Kommunikologi – pseudovetenskap som gräver hål i plånboken

Pseudovetenskapen kommunikologi granskades i veckan av Vetandets värld i Sveriges Radio. I programmet kunde vi exempelvis höra hur komunikologer lär chefer i olika organisationer att krypa på golvet för att fatta bättre beslut. Men det absurda har bara börjat.

Programmet kallas Psykobabblarna och sändes i tre avsnitt om 20 minuter vardera.

  1. Psykobabblarna: Neuromyter och omedveten inkompetens
  2. Psykobabblarna: Osmarta hjärnrörelser i klassrummet
  3. Psykobabblarna: Mental pseudoträning

Lyssna gärna på programserien, som är väldigt pedagogiskt upplagt. I Vetenskapsradions veckomagasin visar de också hur kommunikologer lär ut tankeöverföring i skolor.

Det är väldigt intressant att höra hur kommunikologin försvaras, hur den används i skolor, företag och idrottsvärlden, hur många miljoner den kostar, och hur den strider mot den vetenskapliga forskningen.

Till detta program fick jag bland annat hjälpa till att granska dokument från en organisation som utbildar i kommunikologi i Sverige. Det mesta i dessa dokument (och kommunikologin) som berörde kommunikationsforskning var fullständigt trams. De andra forskarna i programmet, i bland annat neurovetenskap och psykologi, gjorde samma bedömning

Min slutsats som citeras i första delen löd så här: ”Kopplingen till forskning är obefintlig och det teoretiska arbetet är en katastrof.”

Här tänkte jag utveckla vad kommunikologi är, vad det är till för, och besvara några argument från en forskare (!) som är positiv till kommunikologi som menar att det inte behöver bygga på vetenskaplig grund för att det fungerar ändå. Jag har ingen avsikt att repetera det som sagts i programserien, så jag antar det som utgångspunkt för diskussion i stället.

Vad är kommunikologi?

Den frågan är inte helt lätt att besvara då utövarna av kommunikologi inte heller kan förklara vad det är, vilket är smått ironiskt med tanke på att utbildningen uppenbarligen ska syfta till att förbättra kommunikation i någon mening.

Däremot finns en vanlig standardtext som klistras in på en mängd hemsidor hos organisationer och personer som utbildar i kommunikologi:

Läran om det som är gemensamt i förändrings- och utvecklingsprocesser. Studiet av struktur och dynamik i kommunikation och förändring – när all upplevelse och allt beteende är valt definierat, beskrivet och förstått som kommunikation.

Om du söker efter första meningen i citatet ovan kommer du hitta en mängd hemsidor med identisk text. Här är en sammanställning av de två första sidorna i Googles sökresultat (efter femte sökresultatsidan börjar det tunnas ut):

Kommunikologi

Man skulle kunna tro att syftet med en definition hjälper till att förklara ett begrepp, men i det här fallet skapar det bara fler frågor. Vad är det som är gemensamt i förändrings- och utvecklingsprocesser? Vilka typer av förändrings- och utvecklingsprocesser? Vad är struktur och dynamik i detta sammanhang? Vad innebär det att all upplevelse och allt beteende är valt definierat? Hur är denna mening egentligen konstruerad (”valt definierat”)?

Det här är också en vanlig förklaring av kommunikologi:

Kommunikologi©
Tvärvetenskaplig Metadisciplin – Kommunikologi – är resultatet av disciplinutveckling i form av en sammanfattning av kunskap från andra beteendevetenskapliga och socialvetenskapliga discipliner.

Okej, de har med andra ord sammanfattat kunskap från en mängd olika områden. Det är ju bra och eftersträvansvärt. Att läsa kunskapssammanfattningar utan att man själv behöver skriva dem (vilket annars är en vanlig forskningsuppgift) är alltid trevligt eftersom det finns så otroligt mycket att läsa och vi har bara 24 timmar på dygnet.

