Varför sprids rykten?

Rykten och ryktesspridning

Rykten och ryktesspridning finns överallt, men trots det har ämnet inte fått mycket intresse av psykologer. I denna text ska jag sammanfatta varför rykten uppstår genom att peka på både sociala och psykologiska faktorer som kan underlätta eller förhindra ryktesspridning.

Först den korta versionen för dig som inte orkar läsa hela texten:

Rykten är obekräftade uppgifter som sprids på grund av osäkerhet i situationen och individen. Ryktesspridning fyller en viktig funktion att förstå och skapa ordning i världen. Det är bland annat massmedier, samhällskulturen och värderingarna som påverkar ryktesspridningen samtidigt som individens ångest, osäkerhet och godtrogenhet är viktiga faktorer som underlättar spridningen av rykten.

Nu över till den långa versionen. Det är egentligen en litteraturöversikt jag skrivit för några år sedan, som jag kortat ned, förenklat och anpassat för nätet.

Rykten, skvaller och nyheter

Vad är det som gör att rykten sprids mellan människor? Allport och Postman (1947) skrev det klassiska verket The Psychology of Rumor efter en omfattande ryktesspridning under andra världskriget (cf. Knapp, 1944), och de menade att ryktesspridning har störst inflytande när saker och ting är osäkra.

Rykten har traditionellt definierats som ”a specific (or topical) proposition for belief, passed along from person to person, usually by word of mouth, without secure standards of evidence being present” (Allport & Postman, 1947, s. ix).

Det är förstås en bred definition eftersom mycket av den informationen vi människor delar med varandra är just osäker, vilket innebär att vardagen är fylld av rykten. Vidare handlar det om att erbjuda en förklaring till en tro (”proposition for belief”) till något specifikt påstående (”topical”).

Det finns en viktig skillnad mellan rykten och skvaller. Ryktets syfte handlar om att skapa en tro till ett påstående medan skvaller framför allt fyller en funktion att underhålla, socialisera och skapa personliga band mellan människor (Belen, Kropat & Weber, 2011; Michelson, van Iterson & Waddington, 2010). Skvaller görs dessutom om saker som är av mindre vikt, medan rykten i regel innehåller information som är viktigare för individen (positiva eller negativa utkomster), men som är obekräftad (Bordia & DiFonzo, 2004). Det kan jämföras med nyheter som däremot innehåller bekräftad information (Bordia & DiFonzo, 2004).

Beroende på vad man kallar information så kan man också påverka dess trovärdighet. Berättelser som kallas ”rykten” har lägre trovärdighet än motsvarande berättelse som har etiketten ”nyheter” (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 342), men det behöver däremot inte betyda att de har mindre påverkan på människors beteende (DiFonzo & Bordia, 2002).

Man brukar skilja mellan positiva och negativa rykten. Positiva rykten uttrycker en förhoppning om en positiv eller önskvärd utkomst, medan negativa rykten fokuserar på de hemska eller oönskade konsekvenserna (Rosnow et al., 1988). Negativa rykten förekommer oftare än positiva rykten, och de skapar mer ångest och större behov av tolkning för att förstå situationen (Bordia & DiFonzo, 2004, s. 43). Till exempel, en personalnedskärning på en arbetsplats är av negativ utkomst för de flesta berörda och ryktesspridningen kan enkelt bli ett faktum för de individer som ser sina jobb som hotade och behöver förstå varför neddragningarna sker.

Hur uppstår och utvecklas rykten?

Evolutionära perspektiv

Det traditionella perspektivet på varför rykten uppkommer är psykodynamiskt. Detta perspektiv menar att rykten tjänar en funktion för individen att minska den intellektuella osäkerheten liksom att minska den personliga ångesten (Knapp, 1944; Allport & Postman, 1947). Det evolutionära perspektivet, däremot, menar att rykten kan förklaras med naturvetenskapliga termer. Det har gjorts på två sätt, dels genom att beskriva rykten i epidemiologiska studier (se exempelvis Cheng, Liu, Shen & Yuan, 2013) för att förstå hur trosföreställningar sprids och stabiliseras som en del av en kultur, och dels teorin om memetik, det vill säga att idéer fungerar ungefär som smittsamma virus (så kallade mem) som sprids genom att föröka sig via en värd (Bangerter & Heath, 2004).

