: http://feeds.readspeaker.com/app/podcaster/24hblog/feed/6.xml
Det låter nära nog mänskligt, men engelska ord sammanflätad i svensk text är fortfarande problematiska.
(Via 24timmarsbloggen.)
WCAG betyder Web Content Accessibility Guidelines. Det är riktlinjer för hur webbplatser ska kunna göras mer tillgängliga. Men alla hatar de nya riktlinjerna. De går inte att tillämpa praktiskt på vardagliga webbplatser.
Så här skriver exempelvis A List Apart: To Hell with WCAG 2. Jag har även lyssnat på podcasten Boagworld som också sågat den. Visserligen utgår de från samma artikel.
WCAG 2 presenterades 27 april 2006 och ettan kom redan 1999. Det har alltså tagit sju år att göra en uppdatering av riktlinjerna. Det mest omskrivna om dokumentet är att det är så svårt att läsa. Riktlinjerna beskriver hur man gör webbplatser tillgängliga men är själva en mardröm att läsa. Vilken dubbelmoral.
Fast läs artikeln på A List Apart och bilda din egen uppfattning.
Du hittar WCAG 2 här: Web Content Accessibility Guidelines 2.0.