Och just det, notera ©-symbolen. Copyright används för att upphovsrättsskydda texter som uppnår verkshöjd. Copyright används inte för att varumärkesskydda begrepp eller varumärken. Varumärken symboliseras av ®-symbolen om varumärket är registrerat, annars ™-symbolen som vem som helst kan använda mer eller mindre godtyckligt.

Men begreppet kommunikologi är myntat av de norska pedagogerna Truls Fleiner och Jorunn Sjøbakken på 1970-talet, vilka också driver Skandinavisk Institutt for Kommunikologi där de säljer sina utbildningar för bland annat 10 600 kronor för sex veckor. Det finns kurser i Sverige, Norge, Kreta och Schweiz. Till Sveriges Radio säger de att ungefär 5 000 personer har genomfört deras utbildning.

Vad man får lära sig som kommunikolog?

Det mesta fundamentala handlar om att kommunikologins skapare har identifierat vad de kallar nycklar, vilket är framgångsfaktorer inom kommunikation. Dessa framgångsfaktorer är helt enkelt gemensamma nämnare som utvunnits från teorier, modeller och metoder inom alla discipliner som har något med kommunikation att göra (såsom psykologi, pedagogik, neurovetenskap, kommunikation med flera). Enkelt uttryckt är dessa nycklar sammanfattningar av vad som är bra kommunikation i alla sammanhang.

Redan här skulle man förstås kunna kritisera hela idén och ställa sig frågan: Är det verkligen bra att alltid sträva efter hitta det som är gemensamt för alla situationer? Kan det inte i vissa lägen vara bra att hitta det partikulära, det som passar först just den här situationen? Att försöka hitta gemensamma nämnare från en mängd olika vetenskapliga discipliner riskerar förstås att leda till triviala sanningar.

Och mycket riktigt. Inom kommunikologin får man bland annat lära sig att man bör titta varandra i ögonen för att skapa kontakt. Men inom kommunikologin kallar man det ”2-punkts fokuspunkt”.

Kommunikologi fokuspunkt

Dessa bilder kommer från en presentation från en större svensk organisation som utbildar i kommunikologi. Jag har lagt mosaik på företagsloggan i vissa bilder eftersom det inte är intressant vem som gjort presentationen. Det är innehållet jag kritiserar i första hand.

Kommunikologi grundsorteringar

Att kroppen alltid signalerar ja eller nej är naturligtvis inte det minsta sant. Varför i hela friden skulle den göra det? Vad betyder det att man samlar på sig nej-signaler? Och varför skulle vi bli sjuka? Psykologin har ju sedan länge förkastat idén om katarsis och att människor behöver lätta på trycket ibland.

Man får också lära sig att skilja mellan ”jag” och ”du”. Det kallas jag/du-sortering och är tydligen viktigt för en ”god balans”. När jag pratar om mina upplevelser ska jag använda ordet ”jag”. Att använda orden ”jag” eller ”du” på ett felaktigt sätt är riskabelt eftersom man kan få kroniska sjukdomar. Min fråga är då helt enkelt: Kan man få den kroniska tarmsjukdomen ulcerös kolit om man använder ordet ”man” för många gånger?

Kommunikologi - Jag/du-sortering

Kommunikologi du/jag-sortering

Ett vanligt ord som förekommer inom kommunikologin är att skapa ”balans”. Du ser ordet inte minst i bilderna ovan. Balans är ett positivt laddat ord som kan betyda precis vad som helst (precis som ordet ”lagom”) såvida man inte förklarar vad det är som ska ha balans, varför och när balans egentligen uppnås. Ordet förekommer dock ofta inom pseudovetenskaper som alternativmedicin och en del new age-rörelser, vilket på samma sätt använder ett språkbruk fyllt av vaga begrepp som syftar till att låta vetenskapligt utan att vara det. Det ska inte vara för mycket och inte för lite. Det ska vara balans!

Kommunikologi - sorterad feedback

Vad ska vi dra för lärdom av den här presentationsbilden? Att en person kan tycka en sak och att en annan person kan tycka något annat? Och att det ibland kan vara bra att fråga vad någon menar, eller varför de gör som de gör, innan man säger något dumt om dem?