Kedjebrev är ett bra exempel på ett sådant mem, där mottagarna lovas lycka om de sprider brevet vidare, annars olycka. Dock har de evolutionära perspektiven traditionellt sett inte gett några fruktbara empiriska resultat, trots att de flesta teorier förutspår ungefär samma eller liknande utkomster (Bangerter & Heath, 2004). En anledning till det kan vara att ryktesspridning är en social företeelse som inte enkelt låter sig reduceras till mindre beståndsdelar, liksom att det kanske inte är själva innehållet i det som sprids som är det viktiga, utan vad innehållet fyller för funktion för individen.

Ryktesspridning sker inom våra sociala nätverk

Allport och Postman (1947) utvecklade tidigt en modell för hur rykten sprids seriellt, från person till person, med utgångspunkt i minnesforskningen. De menade att minnet är begränsat och inte kan innehålla hur mycket information som helst. Enligt Allport och Postman börjar ryktesspridningen med att majoriteten av informationen som sprids försvinner genom att den blir kortare, mindre detaljerad och mindre komplex, därefter väljs vissa detaljer ut eller överdrivs för att sedan spridas vidare (Thompson, Judd & Park, 2000, s. 571). Till sist uppstår förvrängningar i berättelsen antingen medvetet på grund av dold agenda, motivation (cf. Kunda, 1990) eller omedvetet på grund av heuristiker, kognitiva bias, fördomar etc.

En kritik mot Allport och Postman är att innehållsmängden i rykten inte alls behöver minska, utan tvärtom kan öka (Rosnow, 1991). Och även om denna seriella spridning är enkel och tilltalande är det svårt att hitta sammanhang där information sprids på det sättet.

På arbetsplatsen, i familjen och bland vänner kan samma rykten spridas samtidigt i tiden och inte minst på internet där vi kan gå in och ur olika sociala gemenskaper med hjälp av ett knapptryck. På så vis sprids rykten inte bara seriellt utan också parallellt åt flera håll, men också beroende på hur nätverket av individer är sammansatt (Bordia & Rosnow, 1998; DiFonzo et al., 2013).

Redan i början av förra århundradet noterade Knapp (1944) att rykten spreds i vissa subkulturer, men inte andra. Rykten sprids nämligen oftast i nätverk där individerna känner varandra (Weenig, Groenenboom & Wilke, 2001), till skillnad från nyheter som ofta spridas vidare i nätverk där personerna inte känner varandra. Vi människor lever i kluster (exempelvis familj, arbete, vänner, grupper på Facebook etc.) och det kan därmed påverka hur vi uppfattar verkligheten. På sociala medier har rykten dock en tendens att spridas även mellan kluster, vilket till stor del beror på hur populärt ryktet är och vem som delar det vidare.

Rykten på Facebook

Massmedier och informella informationskanaler

Medierna spelar också en stor roll för människors uppfattning av rykten och kan hjälpa till att upprätthålla rykten (Bangerter & Heath, 2004; Tai & Sun, 2011). När en populär vetenskapsmyt studerades – att musik av Mozart ökar intelligensen hos spädbarn – så var det huvudsakligen medierna som var uppkomsten till myten genom att först citera de vetenskapliga artiklarna, men det var andra källor utanför vetenskapen som medierna senare förlitade sig på för att upprätthålla myten över tid (Bangerter & Heath, 2004).

Mytens kraft avtog dock efterhand som kritiska publiceringar tilltog. Det har föreslagits att rykten framför allt uppkommer när vanliga formella eller officiella informationskanaler såsom massmedier inte kan förse människor med relevant information (DiFonzo & Bordia, 1997). Men här är det viktigt att inte hamna i förenklingar. Tai och Sun (2011) undersökte nämligen ryktesspridning i Kina och de kommer med en viktig sociologisk insikt, nämligen att de rykten som får spridning i samhället också är ett resultat av det politiska systemet.