Man får också lära sig att hålla handflatorna uppåt under en presentation, för då framstår man som inbjudande. Håller man handflatorna nedåt ses man som ”så här är det”.

Ett sådant påstående är dock jätteenkelt att testa. Man gör ett experiment med tre grupper (handflator uppåt, nedåt respektive undanskymda) och låter sedan tittare värdera personernas ”så här är det”-faktor (vad nu det skulle vara). Men då går man ju förvisso in i vetenskapens domäner med experimentell design. I stället är det bättre att bara anta att det är så och säga att det är så till alla andra. ”Det har ju inte bevisats vara fel”, kan man säga.

Som synes ur dessa axplock är det mesta av informationen som man får lära sig inom kommunikologi antingen trivialt sant eller direkt nonsens. Den stora svårigheten för mig har varit att ta mig igenom stora mängder osammanhängande text som dessutom motsäger sig själv några sidor senare.

Vad är de vetenskapliga grunderna för kommunikologi?

För att sammanfatta det väldigt kort: obefintliga.

Kommunikologi - referenser

Tittar man på dessa referenser så handlar det om litteratur som antingen inte har med saken att göra, är publicerad i dagstidningar eller inte ens publicerad i någon vetenskaplig tidskrift alls. Inte heller har någon av böckerna citerats i någon vetenskaplig litteratur (vilket man kollar genom att göra en sökning i vetenskapliga databaser såsom Web of Science med flera).

Naturligtvis är inte denna presentationsbild det enda som har skrivits om kommunikologi. Jag har endast tittat i en bok än så länge och den handlade om samma sak, grundsorteringar som jag/du och att man ska röra sig långsamt när man förhandlar.

Kommunikologi kommer aldrig bli vetenskap

Många kritiker för fram argumentet att kommunikologi bör visa de vetenskapliga underlaget.

De flesta som utövar pseudovetenskap såsom alternativmedicin, och även kommunikologi, hävdar att den vanliga vetenskapen en dag kommer ikapp. I Sveriges Radios program hör man skaparna Truls Fleiner och Jorunn Sjøbakken argumentera för att deras forskning är banbrytande och har skapat ett nytt forskningsparadigm. Och en vacker dag kommer alla skolor att lära ut kommunikologi, menar de. Det handlar bara om alla andra ska komma ikapp dem.

Problemet med dessa argumentet är dock uppenbart. För det första är det ett bedrägligt argument att hävda att man bara behöver vänta för att kommunikologin ska bli sant. Argumentet kan ju faktiskt tillämpas på precis vad som helst. För det andra får ingen insyn i deras forskning och kan därför inte bedöma den. Dessa två argument tillsammans skulle innebära att man får vänta en evighet. Till dess ska vi helt enkelt lita på vad skaparna bakom kommunikologi säger och gå deras kurser. När dokument som dessa ovan läcker ut framstår kommunikologi som rena tramset.

Men kommunikologi kommer aldrig att bli en vetenskap och det finns ett enkelt skäl till det.

Om kommunikologi blir en riktig vetenskap försvinner incitamenten för certifiering. Kommunikologi måste helt enkelt vara något annat än medie- och kommunikationsvetenskap, sociologi, psykologi, neurovetenskap eller pedagogik. Annars går det att jämföra på samma grunder som vanlig vetenskap och därmed finns det ingen grund att certifiera sig för dyra pengar när man kan gå en gratis kurs på högskolor eller universitet där man dessutom får en examen. Om kommunikologi är något annat, det spelar inte så stor roll vad, så fyller certifieringen både en funktion och en plånbok.

Därför bör man inte slösa sin energi på att kräva att kommunikologi bör bli mer vetenskapligt. Det är bättre att syna bluffen och i stället lyfta fram alla absurda myter de omfamnar liksom kostnaderna för att gå en kurs. De som är inbitna kommunikologer kommer förstås gå i svaromål med det vanliga argumentet att ”gå kursen och se för dig själv”. Det argumentet kan sammanfattas väl med en enda bild:

Kommunikologi - tvärgaende metadisciplin

Att certifiera sig som kommunikolog

Bilden talar väl för sig själv när det gäller värdet av att certifiera sig som kommunikolog.

kommunikologi certifiering

Kännetecknen för pseudovetenskaper som kommunikologi

Hur identifierar man en pseudovetenskap som kommunikologi? Det finns några enkla kännetecken man kan titta på:

  1. Förespråkarna hänvisar till andra personers vittnesmål om hur bra läran är.
  2. Läran är grundad på en eller ett fåtal personers påstådda forskning och utvecklas inte nämnvärt efter det.
  3. Denna påstådda forskning är väldigt otillgänglig, publicerad i okända tidskrifter eller i egna böcker (som inte är vetenskapligt granskade).
  4. Man måste i regel genomgå utbildningen innan man får grundläggande kunskap om vad det faktiskt är. (Jämför med fritt tillgängliga kursplaner på högskolor och universitet.)
  5. Vaga ord (till exempel ”balans”) används för att säga något utan att egentligen säga något alls.
  6. Komplicerade begrepp används här och där för att ge sken av vetenskaplighet (ofta helt i strid med ordets gängse bruk).
  7. Flera koncept inom läran motsäger varandra och hänger inte ihop.
  8. Det är dyrt att gå kurserna.

Dessa är alltså kännetecken och varje punkt i sin enskildhet behöver inte vara tecken på pseudovetenskap. Men många kännetecken tillsammans bör höja några varningsflaggor.

Se också Baloney Detection Kit med Michael Shermer, om hur man tar reda på om något är sant eller falskt.

Vanliga invändningar från kommunikologer

Kommunikologer liksom andra har också svarat på kritiken från Sveriges Radio. En är bland annat Erik Modig. Han forskar inom marknadsföring på Stockholm School of Economics och har en doktorsexamen i Business Administration. Enligt hans hemsida undersöker han ”konsumentpsykologin bakom effektiv kommunikation”. I ett Facebookinlägg ger han sitt genmäle på Sveriges Radios program som jag tänkte besvara. Han inleder sitt inlägg med ”Akademiskt analys/perspektiv på Kommunikologi”.

Kommunikologin är genialisk och i linje med forskningen

Erik är relativt sett väldigt positiv till kommunikologi som han berömmer på följande sätt:

[…] utifrån min kunskap så är majoriteten av grundmaterialet inom kommunikologin i linje med accepterade och rådande teorier inom såväl hjärnforskning som angränsande vetenskapliga områden (pedagogik, kommunikation etc.).

[…]

Fleiner & Sjøbacken har i sin ambition gjort ett utomordentligt arbete med att skapa ett system för att förstå hur vi människor tänker och agerar samt identifierat vilka verktyg som finns för att förändra dessa tankar och beteenden.

[…]

Det är oftast i enkelheten som genialiteten ligger och just där som en utbildning skapar sitt största värde.

Kommunikologi är med andra ord genialisk i sin enkelhet, i huvudsak i linje med rådande teorier inom hjärnforskning, pedagogik och kommunikation, och kommunikologins skapare har gjort ett utomordentligt arbete. De hjärnforskare som i Sveriges Radios program kallar det myter och trams måste i så fall ha fel. Men Erik säger också att delar av materialet är vetenskapligt bristfälligt:

Delar av det material jag har fått ta del av inom kommunikologin är ej vetenskapligt bevisat utifrån den information jag har idag. Jag har inte heller mött på någon som kan visa en vetenskaplig förankring till vissa delar av materialet.

Det beror huvudsakligen på att forskningen är daterad, menar han, och hänvisar till att kommunikologin togs fram på 1950- till 1980-talet:

[…]  har inte utsatts för den vetenskapliga uppdatering som skulle behövts. Även idag färgas kommunikologin av ”sanningar” som varit rådande men som modern forskning förfinat eller förkastat. Det har skett stora framsteg inom hjärnforskning och tillhörande områden och dessvärre har vi människor en tendens att leva kvar med många valda sanningar långt efter att de passerat bäst före datum. Att kommunikologin bygger på detta material är dock ingen hemlighet utan står tydligt på utbildningens hemsida (http://www.kommunikologi.no/kommunikologi.html). Varje person (kund, utbildare, journalist, forskare) bör således av egen maskin kunna dra slutsatsen att viss vetenskaplig uppfräschning saknas utifrån dessa referenser.