Kina förbjöd medierna att rapportera om en SARS-epidemi för att minska risken för panik bland medborgarna. När regimen väl lättade på mediernas förbud ökade följaktligen rapporteringen kring epidemin och därmed också ryktesspridningen bland människor (Tai & Sun, 2011). Ryktena förankrades och beskrevs ofta utifrån lokala och kulturella berättelser (till exempel folksägner) och de mest spektakulära ryktena (till exempel ett nyfött barn som helt plötsligt börja rabbla upp botemedel mot SARS) fick mest spridning i de kinesiska massmedierna.

Med tanke på Tai och Suns studie så räcker det inte med att officiella informationskanaler existerar (DiFonzo & Bordia, 1997), utan det finns en interaktion mellan det politiska systemet och mediesystemet (Hallin & Mancini, 2004) vad gäller trovärdighet. Med andra ord, om medborgarna i ett odemokratiskt samhälle inte har förtroende för regimen så lär de knappast ha något vidare högt förtroende för statskontrollerade medier. Följaktligen lär ryktesspridningen kunna pågå lika mycket trots att formella informationskanaler existerar eftersom de kinesiska massmedierna historiskt sett har undanhållit viktig information från de kinesiska medborgarna. Detta säger oss att förtroendet till informationskanalerna är en viktig faktor att ta hänsyn till, inte bara informationskanalernas existens.

Rykten och psykologi

Psykologiska faktorer som möjliggör spridning

Så långt har de olika sociala faktorerna som möjliggör spridningen beskrivits. Men vilka är de psykologiska?

Individens ångest

Rykten kännetecknas framför allt av situationer av osäkerhet (Allport & Postman, 1947; Rosnow et al., 1988; DiFonzo & Bordia, 1997) och personlig ångest (Rosnow, 1980; Pezzo & Beckstead, 2006). När det uppstår osäkerhet och ångest hos individen sätter ryktet igång en process för individen att skaffa sig kunskap. Genom att föra ryktet vidare till relevanta personer kan individen öka sin kunskap om den eventuella personalneddragningen, men samtidigt bidrar individen också till att ryktet sprids vidare.

Det förstärker paradoxalt nog både osäkerheten och ångesten i nätverket som helhet liksom möjligheten för ryktet att spridas vidare (Bordia & DiFonzo, 2004). Under krig, naturkatastrofer och andra typer av kriser finns det framför allt goda förutsättningar för rykten att spridas vidare (Tai & Sun, 2011; Rosnow et al., 1988). Det beror bland annat på att mångtydigheten i situationen gör att det inte finns några raka och enkla svar på vad det är som händer, och att den information som finns är svår att bekräfta. Rykten fyller därför en viktig funktion för individen att försöka fylla i den kunskapsluckan.

Pezzo och Beckstead (2006) påpekar dock på problemet med att ryktesforskningen har studerat tre olika typer av ångest (anxeity). De olika typerna är:

  1. situationsbaserad ångest där vissa situationer kan inducera mer ångest än andra, till exempel mördare på campus jämfört med ökat antal tentor.
  2. ryktesspecifik ångest där vissa ämnen skapar mer ångest än andra ämnen, till exempel ”mördare lös” jämfört med “mördare fångad”.
  3. ångest som karaktärsdrag där den kroniska ångesten kan skilja mellan individer.

Eftersom dessa tre typer av ångest sällan har särskilts är det svårt att dra några generella slutsatser om vilken av dem som egentligen är relevant, vilket också förklarar varför resultaten hittills har varit motstridiga (Pezzo & Beckstead, 2006). Pezzo och Beckstead menar att situationsbaserad ångest bäst förklarade varför rykten sprids, medan tidigare forskning pekat på ryktesspecifik ångest som den bästa förklaringen. Klart är i alla fall att ångest är en viktig faktor för ryktesspridning.