Här har jag två invändningar.

1. Vad, mer precist, var det som var sanning 1950- till 1980-talet men inte längre är det? Det står inte alls tydligt på hemsidan. Det finns exempelvis kommunikationsforskning som är 2 500 år gammal (såsom Aristoteles retorik, och logik som återfinns i metafysiken) som till större delar är oförändrade.

2. Varför är det upp till varje person att av egen maskin dra slutsatsen att vetenskaplig uppfräschning saknas, snarare än de som utbildar inom kommunikologin? Det förefaller märkligt att ansvaret för att ta reda på om utbildningen är aktuell ligger på den som lär sig utbildningen, snarare än den som lär ut. Hur ska vi i så fall betrakta Aristoteles verk? Hur vet man om Aristoteles verk är hopplöst inaktuella?

För det andra, hade Fleiner & Sjøbacken en uttalad tvärdisciplinär ambition och ville inte fastna i ett enskilt vetenskapligt fält. Svårigheten att publicera tvärvetenskapliga artiklar har förmodligen inte förändrats utan är idag fortfarande svårt då mycket akademisk forskning måste förhålla sig till diskursen och dialogen inom sitt egna fält. Även idag skulle jag som kommunikationsforskare ha svårt att se hur vissa principer (det som Fleiner & Sjøbacken kallar för mönster) skulle kunna testas.

Hört talas om medie- och kommunikationsvetenskap? Det fältet är en tvärvetenskaplig disciplin som spänner över humaniora, kommunikation, psykologi, organisationsteori, journalistik och statsvetenskap. Det är, ironiskt nog, samma ämnen (och fler!) som kommunikologer tycker att det behövs en metadisciplin för!

Dessutom är det svårt att bemöta vaga argument om hur ”vissa principer” inte kan testas. Frågan man måste ställa sig till en början är då (1) vilka principer handlar det om? och (2) vilka utkomster från dessa principer? Om man undangömmer sin påstådda ”forskning” är det förstås enkelt att hävda att det inte låter sig testas. Det blir ju för det första fysiskt omöjligt och för det andra tvingas vi helt enkelt lita på deras ord. Det är som upplagt för grandiosa påståenden utan grund.

Delen kontra helheten

Nu kommer vi också till en central del av Eriks motargument. Det är den om att kommunikologin studerar helheten (systemteorier), snarare än enskilda delar. Och genom detta förfarande går det också att avfärda större delen av kritiken mot kommunikologi eftersom kritiken fokuserat på enskilda förehavanden (som att krypa på golvet för att fatta bättre beslut):

[…] ”helhet” är viktigare än enskilda delar. Detta försvårar således ytterligare vetenskaplig prövning av enskilda principer, eller det är snarare irrelevant (ur Kommunikologins perspektiv) eftersom det är helhetsperspektivet som är grund för disciplinens synsätt på kommunikation och förändring. Att lyfta ut ett enskilt ”mönster” eller metod och dra slutsatser om hela Kommunikologins vetenskaplighet går därmed mot själva utgångspunkten.

Och ändå lär kommunikologer ut just enskilda mönster som de kallar ”nycklar”, som enskilda individer kan använda i alla slags situationer. Till exempel att man inte ska använda ordet ”man” eller ”vi” för mycket, att titta folk i ögonen man pratar med, hålla handflatorna åt ett visst håll och så vidare. Det finns med andra ord en viss motsägelse i att man å ena sidan måste se till helheten, och å andra sidan lär ut triviala saker som hur man ska hålla händerna.