Osäkerhet hos mottagaren

Rykten som skapar osäkerhet hos individen tenderar att spridas vidare mer (Bordia & DiFonzo, 2004). Då menar jag inte att ryktet i sig är osäkert, utan att ryktet skapar osäkerhet hos mottagaren. Ett rykte som är osäkert i sig självt (exempelvis ”det finns 20 terrorister i Afghanistan”), men inte skapar osäkerhet hos mottagaren har därför inte någon stor chans att spridas vidare. Därför kan omformuleringar av ryktets innehåll göra att rykten med låg osäkerhet får fortsatt och bredare spridning när det får en gestaltning med hög osäkerhet (”det finns 20 terrorister i Afghanistan, och de är på väg hit!”).

Bangerter och Heath (2004) visade att ett rykte huvudsakligen spreds vidare efter att det hade omformulerats. Enligt Moscovici (1984) så beror det på att okända idéer måste förankras i en redan existerande gestaltning av omvärlden för att kunna förstås och därmed kommuniceras. En sådan gestaltning kan exempelvis vara de kulturella föreställningar som finns i samhället (Knapp, 1944; Tai & Sun, 2011).

För att ta ett konkret exempel, en historia som berättades av svarta ungdomar hade en vit antagonist medan samma historia som berättades av vita ungdomar hade en svart antagonist (DiFonzo et al., 2013, s. 378). Därmed blir kunskap om sociala förhållanden och kulturella värderingar i ett samhälle nödvändig för att förstå ryktesspridning. (Det kan också förklara varför de evolutionära perspektiven inte har varit fruktsamma forskningsvägar: De tar inte hänsyn till de sociala aspekterna, utan bara ryktets karaktär.)

Upplevd viktighet

Om ett rykte är av högre vikt eller betydelse eller skapar större engagemang för en individ, desto större är också chansen att det sprids vidare. Vissa forskare har argumenterat för att individer sällan sprider rykten vidare om de personligen anser att ryktet inte går att lita på, eftersom det skulle underminera deras egen status (för exempel, se Pezzo & Beckstead, 2006, s. 99). Flera studier har också visat att individens tro på ryktets sanningshalt (det vill säga godtrogenhet) är en viktig faktor till om det sprids vidare (Rosnow, Yost & Esposito, 1986; Rosnow et al., 1988).

Ryktets orsak och verkan

En av ryktenas funktion som har lyfts fram som särskilt viktig är den att skapa ordning och förståelse i en kaotisk värld genom att ordna och tolka det som händer i verkligheten genom att beskriva dem i orsakskedjor (DiFonzo & Bordia, 1997, 2002; Bordia & DiFonzo, 2004). Det innebär att rykten inte behöver ha hög trovärdighet eller bli betrodda för att påverka människor, de behöver bara skapa förståelse (DiFonzo & Bordia, 1997, s. 346).

Stereotyper och skensamband kan också aktiveras av rykten. Till exempel, om en individ förväntar sig att en person ska bete sig på ett visst sätt, utifrån en negativ stereotyp, så triggar ryktet igång den stereotypiska förklaringsmodellen. På så vis finnas det en kausal komponent i rykten (DiFonzo & Bordia, 2002).

Inte alla tror på rykten

Den enskilda individen är såklart viktig i spridandet av rykten. Men det går inte att göra en förenklad uppdelning mellan de som sprider rykten och de som tar emot rykten (se Belen et al., 2011). I tabellen nedan listas olika typer av roller en individ kan ta på sig när ett rykte dyker upp. Det är ju fullt möjligt att introducera ett rykte med avsikten att kritiskt granska det.

En person behöver inte ingå i en enda roll, utan kan ingå i olika roller beroende på situation, tidpunkt och vilka man pratar med (Bordia & DiFonzo, 2004).

Sju typer av kommunikationsroller en individ kan inta i relation till ett rykte (Bordia & Rosnow, 1998):

Roll Beskrivning Exempel
Skeptical disbeliever Visar skepsis mot ryktet. ”Jag är väldigt skeptisk”, ”tro inte på allt du läser”
Positivistic Försöker verifiera och bekräfta ryktet genom att hänvisa till mediekällor eller egen erfarenhet. “Enligt onsdagens Dagens Nyheter….”, ”Jag har använt produkten länge och…”
Apprehensive believers Uttrycker en tro på ryktet och samtidigt en oro inför det. ”Det är skrämmandet, men så är det”
Anxious Visar en allmän oro inför ryktet, men uppvisar däremot ingen tro på det. ”Vår integritet är hotad överallt i dagens övervakningssamhälle”
Curious Nyfikenhet kring ryktet genom att ställa frågor. “Vilken sida i Dagens Nyheter stod det?”
Prudent initiators Introducerar ryktet men visar samtidigt skepsis mot det. ”Jag vet inte om detta är sant eller ej”
Investigators Uttrycker en önskan om att söka bekräfta ryktet genom att bland annat ställa frågor. ”Varför skulle just den undersökningen slå hål på all tidigare forskning?”

Slutsats

Sammanfattningsvis finns det flera psykologiska faktorer som påverkar ryktesspridning:

  • godtrogenhet
  • personlig ångest
  • hur viktigt ryktet upplevs
  • situationsbaserad osäkerhet
  • misstro till officiella informationskällor

Rykten syftar till att skapa ordning i en kaotisk värld och sätta saker och ting i ett sammanhang, med en berättelse om vad som är orsak och verkan. Det sammanhanget är de förställningar som finns hos individerna på förhand, vilket ofta kommer utifrån (det vill säga kulturen eller samhället). Individen kan också inta olika roller i relation till ryktet, till exempel att lägga fram det för att kritiskt ifrågasätta det.

Strukturen på det sociala nätverket påverkar också ryktesspridningen, som exempelvis om man umgås med familj och vänner eller, framför allt i våra tider, via sociala medier. Ju mer sammanlänkade personer i ett nätverk är, desto större chans att ryktet kan spridas vidare. Beroende på i vilket kluster en individ befinner sig, kan sammanhanget underlätta eller hindra ryktesspridningen, och i förlängningen också underlätta eller hindra att hitta det som egentligen är sant.

Ryktesforskningen har varit eftersatt eftersom det har varit svårt att gå tillbaka i efterhand och se hur rykten har utvecklats. Med internet och sociala medier är det förstås inte längre en fråga om tillgänglighet för forskare, utan snarare motivation och intresse.

Vad kan rykten få för konsekvenser?

Ryktesspridning är förmodligen något de flesta människor erfarit antingen som mottagare eller spridare av rykten. Då vi som människor inte kan nå absolut och fullständig kunskap är följaktligen osäkerhet en oundviklig del av livet. Och där det finns osäkerhet, finns det i regel också rykten.

Rykten kan sätta aktiebörser i gungning (DiFonzo & Bordia, 1997), skapa sociala problem på grund av stereotyper och fördomar (Thompson et al., 2000), påverka förtroendet för forskning (Bangerter & Heath, 2004) och inte minst skapa osämja eller konflikter på arbetsplatser (Michelson et al., 2010).

Det kan lika väl vara ett sätt för pr-konsulter och andra kommunikatörer att sälja sin prylar genom viral marknadsföring för att öka uppmärksamheten för en produkt. Politiska partier och ideologier kan kapitalisera på ryktesspridning genom att exempelvis konstruera orsaksberättelser om kriminalitet och invandring. Det gör att ryktesspridning har en central del i många olika delar av samhället.

Att ha total kunskap om något är omöjligt och därför kommer ryktesspridning alltid att finnas. Det finns nämligen inget i definitionen av rykten som säger att det måste vara osant, bara att informationen är osäker. Det är en oerhört viktig skillnad att komma ihåg eftersom eliminerandet av all ryktesspridning inte nödvändigtvis heller behöver vara av godo. Men om man inte vet hur rykten uppstår är det förstås svårt att bekämpa dem.