Dessutom, och denna kritiken är förödande för helhetsargument, så är det fullt möjligt att testa stora systemteorier. Det man helt enkelt gör är att bryta ned dem i mindre delar, testar dem och sedan drar induktiva slutsatser om helheten. Rimligen kan ju inte en korrekt helhet (vad det nu än må vara) bestå av en mängd mindre felaktigheter. Det vore detsamma som att bygga ett hus på kvicksand.

Att säga att ett systemteoretiskt perspektiv gör testande irrelevant är att helt enkelt försöka ta omvägen förbi kritik genom ett divisionsfeslut. Divisionsfelslutet säger att det som gäller för helheten (exempelvis kommunikologins helhetsperspektiv gör den otestbar) inte nödvändigtvis gäller för dess delar. (Jämför ”Bilen kan ses med blotta ögat. Bilen består av atomer. Alltså kan man se atomer med blotta ögat.”) Med andra ord  är det alltså inte helt självklart att det som gäller helheten också gäller delarna.

Fleiner och Sjøbacken hade förstås ett motargument till denna kritik, och de menar att det helt enkelt har skapat ett nytt vetenskapligt paradigm. Därmed behöver de över huvud taget inte argumentera för sina idéer eller ståndpunkter enligt gängse vetenskapliga förfarande, utan kan utan vidare utropa sina egna idéer överlägsna och sedan invänta på att andra forskare ska ”hinna ikapp” deras banbrytande idéer. Det är ett bekvämt sätt att argumentera, att helt enkelt utropa sig själv som segrare.

Problemet blir att varje enskilt fält får böja sig för helheten så att varken en psykolog eller kommunikationsforskare skulle känna igen sig. Därmed problemet. Jag har gått i taket för vissa slutsatser de dragit och därför får man fråga sig hur det kan vara tvärvetenskapligt när ingen forskare inom de olika fälten känner igen sig? Såklart att Fleiner & Sjøbacken får kritik från de insatta. Även från mig. En meta-disciplins styrka blir dess svaghet.

Det här är ett intressant stycke så vi tar det viktiga igen: ”Problemet blir att varje enskilt fält får böja sig för helheten”.

Det skulle vara väldigt intressant med ett exempel där slutsatser som är rätt i två olika vetenskapliga ämnen ändå plötsligt blir fel i kommunikologi. Det är också fascinerande att det är den överordnade metadisciplinen som avgör vilka slutsatser man kan dra om delarna (snarare än vice versa, att delarna avgör vilka slutsatser man kan dra om helheten). Och att ha fel i detaljer är med andra ord kommunikologins svaghet, men samtidigt dess styrka? Vad betyder det, att två fel gör ett rätt? Blir kommunikologin starkare ju fler discipliner som vantolkas?

I mina öron låter det snarare som att någon i sin vildaste fantasi har skrivit ned sina idéer om hur verkligheten förmodas vara, och sedan avfärdat alla vetenskapliga motsägelser med att hänvisa till något slags tolkningsföreträde. Det är som att leka sten-sax-påse men där ”meta” slår ut både sten, sax och påse.

Om man accepterar detta synsätt skulle det därmed också vara möjligt att utifrån två faktapåståenden dra en slutsats som inte följer från påståendena (det vill säga bryta mot logikens lagar). Men det är helt absurt och måste förkastas.

Man kan också fråga sig hur medie- och kommunikationsvetenskaplig forskning, som är tvärvetenskaplig, kan återge delarna någorlunda korrekt, och ändå lyckas dra slutsatser om helheten?

Det finns med andra ord många frågetecken kring detta och de argument som torgförs till kommunikologins försvar är föga övertygande.

Vetenskap verkar inte behövas ändå

Men om vi helt enkelt bortser från vetenskapen, hur bedömer vi kommunikologin då? Erik skriver så här:

Det är även, utifrån den kunskap jag har, sant att de inte har trovärdiga vetenskapliga bevis att deras utbildning fungerar. Frågan är dock om det behövs. De har trettio års erfarenhet att det fungerar […]

Detta är ett vanligt argument. Det finns inga vetenskapliga bevis, men det fungerar ändå. Men hur vet då vi andra att det fungerar?