Se en kort presentation av rykten

Referenser och vidare läsning

  • Allport, G. W., & Postman, L. (1947). The Psychology of Rumor. New York: Holt, Rinehart & Winston.
  • Bangerter, A., & Heath, C. (2004), The Mozart effect: Tracking the evolution of a scientific legend. British Journal of Social Psychology, 43, 605–623.
  • Belen, S., Kropat, E., & Weber, G. W. (2011). On the classical Maki–Thompson rumour model in continuous time. Central European Journal of Operations Research, 19(1), 1–17.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2002). When social psychology became less social: Prasad and the history of rumor research. Asian Journal of Social Psychology, 5, 49–61.
  • Bordia, P., & DiFonzo, N. (2004). Problem Solving in Social Interactions on the Internet: Rumor as Social Cognition. Social Psychology Quarterly, 67(1), 33–49.
  • Bordia, P., & Rosnow, R. L. (1998). Rumor Rest Stops on the Information Highway: Transmission Patterns in a Computer-Mediated Rumor Chain. Human Communication Research, 25(2),163–79.
  • Cheng, J-J., Liu, Y., Shen, B., & Yuan, W-G. (2013). An epidemic model of rumor diffusion in online social networks. The European Physical Journal B, 86(29), 1–7.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (1997). Rumor and Prediction: Making Sense (but Losing Dollars) in the Stock Market. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 71(3), 329–353.
  • DiFonzo, N., & Bordia, P. (2002). Rumors and stable-cause attribution in prediction and behavior. Organizational Behavior and Human Decision Processes, 88, 785–800.
  • DiFonzo, N., Bourgeois, M.  J., Suls, J., Homan, C., Stupak, N., Brooks, B. P., Ross, D. S., & Bordia, P. (2013). Rumor clustering, consensus, and polarization: Dynamic social impact and self-organization of hearsay. Journal of Experimental Social Psychology, 49(3), 378–399.
  • Hallin, D. C., & Mancini, P. (2004). Comparing Media Systems: Three Models of Media and Politics. Cambridge: Cambridge University Press.
  • Knapp, R. H. (1944). A Psychology of Rumor. The Public Opinion Quarterly, 8(1), 22–37.
  • Kunda, Z. (1990). The case for motivated reasoning. Psychological Bulletin, 108, 480–498.
  • Lewandowsky, S., Ecker, U., Seifert, C., Schwarz, N., & Cook, J. (2012). Misinformation and Its Correction: Continued Influence and Successful Debiasing. Psychological Science in the Public Interest, 13(3), 106–131.
  • Michelson, G., van Iterson, A., & Waddington, K. (2010). Gossip in Organizations: Contexts, Consequences, and Controversies. Group & Organization Management, 35(4), 371–390.
  • Moscovici, S. (1984). The phenomenon of social representations. I R. M. Farr & S. Moscovici (Red.), Social representations (s. 3–69). Cambridge/Paris: Cambridge University Press/Maison des Sciences de l’Homme.
  • Pezzo, M. V., & Beckstead, J. W. (2006). A Multilevel Analysis of Rumor Transmission: Effects of Anxiety and Belief in Two Field Experiments. Basic and Applied Social Psychology, 28(1), 91–100.
  • Rogers, E. M. (1995). Diffusion of innovations. New York: Free Press.
  • Rosnow, R. L. (1980). Psychology of Rumor Reconsidered. Psychological Bulletin, 87(3), 578–591.
  • Rosnow, R. L. (1991). Inside rumor: A personal journey. American Psychologist, 46, 484–496.
  • Rosnow, R. L., Esposito, J. L., & Gibney, L. (1988). Factors influencing rumor spreading: Replication and extension. Language & Communication, 8(1), 29–42.
  • Rosnow, R. L., Yost, J. H., & Esposito, J. L. (1986). Belief in rumor and likelihood of rumor transmission. Language and Communication, 6, 189–194.
  • Tai, Z. & Sun, T. (2011). The rumouring of SARS during the 2003 epidemic in China. Sociology of Health & Illness, 33(5), 667–693.
  • Thompson, M. S., Judd, C. M., & Park, B. (2000). The Consequences of Communicating Social Stereotypes. Journal of Experimental Social Psychology, 36, 567–599.
  • Weenig, M. W. H., Groenenboom, A. C. W. J., & Wilke, H. A. M. (2001). Bad News Transmission as a Function of the Definitiveness of Consequences and the Relationship Between Communicator and Recipient. Journal of Personality and Social Psychology, 80(3), 449–461.
Gillade du artikeln?
Få senaste artiklarna direkt i din inkorg. Max en gång per månad. Jag skickar aldrig spam.