Det är viktigt att förstå Fleiner & Sjøbacken som två passionerade pedagoger som sedan 1981 utbildat tusentals individer som bevisligen haft stor nytta av deras insikter och kunskap. Det ger emellertid inte Fleiner & Sjøbacken rätt att hävda att deras material är vetenskapligt förankrat men det betyder inte heller att de har fel i det stora hela.

Som stöd för argumentet att kommunikologi fungerar anförs att skaparna har utbildat tusentals personer och att de bevisligen haft stor nytta av deras insikter och kunskap. Var är dessa bevis? Att det finns personer som gått kursen? Det vore förstås väldigt bekvämt att hänvisa till antalet lärjungar som ett bevis för att läran ifråga fungerar, men riktigt så enkelt är det inte.

Men är det ok att sälja ovetenskapliga utbildning?
Vad jag vet har inte Fleiner & Sjøbacken drivit någon som helst reklam eller säljaktivitet av sin utbildning.

Om man bemödar sig med att klicka på alla fem länkar på hemsidan kommer man till slut till denna sida, där skaparna säljer in sin utbildning:

Kommunikologi-program

Min fråga är enkel:

Varför skulle skaparna bakom kommunikologi över huvud taget bemöda sig bevisa att kommunikologi fungerar (vetenskapligt eller på annat vis) om det redan finns folk som är villiga att betala för det?

Låt säga att 20 personer går kursen om 10 600 kronor på sex veckor. Det blir 212 000 kronor. En ganska okej månadslön. Behövs det verkligen fler argument än så?

Sammanfattning

Man kan ju åtminstone notera två viktiga saker angående Eriks kritik.

För det första lägger Erik inte något större fokus på det som visat sig strida mot vetenskap, utan lägger i stället fokus på att det bara saknas en vetenskaplig grund. Till exempel: ”Bara för att något inte är vetenskapligt bevisat betyder det inte att det är dåligt.” Konsekvensen är att han förminskar styrkan i kritiken om att det strider mot vetenskap, inte bara att det inte bevisats vetenskapligt.

För det andra förlägger han ansvaret på att uppdatera utbildningsinnehållet på den som går utbildningen, snarare än den som lär ut utbildningsinnehållet: ”Varje person (kund, utbildare, journalist, forskare) bör således av egen maskin kunna dra slutsatsen att viss vetenskaplig uppfräschning saknas […]”. Det mest rationella är förstås att läraren ansvarar för att kunskapen är aktuell och i enlighet med vetenskap, inte eleverna.

Likaså har de som kallat kommunikologi en sekt avfärdats på samma vis: ”De som inte upplever detta [frälsning] kan såklart känna sig utanför. Det är även så att kommunikologin introducerar i mångt och mycket ett nytt vokabulär vilket också kan uppfattas som exkluderande.” Notera här återigen att ansvaret förläggs på kritikerna, att de kanske känner sig socialt utfrysta, snarare än att det skulle vara något i kommunikologin som sådan som ger upphov till sektanklagelser.

Erik tycks landa i slutsatsen att det inte finns några vetenskapliga bevis för kommunikologi, men att kommunikologi bevisligen fungerar ändå. De argument som presenteras för denna slutsats utgörs sammanfattningsvis av (a) hur många som gått utbildningen, (b) mängden erfarenhet kommunikologerna har och (c) det faktum att inte allt i samhället är vetenskapligt bevisat samt, slutligen, att (d) kommunikologi fokuserar på helheten och kan (huvudsakligen) inte reduceras till testbara delar.

Dock är (a) en fallasi som kallas argumentum ad populum, (b) är en fallasi som kallas argumentum ad verecundiam, (c) är en fallasi som kallas ignoratio elenchi och (d) är en fallasi som kallas divisionsfelslutet. De motargument som framförs mot kritiken är med andra ord alla behäftade med något typ av fel.

Men jag antar att hur man konstruerar giltiga argument utan fallasier eller logiska felslut inte är något som prioriteras inom kommunikologi. Logik är ju trots allt också en 2 500 år gammal vetenskap som är besatt av detaljer, och kommunikologer är ju mer inriktade på helheter och skapa balanser. Inte undra på att alla detaljer blir fel.

Slutsats

Det råder inga tvivel om att kommunikologi är en pseudovetenskap som undandrar sig en offentlig granskning, åtminstone inte vad gäller de dokument jag själv granskat, mina kontakter med kommunikologer och intervjuerna i Sveriges Radio.

De försvar som förs fram handlar huvudsakligen om att man ska gå kursen själv för att bilda sig en uppfattning, att minsann inte allt här i livet behöver bevisas vetenskapligt och att det är många som är nöjda med utbildningen. Allt detta kan förvisso vara sant, men samtidigt helt irrelevant. För även om väldigt få saker behöver bevisas vetenskapligt betyder det inte att kommunikologi fungerar. Att det är ”många” som är nöjda med utbildningen säger heller ingenting om huruvida den faktiskt fungerar.

Allt vi har är berättelser att lyssna till om hur fantastiskt kommunikologi är för just dem, att de minsann var kritiska i början men till slut insåg hur de fattade bättre beslut genom att krypa på golvet eller hur de lärde sig att man ska titta varandra i ögonen för att skapa kontakt med andra människor. Det kan vi förstås inte ta ifrån dem.

Läs också

Gillade du artikeln?
Få senaste artiklarna direkt i din inkorg. Jag skickar aldrig spam.
  • Erik Modig

    Hej Peter,

    Tack för din komplettering till mitt perspektiv på kommunikologin. En längre debatt om vem som har rätt i sin bedömning framstår dock som svår då jag talar utifrån den utbildning jag gick av Fleiner & Sjöbakken, som du inte har personlig kännedom om, och du baserar din bedömning på dokumentation från andra utbildningar och konsulter som inte jag känner till. Det är väldigt synd att den utbildning jag gick inte erbjöd vetenskaplig dokumentation. Jag är lika besviken som du över bristen. Med mitt inlägg försökte jag främst förklara varför jag anser att så inte skedde.

    Jag känner även att det vore något ostrategiskt av mig att gå in i den debatten med någon som skriver boken Hur man argumenterar och alltid får rätt. “Detta är en bok om hur du tränger in din motståndare i hörnet och pryglar upp honom verbalt. Boken lär dig korta men kärnfulla tjuvknep så att du kan byta ut din ärtbössa mot en haubits för att vinna alla slags debatter”…

    Men om du skickar mig en kopia lovar jag att bjuda på kaffe och förhoppningsvis värdigt motstånd ett tag, oavsett om du bjuder in mig till er i Göteborg eller om du har vägarna förbi Stockholm.

    Bästa hälsningar

    Erik Modig

  • Peter Dahlgren

    Tack för ditt svar, Erik.

    Ja, jag förstår dilemmat med dels att du har dina personliga erfarenheter som inte delas av någon annan (det som emellanåt brukar benämnas ”min sanning”). Det är möjligt att just din utbildning var väsensskild från alla andra kommunikologers, och att just din utbildning byggde på solid vetenskap, om än daterad sådan. Den möjligheten finns naturligtvis. Om den är sannolik är däremot en annan sak.

    Dels finns dilemmat att lägga fram argument i en debatt där den ena har skrivit böcker om bedrägliga argument, bedräglig argumentation, argumentationsteori, logik och några av grunderna till varför människor tror på irrationella saker. Jag kan förstå att du hellre lägger fram dina argument för de som redan delar dina övertygelser.

    Det kom dock inte som någon överraskning för mig att du attackerar min karaktär, vad jag har skrivit och mina motiv, snarare än att ens försöka bemöta ett enda av de sakargument jag lagt fram i texten ovan.

    Man kan med andra ord sammanfatta det på följande sätt: att kommunikologi fungerar men, tyvärr, inte riktigt fungerar när någon som är extra kunnig på bedräglig argumentation granskar argumenten.

    Hälsning
    Peter Dahlgren